till undersökning frågan om det ohyggliga våld, som
i December månad sist!. år blef föröfvadt på ladu-
gårds-arrendatorn å Hvideröra, hr Schröder. Ryktet
hade redan straxt efter händelsen åtskilliga dunkla
förmodanden af hemsk art att förkunna rörande
upphofvet till denna våldsgerning, och om icke un-
dersökningen hittills lemnat full juridisk visshet åt
en och annan supposition i detta fall, så är det dock
sannt, att de varit långt ifrån egnade att heit och
hållet skingra dem. Trenne personer (en husar och
tvenne drängar) äro antastade och fängslade såsom
de der, enligt svåra intyganden af åtskilliga vittnen,
skola utfört gerningen i det de en afton lömskt öf-
verfallit hr Schröder och med grofva tillhyggen till-
delat honom slag och sår af den farliga beskaffen-
het, att S. i förstone af läkarne ansågs utan rädd-
ning, och ännu i denna stund, sedan i flerfaldiga
repriser benskärfvor blifvit uttagna ur hufvudskålen,
ej är på långt när återställd till fullkomligt friskt
tillstånd eller satt utom fara för möjliga framtida
följder af betänklig art. Imedlertid har det, särde-
les af de nu sista gången upptagna vittnesmål, yp-
pats icke litet graverande omständigheter mot hr
majoren och riddaren von Mäihblenfels sjelf, af hvil-
ken hr S. arrenderat ladugården på Hvideröra, så-
som t. ex. att hr majoren flera gånger före våldets
begående skulle hafva låtit sig undfalla, i de mest
grofkorniga uttryck, ett slags uppmaning till vissa
personer, att slå armar och ben af hr Schröde-,
och mera dylikt; äfvensom att major M., efter an-
fallet på hr S., ingalundadolt ett slags glädje der-
öfver — ja, att han till och med skulle till sjelfva
gerningsmännen hafva sagt, att det bara borde ha
skett någon annorstädes,. — Det förefaller oss gåto-
likt, att aktor i målet icke redan, efter hvad vid
förra tinget blef af vittnen upplyst, fann sig befo-
gad yrka hr majorens instämmande;fännu mera, att
han efter de nu sednast förekomna högst talande
omständigheter fann br majorens hörande öfverflö-
digt,. Att häradsrätten imedlertid verkligen denna
gång beslöt majorens inställande vid 40 rdr vite, är
i sanning blott en akt af den enklaste rättfärdighet,
och man bör förmoda, att hr majoren sjelf inser att
han är både juridiskt och moraliskt pligtig att of-
fentlige: bemöta de misstankar, som här falla på
honom; likasom att detta blir den enda utväg för
honom, att inför opinionen, inför sina medborgare i
allmänhet och särskildt inför den korps, till hvilken
han har äran räkna sig, befria sig från en beskyll-
ning, som, hemlig eller öppen, icke är mindre be-
tänklig, derför att den möjligen är obefogad.
(Ö. P.
—A 0 — ? ?