till undersökning frågan om det ohyggliga våld, som i December månad sist!. år blef föröfvadt på ladugårds-arrendatorn å Hvideröra, hr Schröder. Ryktet hade redan straxt efter händelsen åtskilliga dunkla förmodanden af hemsk art att förkunna rörande upphofvet till denna våldsgerning, och om icke undersökningen hittills lemnat full juridisk visshet åt en och annan supposition i detta fall, så är det dock sannt, att de varit långt ifrån egnade att heit och hållet skingra dem. Trenne personer (en husar och tvenne drängar) äro antastade och fängslade såsom de der, enligt svåra intyganden af åtskilliga vittnen, skola utfört gerningen i det de en afton lömskt öfverfallit hr Schröder och med grofva tillhyggen tilldelat honom slag och sår af den farliga beskaffenhet, att S. i förstone af läkarne ansågs utan räddning, och ännu i denna stund, sedan i flerfaldiga repriser benskärfvor blifvit uttagna ur hufvudskålen, ej är på långt när återställd till fullkomligt friskt tillstånd eller satt utom fara för möjliga framtida följder af betänklig art. Imedlertid har det, särdeles af de nu sista gången upptagna vittnesmål, yppats icke litet graverande omständigheter mot hr majoren och riddaren von Mäihblenfels sjelf, af hvilken hr S. arrenderat ladugården på Hvideröra, såsom t. ex. att hr majoren flera gånger före våldets begående skulle hafva låtit sig undfalla, i de mest grofkorniga uttryck, ett slags uppmaning till vissa personer, att slå armar och ben af hr Schröde-, och mera dylikt; äfvensom att major M., efter anfallet på hr S., ingalundadolt ett slags glädje deröfver — ja, att han till och med skulle till sjelfva gerningsmännen hafva sagt, att det bara borde ha skett någon annorstädes,. — Det förefaller oss gåtolikt, att aktor i målet icke redan, efter hvad vid förra tinget blef af vittnen upplyst, fann sig befogad yrka hr majorens instämmande;fännu mera, att han efter de nu sednast förekomna högst talande omständigheter fann br majorens hörande öfverflödigt,. Att häradsrätten imedlertid verkligen denna gång beslöt majorens inställande vid 40 rdr vite, är i sanning blott en akt af den enklaste rättfärdighet, och man bör förmoda, att hr majoren sjelf inser att han är både juridiskt och moraliskt pligtig att offentlige: bemöta de misstankar, som här falla på honom; likasom att detta blir den enda utväg för honom, att inför opinionen, inför sina medborgare i allmänhet och särskildt inför den korps, till hvilken han har äran räkna sig, befria sig från en beskyllning, som, hemlig eller öppen, icke är mindre betänklig, derför att den möjligen är obefogad. (Ö. P. —A 0 — ? ?