nat factum, att lord Palmerston i allmänhet sökt hägna folkfriheten, och att han icke kunde påhitta någon tjenligare utväg för att ständigt stöta emot den franska politiken, hvilken genom oupphörliga eftergifter sträfvar att vinna Rysslands, Preussens och Österrikes bifall, och eflägga prof på sina absolutistiska åsigter. Vi kunna följa verkningarne af denna söndring öfverallty — sad talaren — utom ;j Portugal; jag torde längre fram komma att säza orsaken. Våra förhållanden till Ryssland hafva alltid inneburit blotta förklaringar och ursäkter. Jag vill ej framlägga hela listan häröfver; två facta blott må nämnas, de sednaste i den förödmjukande samlingen. Det ena var landsförvisningen af br Bakounin, som gjort sig saker till något ramtal, hvilket icke var helt och hållet lofial öfver kejsiren i Ryssland: hr Bakounin fick befallning att resa från Paris inom ett dygn, och ur Frankrike inom tre. Det andra var förbudet mot en bankett, som blifvit föreslagen till ära för prins Czartoryski. När man ser dessa våra ministrars ansträngningar i konsten att skända vårt gamla rykte för gästfrihe!; när man ser så mycken ibärdighet i ett system af blygd och vanära, frestas man att fråga om vår styrelse gifvit efter för ryska legationens enträgenhet eller om den följt en frivillig ingifvelse af slafsinnet: om den bar bandlat 2f underdånighet eller artighet. Hvad ce vi i Osterrike? Vi se der ett land, som till namnet styrs af en kejsare, hvilken, om han icke vore kejsare, knappast skulle vara en vanlig medborgare: ett land, som i sjelfva verket regeras af en grym och förfallen gubben Presidenten: Ni får ej yttra er på sådant sätt öfver en utländsk minister; ännu mindre om en utländsk furste, en af Europas suveräner. Sådant strider emot all ordning. Talaren: Får man sluta från vår chirta, så tyckes blott en enda person vara oxntastlig på detta rum; och derna person är frazsmännens konung. Betraktom nu förhållandet till Schweiz; det är en blandning af en möngd elemerter ur religicnen och ur politiken. Hufvudfrågan om religionen samroanfsller med den om jesuiterna. Den politiska frågan åter utgrenir sig i tre särskilda: om kentonernas suveränitet, om minoritetens rätt att sluta eit särskildt förbund och om edsför: undets rätt att revidera grundlagen. Edsförbundsdagens pluralitet beslöt för tre månader sedan jesuiternes förvisanda från de kantoner, som inkallat dem. Man her satt i fråga om katolikernas religionsfrihet inskränktes genom detta beslut. Allmänna rösten i Schweiz, i Frankrike och Italien säger nej. Den pistir, att jesuitorden icke är annat än ett parasitiskt bihang till katolska kyrkan; att jesuiterna endast derigenom tjenat denna kyrka, att de, uppkomna samtidigt med protestantismen, nästan alltid öfvertagit hela försvaret emot denna. Man erinrar vidare, att jesuiterna redan från sin början försökt lägga konungaväldet under prestväldet: att de för den orsaken blifvit förjagade först ur de samhällen, der religionsfrihet egt rum, och vidare af sjelfva monarkierna, samt att de slutligen tillintetgjordes af påfvestyrelsen; och att de, återställda af den sednare, uppträdt med samma anspråk som förut, nemligen att öfverallt befrämja påfvens icke blott andliga, utan verldsliga öfvermakt. Dylika föregåenden, ett dylikt kall, gjorde dem vådliga i Sclwez och oörenliga med friheten. De:sa anmärkning:r om jesuiternas ursprung ch öden sakna visst icke vigt; men frågan här angår blott huruvida jesuiternas förvisning ur Schwe z kan sögas ingripa i schweziska katolikernas religionsfrihet; cch på denna fråga tvekar jag icke, att, med minoriteten, svara ja. Mitt skäl är: att jesuiterna utgöra en integrerande del af den nuvarande katolska kyrkan. Deras orden är icke blott en gren af denna kyrks; den är stammen sjelf, kärnan. Den omfattar i sin högsta poters denna trosläras tre hbufvudvilkor: tron, undergifvenheten, omvändelsebegäret. Att förvisa jesuiterna ur de kantoner, ssm bade inkallat dem, var således första steget till undertryckandet af alla religiösa ordnar i detta land; det var ett underordnande af påfvedömets and!iga myndighet under cn folkförsamlings veildsliga. Det kan således icke betvifl:s, att man vid jesuiternes fördrifvande syftade åt katolska kyrkan i Schwez. Katolicismen har verkligen dukat under derstäde-; med skymt till och med; ty den har dukat under för den allmänna lI:knöjdheten. I Österrike t. ex., i det katolska Österrike, förblef man fullkomligt känslolös för de schweiziska katolikernas fara. Och hvad har den katolska majoriteten i Frankrike uträttat? Hvad bar den heliga ifvern hos våra korsfarares zafkomlingar frambringat? En subskription, som med möda sammanbragt hundra tusen francs! — Månne söndringsförbundet vunnit mera sympatier bland italienarne? Ack, vi känna elle, ait i sjelfva Rom, utanför den helige faderns fönster, hafva påfvens undersåtare firat den schweiziska frihetsandans seger öfver jesuiternas förbund.