lugn störes och förargelse åstadkemmes; och icke
heller kunnande medgifva, att den tolerans, som
egnar ett fritt och upplyst folk, får utsträckas till
liknöjdhet i religionssaker — anser jag, lika med
den värde motionären, hvars rena afsigter jag icke
misskänner , väl landsförvisningsstraffet böra utur
den citerade 3:dje 8 utgå, dels såsom väckande ett
onödigt uppseende och ofördelaktiga omdömen utom
riket, dels emedan jag tror det icke öfverensstämma
med allmän folkrätt att den ena staten kastar på den
andra det ogräs den ville vara af med, då icke ser-
skilda konventioner dertill berättiga; men deremot
vågar jag yrka, att förlusten af arfsrätt och borger-
lig rättighet, elier hvad man under medborgerligt
förtroende förstår, må i densamma qvarstå: det förra
erföre, att den, som afsäger sig sitt andeliga arf,
gör sig ovärdig att åtnjuta arfvet i verldsliga förde-
lar; det sednare, eller förlusten af medborgerligt
förtroende, emedan förtroende i statens och med-
borgerliga värf icke med skäl kan lemnas den, som
efter brutna heliga löften öfvergifsit statens all-
männa troslära för en annan, som är stridande mot
statens institutioner.
Undantag från ansvar efter lag synes mig dock
derjemte böra bestämmas för möjligen förekomman-
de öfvergång från den evangeliskt lutherska till den
evangeliskt reformerta trosbekännelsen, emedan des-
sa begge, med samma ursprung, stå hvarandra så
innerligen nära.
Vinner motionen bifall, till landsförvisningsstraf-
fets uteslutande ur 3:dje i M. B:s 4:sta kap., så
borde, i likhet dermed, samma straff äfven ur den
följande 4:de uteslutas och ersättas med något
lämpligare; men, hvad angår utländsk man, kan
och bör det alltid qvarblifva.
I öfrigt hoppas jag att, vid den förevarande frå-
gans vidare handläggning, uppmärksamhet kan kom-
ma att lemnas åt professoren Schlyters reservation
vid 12:te kap. af den föreslagna nya straffbalken.
Friherre Ceders.röm, Jacob: Grefve Stedingk har
blifvit missförstådd, om man tror, att han åsyf-
tat annat än en enkel tillämpning af innehållet i
46 Regeringsformen, och ehuru dest icke kan till-
höra en öfverläggning, huruvida domaremakt eller
öfverdomstol möjligen skulle kunna i enskildt mål
hafva förbisett bestämmelserna i denna S, och vid
-pröfning af enskilda förhållanden i fråga om reli-
gionsutöfning tillämpa 14734 års lag i stället för att
med hänsigt till den förändring, som 46 regerings-
formen deruti modifikationsvis gjort, och hvilken S
står framför en annan lag, såsom byggd på grun-
derna i denna 8, företrädesvis tillämpa densamma,
så är likväl klart, att stadgandet i berörde 46 stt
Konungen skall ingens samvete tvinga eller tvinga
låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning
af sin religion, såvidt han derigenom icke störer
sambhällslugn eller allmän försrgelse åstadkommern,
icke annorlunda kan förstås är att, om någon åstad-
kommit allmän förargelse, han är skyldig till näpst
enligt allmänna lagen; har han åter stört allmänt
lugp, då är det en svårare förbrytelse som af lagen
med svårare straff belägges. Man måste roga skilja
emellan bekännelsen ti:l kristna religion och till
någon sekt deraf; och hvad man egentligen klan-
drar hos den Cathoska trosbekännelsen är, att den
påstås vara den enda saliggörande. Fördelen af
denna tro måste likväl lemnas å sido, men den ge-
mensamma moralen står dock qvar för alla kristna
sekter och får icke förändras. Jag skall i anled-
ning af de anmärkningar, som blifvit gjorda emot
gr. Stedingks motion, bedja att man ville ihogkom-
ma ordalydelsen i 6 Regeringsformen och icke
tillstädja någon afvikelse från dess ordformer och
deras tillämpning. I fråga om stadgandet rörande
öfvergång från en religion till en annan är jag för-
vissad, att gr. Stedingks motion vinner det mål han
dermed åsyftat. Hr Prytz har ordat om andligt
arf. Jag förstår icke hvad härmed menas, om icke
den tro föräldrar haft och barn erhållit genom upp-
fostran. Har detta varit meningen, förmodar jag
också, att hr Prytz likasom alla andra måste er-
känna, att med den mognare åldern inträder men-
niskans skyldighet att ega en öfvertygelse, grundad
icke på arf utan på pröfningen af hvad som är
rätt och som för dess samvete leder till största frid.
Hr Gripenstedt J. Aug. Då jag nyss hört frih.
Cederström, Rudolf, framställa satser så intoleranta,
som de möjligen kunnat vaia, och denna fram-
ställning t. o. m. tyckts vinna sympathier inom hu-
set, så är det för min känsla ett behof att få yttra
några ord i motsatt syftning. Det torde vara med-
gifvet af något hvar, att vår tid, i jemförelse med
en försvunnen, åtminstone cger det obestridliga
företräde, att samvetsfriheten aktas af nästan alla
civiliserade folk i verlden. Dess värde inses också
bäst då man besinnar hvilket plågoris samvetstvån-
get deremot varit för menskligheten; huru många
kättarebål det antändt, hvilka förödelsekrig och
grymheter det anställt, hvaröfver historien måste
blygas; och då denna samvetsfribet under seklers
kamp och med så många lidanden ändtligen är
vunnen, skulle den icke nu vara värd att bibe-
pållas? Det tyckes ock såsom om hvarje bildadt
folk nu mera erkänt behofvet af densamma och
äfven vår grundlag har uti 46 R. F. garanterat
den åt hvar och en af Sveriges innevånare. Alt
den borgerliga lagen då innehåller ett bud som
upphäfver hvad grundlagen i allmänhet lofvar, är
en anakronism, cen tvetalan, som långt för detta
hade bordt upphäfvas, och som jag med förundran
finner att någon vill förbindra. Man har sagt, att
lagen icke behöfver förändras; att man inom sig
kan dyrka Gud huru man behagar och endast i
det yttre behöfver tillhöra den rådande stetskyr-
kan. Men jag hemställer om icke denna öppna
anvisning till skrymteri, att man skall bekänna ett,
men tro på ett annat, är ovärdig inför heder och
samvete. Man har derjemte sagt, att den som
icke tinner sig dervid, han kan helt enkelt sflägsna
sig från sitt fosterland. Man tyckes anse detta
endast som en obetydlighet, men jag må säga, alt
åtminstone jag hänger fast vid fosterjorden med
helt andra band än att med likgiltighet och som
en ringa sak kunna anse att vara biltog i mitt
fosterland. Jag är nu icke beredd att närmare ut-
veckla mina skäl, men som jag redan sagt, de
här gjorda framställnirgar förefalla mig så mot-
bjudande, så ofördragssmma, så hycklande, så för-
ss —— ÄLL
oe le mo 0 ÅA a mv SÅ mo Ka