etv fPBaA då vrauvslad, HVEI lLlaillna, ITC HenS prosa förefaller mig icke så hög, som hans poesi. Jag I vet ganska väl att icke alla dela min åsigt. Hans prosaiska berättelser hafva, efter min mening, icke stämpeln af hans snille, ehuruväl hans Fältherrns dotter, hans Spaderdame, och några andra intaga ett märkligt rum i den ryska litteraturen. Tans Peter den Stores historia kom aldrig till fullbordan, pch historien omm Pugaschefs uppror är väl ett märkvärdigt verk, men icke igenkänner man deri någon Tacitus. Puschkin har äfven försökt sig i sorgespel; i hans Boris Gudono finner man förträffliga verser, blandade med prosa. Alla hans lyriska skapelser äro lika många anspråk på loford. Hans Elegie öfver Cheniers död är full af djupsinniga lärdomar för despoter. Den drunknade, Koppar-Riddarn, Nymfen, en af Puschkins sista skaldestycken, stå fullkomligheten nära. Om han i sina sånger kan gälla för en efterhärmare af Byron, så erinrar hans Nymf om Goethe genom tankarnas djup och versens fulländning. Iila underrättade konstdomare hafva påstått om Puschkin att han tagit saken lätt, och blott öfversatt på sitt språk andra nationers tankar. Men dessa hade icke så stora svårigheter att öfvervinna isom den Ryska skalden. De skrefvo på ett redan fullfärdigt språk, och hafva dock icke höjt sig öfver medelmåttan. Puschkin är i hvarje hänseende en natiomalsångare, vid hans poemer känner man att man lefver i Ryssland, att man andas rysk luft. Han må prisa celler gissla sitt land, såsom vän smickra eller strängt bedöma det, så älska Ryssarne honom alltid och hedra i honom deras största ryktbarhet. Också har han, näst Karamsin, bidragit mest till Ryska språkets utbildning. För att dock fullgöra vår pligt såsom criticus, måste vi tillstå att hans verser äro öfverfulla af slaviska toner. undvika i sina sista arbeten. Som han icke hade någon medtäflare, som kunde reta hans ifver, ingen mästare som tjente horom till förebild, ingen eriticus ), för hvars skull det lönade mödan att rätta sina uttryck, styl, och tillåtit sig friheter, hvilka skada den klassiska renheten. Den Ryssarne egna förståndströghet har ock gjort sitt till. Men när anmärkningar höllo hans skarpsinnighet spänd, då har han ganska väl förstått att gifva sina verser en politure som är beundransvärd, och efter hans egen bekännelse har detta kostat den minsta mödan. Hos honom öfverväga snille och känsla inbillningskraften. Lyckliga betraktelser blanda sig med en stark och varm, men sällan romantisk humor. Ofta springer ban, utan sammanhang, öfver från den ena tankan till en annan. Rylejef var frihetens sångare och martyr, såsom skald alltid försigtig af tvång, men derföre icke mindre dyrbar för vännerna af den ädla saken. Ty om det är skönt att beskåda skaldekonsten i öppen strid med våldet, så är det icke mindre märkvärdigt att se henne andas fritt i bojor. För öfrigt var Rylejef en man i handling; under alla skiften har han visat sig ega hjerta, cch om hans olyckliga slut) icke berättigar oss att öfver höfvan uppskatta hans litterära förtjenst, så var den betydande nog, för att nedtysta de fala hofmännens röst, som gjorde sig till en pligt att nedsätta hvar och ens talang, som blifvit sakfälld af våldet — betydande nog för att tysta munnen på dessa slafvar, hvilka icke mäkta erkänna de uppoffringar, hvaraf de äro ovärdiga. Om det är ett fel, att öfverdrifva sin egen förtjenst, så är det ett säkert bevis på bristande förstånd, att icke erkänna någon förtjenst hos andra. Rylejefs verser andas alltid helig kärlektill friheten, och djupt förakt för tyranniet. Åmnet är alitid oafhängighetens sak. Kazslof, i ungdomen en prydlig kavaljer, blind större delen af sin lefnad, dikterade, liksom Milton, sina verser för sina döttrar. Förstånd och hjerta hade i kraft och skönhet vunnit hvad kroppen förlorat i ljus, när en slagfluss träffade honom. Död för denna verlden, hade han flyktat till tankarnas område. Under det han i en punkt samlade sina hågkomster och återkallade sina tidigare känslor, lyfte han sig i poesien ofta till en betydande höjd, antingen han blott tecknade naturmålningar, eller skildrade det verkliga lifvets tillstånd eller sjöng sina inbillningsdrömmar. Vemodet före nar sig hos honom med glädtigheten, sorgen med kärleken, hatet med tillgifvenheten, och dessa motsatser frambringa en genom dess ursprunglighet förförande blandning. Tschernetz (den svarta botgörarn) och furstinnan Dolgoruky äro tvenne af hans dikter, som med rätta trotsa glömskan. Jukowsky är en god öfversättare, men såsom skald är han färglös, och såsom prosaist föga ryktbar. Hans Sångarn i Ryska lägret har sedan 4812 förskaffat honom många vänner. Hans öfversättningar ur Schiller och Byron äro de bästa. I denna stund håller han på att fullända en öfversättning af Odyssen. Han har ledt Storfurstenthronföljarens uppfostran. Jasykof har med sällsynt talang besjungit Bacchi fröjd, och de Tyska studenternas seder, ibland hvilka han inhemtat aktningsvärda grundsatser, så för sin lefnad som för skaldekonsten. Han har alltid förblifvit den regel trogen, som han uttalat i följande vackra verser. Småler purpurn mot dig? förskräcker dig godtyckets språk? Var utan falskhet såsom dufvan, stolt och mäktig såsom örnen. Då skola hemlighetsfulla, milda toner ljuda från dina harmoniska strängar; hänförd af dessa toner, skall slafven glömma sitt lidande, och kung Saul lyssna till dem.n Pet är ingen liten förtjenst att aldrig hafva smickrat makten; men detta är icke Jasykofs enda beröm, och hans sånger skola lefva äfvenså länge som hågkomsterna från universitetslifvet. Man har ofta velat upptäcka en bemlig öfverensstämmelse emellan en persons lefnadssätt och förmåga och betydelsen af hans namn. De ryska tillnamnen kafva vanligtvis någon betydelse. Puschkin är kanon; Jasykof språk, Jukowsky pilgrim. Härefter skulle väl Puschkin kunna -gälla för larmkanonen, ty med honcm börjar en ny period för den Ryska litteraturen; och Jukowsky sade om Jasykof, att han hade fått silt namn af sitt rena språk. Baratynsky är den berömdaste bland -Puschkins lärjungar. Hans ungdom vår äfven så olycklig som hans sednare lefnad full af försakelser. Sedan han såsom soldat varit nio år i Finland, tillbragte han sina återstående dagar i en fredlig reträtt, och dog i Neapel. Han har riktåt Tyska språket med flera lyckliga ord, och litteraturen med en mängd märkvärdiga dikter. Edda, Zigenerskan, hans sång öfver Goethes död skola lefva ännu länge. Wenewitinof öch Lermontof äro tvenne andra skalder, hvilkas tidiga död landet beklagar, och hvilkas uppträdande löfvade en lysande framtid. T aärmantaf hade hesinnoit Pucehbinoc död ach hlef Detta är en synd, som han mot slutet af sin bana ofta förebrått sig, och som han sökte så har han stundom vårdslösat sin ( AR RR vr mm EK a rn om FA