etv fPBaA då vrauvslad, HVEI lLlaillna, ITC HenS prosa
förefaller mig icke så hög, som hans poesi. Jag
I vet ganska väl att icke alla dela min åsigt. Hans
prosaiska berättelser hafva, efter min mening, icke
stämpeln af hans snille, ehuruväl hans Fältherrns
dotter, hans Spaderdame, och några andra intaga
ett märkligt rum i den ryska litteraturen. Tans
Peter den Stores historia kom aldrig till fullbor-
dan, pch historien omm Pugaschefs uppror är väl ett
märkvärdigt verk, men icke igenkänner man deri
någon Tacitus.
Puschkin har äfven försökt sig i sorgespel; i hans
Boris Gudono finner man förträffliga verser, blan-
dade med prosa. Alla hans lyriska skapelser äro
lika många anspråk på loford. Hans Elegie öfver
Cheniers död är full af djupsinniga lärdomar för
despoter.
Den drunknade, Koppar-Riddarn, Nymfen, en af
Puschkins sista skaldestycken, stå fullkomligheten
nära. Om han i sina sånger kan gälla för en ef-
terhärmare af Byron, så erinrar hans Nymf om
Goethe genom tankarnas djup och versens fulländ-
ning. Iila underrättade konstdomare hafva påstått
om Puschkin att han tagit saken lätt, och blott öf-
versatt på sitt språk andra nationers tankar. Men
dessa hade icke så stora svårigheter att öfvervinna
isom den Ryska skalden. De skrefvo på ett redan
fullfärdigt språk, och hafva dock icke höjt sig öf-
ver medelmåttan. Puschkin är i hvarje hänseende
en natiomalsångare, vid hans poemer känner man
att man lefver i Ryssland, att man andas rysk luft.
Han må prisa celler gissla sitt land, såsom vän
smickra eller strängt bedöma det, så älska Ryssarne
honom alltid och hedra i honom deras största rykt-
barhet. Också har han, näst Karamsin, bidragit
mest till Ryska språkets utbildning.
För att dock fullgöra vår pligt såsom criticus,
måste vi tillstå att hans verser äro öfverfulla af sla-
viska toner.
undvika i sina sista arbeten. Som han icke hade
någon medtäflare, som kunde reta hans ifver, ingen
mästare som tjente horom till förebild, ingen eri-
ticus ), för hvars skull det lönade mödan att rätta
sina uttryck,
styl, och tillåtit sig friheter, hvilka skada den klas-
siska renheten. Den Ryssarne egna förståndströghet
har ock gjort sitt till. Men när anmärkningar höllo
hans skarpsinnighet spänd, då har han ganska väl
förstått att gifva sina verser en politure som är be-
undransvärd, och efter hans egen bekännelse har
detta kostat den minsta mödan. Hos honom öfver-
väga snille och känsla inbillningskraften. Lyckliga
betraktelser blanda sig med en stark och varm,
men sällan romantisk humor. Ofta springer ban,
utan sammanhang, öfver från den ena tankan till
en annan.
Rylejef var frihetens sångare och martyr, såsom
skald alltid försigtig af tvång, men derföre icke
mindre dyrbar för vännerna af den ädla saken. Ty
om det är skönt att beskåda skaldekonsten i öppen
strid med våldet, så är det icke mindre märkvär-
digt att se henne andas fritt i bojor. För öfrigt
var Rylejef en man i handling; under alla skiften
har han visat sig ega hjerta, cch om hans olyck-
liga slut) icke berättigar oss att öfver höfvan upp-
skatta hans litterära förtjenst, så var den betydande
nog, för att nedtysta de fala hofmännens röst, som
gjorde sig till en pligt att nedsätta hvar och ens
talang, som blifvit sakfälld af våldet — betydande
nog för att tysta munnen på dessa slafvar, hvilka
icke mäkta erkänna de uppoffringar, hvaraf de äro
ovärdiga. Om det är ett fel, att öfverdrifva sin
egen förtjenst, så är det ett säkert bevis på bri-
stande förstånd, att icke erkänna någon förtjenst hos
andra.
Rylejefs verser andas alltid helig kärlek- till fri-
heten, och djupt förakt för tyranniet. Åmnet är
alitid oafhängighetens sak.
Kazslof, i ungdomen en prydlig kavaljer, blind
större delen af sin lefnad, dikterade, liksom Milton,
sina verser för sina döttrar. Förstånd och hjerta
hade i kraft och skönhet vunnit hvad kroppen för-
lorat i ljus, när en slagfluss träffade honom.
Död för denna verlden, hade han flyktat till tan-
karnas område. Under det han i en punkt sam-
lade sina hågkomster och återkallade sina tidigare
känslor, lyfte han sig i poesien ofta till en bety-
dande höjd, antingen han blott tecknade naturmål-
ningar, eller skildrade det verkliga lifvets tillstånd
eller sjöng sina inbillningsdrömmar. Vemodet före
nar sig hos honom med glädtigheten, sorgen med
kärleken, hatet med tillgifvenheten, och dessa mot-
satser frambringa en genom dess ursprunglighet för-
förande blandning. Tschernetz (den svarta bot-
görarn) och furstinnan Dolgoruky äro tvenne af hans
dikter, som med rätta trotsa glömskan.
Jukowsky är en god öfversättare, men såsom
skald är han färglös, och såsom prosaist föga rykt-
bar. Hans Sångarn i Ryska lägret har sedan
4812 förskaffat honom många vänner. Hans öfver-
sättningar ur Schiller och Byron äro de bästa. I
denna stund håller han på att fullända en öfver-
sättning af Odyssen. Han har ledt Storfursten-
thronföljarens uppfostran.
Jasykof har med sällsynt talang besjungit Bacchi
fröjd, och de Tyska studenternas seder, ibland hvil-
ka han inhemtat aktningsvärda grundsatser, så för
sin lefnad som för skaldekonsten. Han har alltid
förblifvit den regel trogen, som han uttalat i föl-
jande vackra verser.
Småler purpurn mot dig? förskräcker dig god-
tyckets språk? Var utan falskhet såsom dufvan,
stolt och mäktig såsom örnen. Då skola hemlighets-
fulla, milda toner ljuda från dina harmoniska strän-
gar; hänförd af dessa toner, skall slafven glömma
sitt lidande, och kung Saul lyssna till dem.n
Pet är ingen liten förtjenst att aldrig hafva smick-
rat makten; men detta är icke Jasykofs enda be-
röm, och hans sånger skola lefva äfvenså länge som
hågkomsterna från universitetslifvet.
Man har ofta velat upptäcka en bemlig öfverens-
stämmelse emellan en persons lefnadssätt och för-
måga och betydelsen af hans namn. De ryska till-
namnen kafva vanligtvis någon betydelse. Puschkin
är kanon; Jasykof språk, Jukowsky pilgrim. Här-
efter skulle väl Puschkin kunna -gälla för larm-
kanonen, ty med honcm börjar en ny period för
den Ryska litteraturen; och Jukowsky sade om Ja-
sykof, att han hade fått silt namn af sitt rena
språk.
Baratynsky är den berömdaste bland -Puschkins
lärjungar. Hans ungdom vår äfven så olycklig som
hans sednare lefnad full af försakelser. Sedan han
såsom soldat varit nio år i Finland, tillbragte han
sina återstående dagar i en fredlig reträtt, och dog
i Neapel. Han har riktåt Tyska språket med flera
lyckliga ord, och litteraturen med en mängd märk-
värdiga dikter. Edda, Zigenerskan, hans sång öfver
Goethes död skola lefva ännu länge.
Wenewitinof öch Lermontof äro tvenne andra
skalder, hvilkas tidiga död landet beklagar, och
hvilkas uppträdande löfvade en lysande framtid.
T aärmantaf hade hesinnoit Pucehbinoc död ach hlef
Detta är en synd, som han mot slutet
af sin bana ofta förebrått sig, och som han sökte
så har han stundom vårdslösat sin
( AR RR vr mm EK
a rn - om - FA