en ed, som den nyvalde måste svära, sedan ban intagit sin plats, kan den ifrågavarande ledamoten aflägga på gamla testamentet, med utelemnande af slutstrofen: så sannt jag trorl på Christum. Alltsedan Konung Johans utanl. land tid (4200-talet) hafva Judarne egt laglig rättighet att afligga ed under en sådan form, och ingen har hittills bestridt sådane eders giltighet. Drottningen och hennes gemål skulle d. 141 dennes anträda återresan från Skottland, och gå direkte till ön Wight, utan alt besöka andra ställen under vägen. Tidningarne sysselsätta sig lifligt med de italienska anmgelägenheerna. Morning Chronicle, lord Palmerstons organ, säger att Österrike genom Ferraras besättande formligen utmanat Europa, och Times anser engelska regeringen, i fall så behöfves, böra med vapenstyrka åtega sig försvaret af pålvens rättigheter och upprätthållandet 2f fördragen. Katastrofen med skeppet Canton, om hvil-! ken nämndes förliden postdag, var lyckligtvis ej i allt sådan den berättades. Väl hade skeppet forolyckats, och hela besättningen, 20 man, jemte 2 passagersre, omkommit; mon berättelsen derjemte att 300 emigranter varit ombord och likaledes funnit döden i vågorna, befinnes lyckligtvis hafva varit ogrundad. TYSELAND. På sin resa till Italien hade konungen i Preussen nyligen en sammankomst i Ischl med erkebertigarne Ludvig och Frans Carl. en sednare är presumtif tnronföljare i Ös:errike, och den förre anses vara den som i Kejsarens namn egentligen förer styrelsen i riket, såvidt den ej ligger i Metternichs händer. Till dessa båda furstar skall konung Fredrik Wilhelm vid det ifrågavarande tillfället hafva yttrat, at han ansåg en förändring i det hittills följda regeringssystemet i Osterrike nödvändig, och rådt att man . skulle göra sådana koncessioner åt ständerna i Böhmen och Österrike, att de dermed kunde vara belåtna. Erkehertig Ludvig skall hafva tyckt detta vara ett surt äpple att bita:, och åberopade de särskilda och egna förhållanderna inom Kejsarstaten; men thronföljaren skall hafva erkänt, att konungen i Preussen bade rätt i hvad han framställt, och att man bode följa hans råd. Så berättas förloppet af denna konferens emellan de trenne furstarne. Det är från Breslau, som uppgiften derom kommer. SCHWEIZ. Vid edsförbundsdagens sammankomster den 2 Augusti föredrogs frågan om jesuiterna i Schweiz. Zärich hade framställt motivnen, som var af följande lydelse: I betraktande af E isförbundets rätt och pligt natt vidtaga nödiga åtgärder för edsförbundets inbördes fred och ordning, samt att jesuiterna psätta denna fred och ordning i fara, och att deras inkallande till en af förortern2, Luzern, nicke är förenligt med samma fred och ordning, föreslås: 4) Jesuit rågan bör å edsförbunidets vägnar behandlas; 2) Ständerna Luzern, Schwytz, ,Freiburg och Wallis inbjudas att aflägsna jepsuiterna; och 3) Hvarje framtida mottagande af Jesuit-orden, inom rågon kanton, är på edsMörbundets vägnar förbjudet. Ötfverläggningarne härom innehöllo icke någonting ovanligt; beslutet blef, genom den förut bekanta majoriteten af 422, röster, att Zärich: förslag antogs. — Att Luzern och de öfriga separatförbundskantonerna icke ärna rätta sig derefter, så framt de ej tvingas dertill, tog man för afgjordt. s Att för öfrigt meningarne om separatförbundet och hvad dertill hörer för ingen del äro eniga inom sjelfva jesuiternas högqvarter, har röjt sig vid sammanträdet i Luzerns Stora Råd, den 3 September, då edsförbundsdagens beslut i separatförbundsfrågan der afh:ndlades. Martin Arnold från Rieden föreslog nemligen, att Luzern måtte, till det gemensamma fäderneslandets bästa, utträda ur separatförbundet. Sex andra ledamöter: Jacob Kopp, d:r K. Pfiyffer, Felix Balthasar, Schumacher-Uttenberg, Ignaz Pfyffer och Martin Ronca slöto sig till motionäreas mening. Den förkastades likväl af majoriteten, efter hvad man kunnat förutse. Den 3 September lade man i Ziärich beslag på ett par centner krut, som kommit från Basel och Lausanne och skulle fortskaffas till separatkantonen Wallis. ITALIEN. Österrike har i en s. k. ;verbaluo: besvarat den genom kardinalstatssekreteraren åt diplomaterna i Rom meddelade påfliga protesten emot Ferraras intagande. Österrikiska sändebudet, grefve Lätzow, begaf sig genast till kardinal Feretti, för att afgifva svaret, Fastän det skedde den 40 Augusti, var dess innehåll väl ännu den 28 icke officiellt bekant i Rom; men enligt hvad ryktet förmäler, skall tonen deri vara ganska myndig. Furst Metternich säges förklara, att åtgärden i Ferrara är en följd af det häftiga och passionerade språket hosromerska pres:en; Österrike hade derigenom funnit sig nödsakadt att, till värn för sina genom Wienerkongressens beslut garanterade rättigheter, in aga en vördnadsbjudande ställning i Italien. Wienerkabinettet försäkrar i öfrigt romerska kurian opåkalladt, att det icke ens aflägset åsvftar inblanda sie i Kvrkostatens inre