öfrigt har jag blott gjort hvad mitt embetes helgd och pligt fordrade. Kan jag än en gång se henne?, frågade Giuseppe med skygg och darrande röst. Jag kan cch vill ingenting lofva er, jag vet det knappt sjelf., — Dervid klappade han honom vänligt på axeln, gaf honom ännu en välvillig afskedsblick och gick, likaså stilla och anspråkslöst som han kommit. Omkring en månad hade förflutit, då en vagn höll utanför Giuseppes boning. En äldre andlig inträdde och bjöd horom att följa med till en bekant cch honom bevågen herre. Den andlige hade ett ärligt ansigte, dragen tycktes honom ej helt och hållet obekanta, och han antog stillatigande bjudningen. Sedan båda åkt en kort sträcka, befunno de sig midt på en rymlig gård, en betjent öppnade hastigt vagnsdörrn, och Giuseppe fördes uppför en praktfull, med fina mattor belagd, trappa och inträdde i ett högt, enkelt men ädelt och smakfullt prydt förmak. Dit öppnades en sidodörr; en man med tiaran på hufvudet, och i purpurmant-1, visade sig. Ynglingen igenkände pr:sten som besökt honom med sorgbudet frin Giulietta och kastade sig, med ropet: Sontissimo Padrel! till dennes fötter. Stå upp,, sade afvisande den ädle, nedböj ert hufvud inför Gud, men icke inför menuiskor! Och hör: Det hinder, som hittills ställt sig emot er förbindelse med Giulietta, finnes icke mer. För Gud är allt möjligt; ban hänner blott en adel: bjertats. Edra föräldrar hafva förlåtit er; inom fjorton dagar skali ni vara vigd vid er älskarinna; intilldess qvarstadnar hon i klostret. Men, i himlens ramn, så stig då upp! fortfor han balft välvilligt, halft vredgadt. Sedan återtog han lugnande: Er mor var nära grafven af sorg öfver er flykt; men, Frälsaren vare lofvad! — hennes helsa är nu på bättringsvägen. Jag har gjort mitt bästa, för att med Guds bjelp återgifva åt modren en tacksam son, åt älskaren en god hustru. Men, tillade han leende: Icke sannt, Giuseppe? Nu rymmer ni väl icke mer? Vid utsatt tid infunno sig i kyrkan Santa Maria degli Angeli i Rom anförvanter från när och fjerran, och de glada föräldrarna, dem presten enkom hade inbjudit från Neapel, fattades naturligtvis icke heller i dag. Vigseln hade ban förbehållit sig att sjelf få förrätta. Denne hemlighetsfulle prest var ingen annan än Påfven Pius IX.) ) En d:r Old, som offentliggjort den ofvanstående berättelsen, uppgifver sig hafva fått den från en bekant i Rom, som personligen känner Giuseppes familj.