AT AA SVE PES MPV JONRIGA VMA IP MEDR het, den 70-åriges kärlek till sin svärdotter, furstinnan Kotschubei, som glömmer hetmannens gråa hår för hans glänsande makt. På andra sidan se vi Kotchubers storhet och välde, hans hämndlystnad mot dotterns röfvare, fordom hans vän, som anförtrodde honom sin stolta och grubblande själs alla hemligheter, äfven minnet af den fest, då Peter fattade honom i skägget — en skymf, som Mazeppa svurit att aftvå i czaarens blod, hans förbund med svenske konungen. Kotschubei. anmäler ailt för czaaren i ett bref, som frambäres af en friare till hans dotter, en ung, ädel kossak; han har gömt brefvet i sin tschakot, och denna kan endast falla med hans hufvud. Den ridderliga Peter sänder brefvet till Mazeppa och öfverlemnar till honom att bestämma Kotschubeis öde. Fursten blir kastad i fängelse, och man vill blott aftvinga honom en hemlighet — hemligheten om hans skatter. Tre skatter utgjorde min lefnadströst, svarade Kotschubei, Mazeppas förtrogna, Orlik; min förnämsta skatt var min ära: plågorna hafva frånryckt mig den; den andra var min älskade dotters heder, hvaröfver jag bäfvande vakade natt och dag: Mazeppa har frånstulit mig den; min tredje skatt, min hämnd, har jag bevarat, och jag skall frambära den inför Guds thron. Kotschubeis hufvud faller, Mazeppa triumferar, men slaget vid Pultawa förstör alla hans planer; han flyktar efter Konungen, som vill tvinga ödet att foga sig efter hans kommando, liksom ett regimente efter trumman. Efter sin faders död har Maria öfvergifvit sin gemåls hus, såsom hon förut öfvergaf det faderliga, för att förena sig med den vilda Hetmannen. Natten efter slaget vid Pultawa Visar hon sig för honom i drömmen, blek, höljd i slarfvor, vansinnig. Eugen Onegin är en roman på vers, full af natur och retande munterhet, en tafla af sederna i landsorten, hvars hjelte är lika så angenäm som lockande. Isynnerhet är berättelsen om duellen mellan Lenski och Onegin ganska poetisk; man skulle kunna säga, att Puschkin vid skildringen af skalden Lenskis död, hade anat sin egen; dessa verser skola aldrig gå förlorade, och de skola alltid blifva dyrbara för ryssarna. Det dubbla intresset, som dervid är fästadt, föranleder oss att i öfversättning meddela detta märkvärdiga ställe. Pistolerna blänka, laddstocken har gjort sin tjenst, kulorne äro nedstötta i piporna, och hanen har vid spänningen första gången knäppt. Krutet ligger i en mörkgrå strimma på fängpannan. Den hvässade, väl fastgjorda flintan lyfter sig ånyo. Grannen Guillot ställer sig i förvirringen bakom en trädstam. De båda stridsmännen aflägga sina öfverrockar. Zaretski har med en beundransvärd noggrannhet afmätt trettiotvå steg; han har ställt de tvänne vännerna vid ändarne af det utmätta afståndet; och hvar och en har fattat sin pistol. Nu — framåt! — Med kall blod, utan att änau sigta, närma sig kämparne döden, långsamt, likmässigt, med säker gång — fyra steg. Då börjar först Eugen, utan att stanna i sitt framskridande, att långsamt lyfta pistolen. Ännu fem steg framåt; Lenski tillsluter venstra ögat och bereder sig i detsamma att sigta; men i samma ögonblick trycker Eugen af — — sista timman har slagit. Tigande låter skalden sitt vapen sjunka. : Sakta lägger han handen på bröstet. I det brustna ögat målar sig döden — icke smärtan. Så nedrasar långsamt lavinen utför det sluttande berget, som glänser i det glimmande solskenet. Stel af en isande frost skyndar Onegin fram till ynglingen, han betraktar honom, han ropar hans namn — förgäfves! — han är icke mer. Den unga sångaren har funnit ett tidigt slut. Stormen har hvinat öfver, en skön blomma har vissnat sedan morgonrodnaden, elden har slocknat på altaret. Utan rörelse hade han neddignat och hans förstelnade anletsdrag hade något förfärligt. Han var skjuten tvärsigenom bröstet, och rykande framqvällde blodet. Annu för ett ögonblick klappade detta hjerta af inspiration, hat, förhoppningar och kärlek; lifvet böljade genom denna kropp, blodet strömmade genom ådrorna. Nu är allt stilla och ödsligt, som i ett öfvergifvet hus; lugnet bor der för evigt. Luckorna äro stängda, rutorna hvita som kalk. Herrskarinnan i huset — själen — har flytt; men hvart? Gud vet det. Hennes spår äro förlorade. Det vackert att med ett käckt infall oförmodadt ur räma en ovän, att se huru han i trotsigt raseri ryckar pannan, huru han ovilkorligt speglar sig och blygs när han igenkänner sig. Det är ljufvare, j vänner, när han ryter: här är jag!, — änau ljufvare att i stillhet bereda honom en ärofull död, och på ett vördnadsfullt afstånd långsamt sigta åt bans panna: och likväl gör det dig icke lyckligare, om du sänder honom till hans-fädernesland. Men när en ung vän faller för ditt skott, sedan han med glaset i hand förolämpat dig med en obeskedlig blick eller med ett förfluget ord eller någon annan småsak, eller i vredesmod stolt utmanat dig till envige — säg, hvilken känsla skall bemäktiga sig din själ, när han orörlig nedsignar för dig, med döden på den bleka pannan, och småningom stelnar och käallnar, och ligger lugn och döf för dina förtviflade rop? Et: rof för samvetsqval, och med pistolen krampaktigt kramad i handen, betraktar Eugen den fallne. Han är död! — ropar sekundanten — död! Förskräckt vid detta fasans utrop, aflägsnar sig Onegin och kallar på folk. Varsamt lägger Zarctski det stelnade liket i slädan och för med sig den rysliga skatten. Hästarne känna dödens närvaro, gnäggande s:egra de sig, tugga det skummiga betstet och med pilens hastighet ila de sin väg. . Ni beklagar skalden, mina vänner! I skimret af gluta För böppnifgar. knappast trädd ur vynglingaren har han ombytt verld och slocknat. Hvar är den glödande inspirationen, den ädla lågan af höga, ömma, dristiga tankar och känslor? Hvar — denna stormande trängtan efter kärlek, denna törst efter vetande, och du, denna dröm om framtid, denna försmak af ett hedradt namn, denna aning om heliga, poetiska utgjutelser? Kanhända var han född till mensklighetens lycka eller dock till hennes heder. Hans nu tystnade lyra — ljudade härliga oförgängliga toner genom århundraden. Kanhända var en hög ståndpunkt på verldssiegen skalden beskärd. Kanhända har hans uppoffrade skugga tagit med sig en helig hemlighet; en skapande stämma är för oss förlorad; — enom grafven skall icke tidehvarfvets löfsång, icke olkslagens välsignelse hinna honom. Men kanske väntade honom en hvardaglig lott — Ynglingaåren skulle hafva förflutit, själens flämga alocknat; hån skulle, hafva öfvergifvit, förrådt nggudinnorna; tagit sig en hustru, begifvit sig på Jandet, och, lycklig och bedragen, burit en broderad råck, lärt sig känna lifvets prosa; vid fyratio års ålder kanhända fått gikt, ätit, druckit, långledts, blifvit tjock och gammal, och slutligen afsomnat i sin säng, omgifven af barn, snyftande qvinnor och