AT AA SVE PES MPV JONRIGA VMA IP MEDR
het, den 70-åriges kärlek till sin svärdotter, furstin-
nan Kotschubei, som glömmer hetmannens gråa hår
för hans glänsande makt. På andra sidan se vi
Kotchubers storhet och välde, hans hämndlystnad
mot dotterns röfvare, fordom hans vän, som anför-
trodde honom sin stolta och grubblande själs alla
hemligheter, äfven minnet af den fest, då Peter
fattade honom i skägget — en skymf, som Mazep-
pa svurit att aftvå i czaarens blod, hans förbund
med svenske konungen. Kotschubei. anmäler ailt
för czaaren i ett bref, som frambäres af en friare
till hans dotter, en ung, ädel kossak; han har gömt
brefvet i sin tschakot, och denna kan endast falla
med hans hufvud. Den ridderliga Peter sänder
brefvet till Mazeppa och öfverlemnar till honom att
bestämma Kotschubeis öde. Fursten blir kastad i
fängelse, och man vill blott aftvinga honom en
hemlighet — hemligheten om hans skatter. Tre
skatter utgjorde min lefnadströst, svarade Kotschu-
bei, Mazeppas förtrogna, Orlik; min förnämsta skatt
var min ära: plågorna hafva frånryckt mig den;
den andra var min älskade dotters heder, hvaröfver
jag bäfvande vakade natt och dag: Mazeppa har
frånstulit mig den; min tredje skatt, min hämnd,
har jag bevarat, och jag skall frambära den inför
Guds thron.
Kotschubeis hufvud faller, Mazeppa triumferar,
men slaget vid Pultawa förstör alla hans planer;
han flyktar efter Konungen, som vill tvinga ödet
att foga sig efter hans kommando, liksom ett regi-
mente efter trumman. Efter sin faders död har
Maria öfvergifvit sin gemåls hus, såsom hon förut
öfvergaf det faderliga, för att förena sig med den
vilda Hetmannen. Natten efter slaget vid Pultawa
Visar hon sig för honom i drömmen, blek, höljd i
slarfvor, vansinnig.
Eugen Onegin är en roman på vers, full af natur
och retande munterhet, en tafla af sederna i lands-
orten, hvars hjelte är lika så angenäm som lockan-
de. Isynnerhet är berättelsen om duellen mellan
Lenski och Onegin ganska poetisk; man skulle kun-
na säga, att Puschkin vid skildringen af skalden
Lenskis död, hade anat sin egen; dessa verser skola
aldrig gå förlorade, och de skola alltid blifva dyr-
bara för ryssarna. Det dubbla intresset, som dervid
är fästadt, föranleder oss att i öfversättning meddela
detta märkvärdiga ställe.
Pistolerna blänka, laddstocken har gjort sin
tjenst, kulorne äro nedstötta i piporna, och hanen
har vid spänningen första gången knäppt. Krutet
ligger i en mörkgrå strimma på fängpannan. Den
hvässade, väl fastgjorda flintan lyfter sig ånyo.
Grannen Guillot ställer sig i förvirringen bakom en
trädstam. De båda stridsmännen aflägga sina öf-
verrockar. Zaretski har med en beundransvärd nog-
grannhet afmätt trettiotvå steg; han har ställt de
tvänne vännerna vid ändarne af det utmätta afstån-
det; och hvar och en har fattat sin pistol.
Nu — framåt! — Med kall blod, utan att än-
au sigta, närma sig kämparne döden, långsamt, lik-
mässigt, med säker gång — fyra steg. Då börjar
först Eugen, utan att stanna i sitt framskridande,
att långsamt lyfta pistolen. Ännu fem steg framåt;
Lenski tillsluter venstra ögat och bereder sig i det-
samma att sigta; men i samma ögonblick trycker
Eugen af — — sista timman har slagit. Tigande
låter skalden sitt vapen sjunka.
: Sakta lägger han handen på bröstet. I det brust-
na ögat målar sig döden — icke smärtan. Så ned-
rasar långsamt lavinen utför det sluttande berget,
som glänser i det glimmande solskenet. Stel af en
isande frost skyndar Onegin fram till ynglingen, han
betraktar honom, han ropar hans namn — förgäf-
ves! — han är icke mer. Den unga sångaren har
funnit ett tidigt slut. Stormen har hvinat öfver, en
skön blomma har vissnat sedan morgonrodnaden,
elden har slocknat på altaret.
Utan rörelse hade han neddignat och hans för-
stelnade anletsdrag hade något förfärligt. Han var
skjuten tvärsigenom bröstet, och rykande framqväll-
de blodet. Annu för ett ögonblick klappade detta
hjerta af inspiration, hat, förhoppningar och kärlek;
lifvet böljade genom denna kropp, blodet strömma-
de genom ådrorna. Nu är allt stilla och ödsligt,
som i ett öfvergifvet hus; lugnet bor der för evigt.
Luckorna äro stängda, rutorna hvita som kalk.
Herrskarinnan i huset — själen — har flytt; men
hvart? Gud vet det. Hennes spår äro förlorade.
Det vackert att med ett käckt infall oförmo-
dadt ur räma en ovän, att se huru han i trotsigt
raseri ryckar pannan, huru han ovilkorligt speglar
sig och blygs när han igenkänner sig. Det är ljuf-
vare, j vänner, när han ryter: här är jag!, — än-
au ljufvare att i stillhet bereda honom en ärofull
död, och på ett vördnadsfullt afstånd långsamt
sigta åt bans panna: och likväl gör det dig icke
lyckligare, om du sänder honom till hans-fädernes-
land.
Men när en ung vän faller för ditt skott, sedan
han med glaset i hand förolämpat dig med en obe-
skedlig blick eller med ett förfluget ord eller någon
annan småsak, eller i vredesmod stolt utmanat dig
till envige — säg, hvilken känsla skall bemäktiga
sig din själ, när han orörlig nedsignar för dig, med
döden på den bleka pannan, och småningom stelnar
och käallnar, och ligger lugn och döf för dina för-
tviflade rop?
Et: rof för samvetsqval, och med pistolen kramp-
aktigt kramad i handen, betraktar Eugen den fall-
ne. Han är död! — ropar sekundanten — död!
Förskräckt vid detta fasans utrop, aflägsnar sig O-
negin och kallar på folk. Varsamt lägger Zarctski
det stelnade liket i slädan och för med sig den rys-
liga skatten. Hästarne känna dödens närvaro, gnäg-
gande s:egra de sig, tugga det skummiga betstet
och med pilens hastighet ila de sin väg. .
Ni beklagar skalden, mina vänner! I skimret af
gluta För böppnifgar. knappast trädd ur vynglinga-
ren har han ombytt verld och slocknat. Hvar är
den glödande inspirationen, den ädla lågan af hö-
ga, ömma, dristiga tankar och känslor? Hvar —
denna stormande trängtan efter kärlek, denna törst
efter vetande, och du, denna dröm om framtid,
denna försmak af ett hedradt namn, denna aning
om heliga, poetiska utgjutelser?
Kanhända var han född till mensklighetens lycka
eller dock till hennes heder. Hans nu tystnade
lyra — ljudade härliga oförgängliga toner genom
århundraden. Kanhända var en hög ståndpunkt på
verldssiegen skalden beskärd. Kanhända har hans
uppoffrade skugga tagit med sig en helig hemlig-
het; en skapande stämma är för oss förlorad; —
enom grafven skall icke tidehvarfvets löfsång, icke
olkslagens välsignelse hinna honom.
Men kanske väntade honom en hvardaglig lott
— Ynglingaåren skulle hafva förflutit, själens fläm-
ga alocknat; hån skulle, hafva öfvergifvit, förrådt
nggudinnorna; tagit sig en hustru, begifvit sig på
Jandet, och, lycklig och bedragen, burit en broderad
råck, lärt sig känna lifvets prosa; vid fyratio års
ålder kanhända fått gikt, ätit, druckit, långledts,
blifvit tjock och gammal, och slutligen afsomnat i
sin säng, omgifven af barn, snyftande qvinnor och