melsurium af slutsatser, från en pligtskyldig konfusion? Der konungen har att ensamt be: falla, der består enheten blott i lydnaden för denna befallning, och kultiverandet af denna blinda lydaktighet är bästa medlet att befordra samma enhet! Se der i få ord kärnan af dettz nonsens! För att nu locka församlingen ai verkligen taga sig denna dosis rent oförnufi till bästa, vräker den lojala talaren suveränitet och nationalanda, konung och fädernesland tillhopa i en pyts, och är af den fasta öfvertygelsen, att hans gäster skola tro sig halv bekommit alla folkrättigheter, om blott de, lik-som han sjelf, taga munnen rätt full af höngif. venhel för suveräniteten. Och hans förmodar är, såsom vi sednare skola vise, i allmänheli taget, icke helt och hållet malplacerad. Herrarne äro nemligen, nästan allesammans, öfverens med honom deruti: att suveräniteten stål fast, och följaktligen kunna de lika godt bilds ryska som preussiska mnationalständer. Kasta dock en blick på ryssen, hr von Bianco, och pjut af den angenäma åsynen, huru i hans lanc ,suveräniteten står fast i kra!t af knutpiskar och den landsfaderliga ukasen, af innehåll: at! kronan allenastyrande leder det helas sammanhang) och kuliiverar nationalandan. Der behöfver man ju till detta konststycke icke ens provincialständer, mycket mindre riksständer Hr von Bianco, som, vid likgiltiga frågor, emellanåt visar sig förbålt liber3l, må. dock erkännå, att hans provincialstånds-bjerta klappar för ryska sympatbier! Med de redan anförda fraserna hade till och med Vår lojala referent kunnat ålnöja sig Men så är ej fallet; han undfägnar oss, bland annat, ytterligare med följande: Vår insigtsfulle monark skall, från sin höga ståndpunkt, i rättan tid veta att lösa denna svåra uppgift och ställa de reformerande och konserverande principerna i jemnvigtn. Sedan talar han om vår liberale beherrskares energiska verksamhet, om ,vår konungs högsinnade tänkesätt om bindet mellan furste och folk,, om känslorna af tacksamhet och vördnad mot en god och rättvis konung); och sluts:r ändtligen med följande stilprof: )Såsom trogen tolk af ett folk som lyder honom, skall han (nemligen konungen), enligt sin käraste örskan, i rättan tic förkunna de politiska reformer, som äro Oss verkligt nyttiga,. Hvad vill det säga: en folkets tolk? Är folket en symbolisk bok, som skall uttydas? Och för hvem tolkas den? För boken sjelf, som lyder honom!, — Det är ju sköna statstheorier, som utstyra sig med ett dylikt nonsens? Och den pkärleksrika önskan sen! Denna erinrar om de katholska böneböckernas sockersöta språk, hvaruti det talas om Vår Herres kärleksrikhet o. s. v. Men öfverensslämmelsen af detta talesält är för öfrigt icke blott ytlig; ty för hr referenten är staten eit stycke iheologi, och hans jordiska Gud är innehalvaren af suveräniteten,. — Men alt gå in på sådana folkvinners statstheorier, kan nu ej falla någon in. Den i allmänhet frisinnade medreferenten, von Beckerath, som efterföljer den kärleksrika önskans, förkunnare, kan ej afhålla sig ifrån att, genast vid början af sitt tal, yttra sig om phögstsalig konungen, och hans phögsinta efterföljaren. Ver det då icke nog med den aflidne och regerande konungen? Höra dylika fraser ovilkorligt till saken? Utan tvifvel lika litet, som försäkran: patt folkombudens ord emanerat från de trognaste hjertan,. Emanera! Det är ju blott fråga om folkets rättigheter, icke trohetens emanation, och den som väntar sig trohet af folket, må han föregå detsamma med ett godt exempel! Den af ;medreferenten framställda anhållan (suplik?) lyder som följer: I djup underdånighet närma sig de trogna ständerna till thronen, för att (främst och hufvudsakligen, eller framför allt) uttala deras obrottsliga lydnad för den konungsliga viljan, åt hvilken fäderneslandets historia är anförtrodd, och tillika (der bredvid såsom bisak) tolka den vördnadsfulla öfvertygelsen (hur kan en öfvertygelse vara vördnadsfull?) att verkställandet af den allrahögsta förordningen af den 22 Maj 4845, hvilket företer sig såsom ett trängande behof för samtiden, tillika skulle fullända verket af en ärorik förfluten tid, höja fosterlandet till spetsen af dess storhet och försäkra Preussiska folkets tacksamma kärlek till Eders Maj:t, om en oförgänglig varaktighet. De trogna ständerna tro sig, genom denna framställning, uppfylla ett oafvisligt pligtens bud, och bedja Ed. Maj:t under djupaste vördnad att taga densamma i allrahögsta öfvervägander. Men, herr von Beckerath, huru kunde ni framställa en dylik suplik? Huru kunde ni.