melsurium af slutsatser, från en pligtskyldig
konfusion? Der konungen har att ensamt be:
falla, der består enheten blott i lydnaden för
denna befallning, och kultiverandet af denna
blinda lydaktighet är bästa medlet att befordra
samma enhet! Se der i få ord kärnan af dettz
nonsens! För att nu locka församlingen ai
verkligen taga sig denna dosis rent oförnufi
till bästa, vräker den lojala talaren suveräni-
tet och nationalanda, konung och fädernesland
tillhopa i en pyts, och är af den fasta öfver-
tygelsen, att hans gäster skola tro sig halv
bekommit alla folkrättigheter, om blott de, lik-
-som han sjelf, taga munnen rätt full af höngif.
venhel för suveräniteten. Och hans förmodar
är, såsom vi sednare skola vise, i allmänheli
taget, icke helt och hållet malplacerad. Her-
rarne äro nemligen, nästan allesammans, öfver-
ens med honom deruti: att suveräniteten stål
fast, och följaktligen kunna de lika godt bilds
ryska som preussiska mnationalständer. Kasta
dock en blick på ryssen, hr von Bianco, och
pjut af den angenäma åsynen, huru i hans lanc
,suveräniteten står fast i kra!t af knutpiskar
och den landsfaderliga ukasen, af innehåll: at!
kronan allenastyrande leder det helas samman-
hang) och kuliiverar nationalandan. Der be-
höfver man ju till detta konststycke icke ens
provincialständer, mycket mindre riksständer
Hr von Bianco, som, vid likgiltiga frågor, emel-
lanåt visar sig förbålt liber3l, må. dock erkän-
nå, att hans provincialstånds-bjerta klappar för
ryska sympatbier!
Med de redan anförda fraserna hade till och
med Vår lojala referent kunnat ålnöja sig
Men så är ej fallet; han undfägnar oss, bland
annat, ytterligare med följande: Vår insigts-
fulle monark skall, från sin höga ståndpunkt,
i rättan tid veta att lösa denna svåra uppgift
och ställa de reformerande och konserverande
principerna i jemnvigtn. Sedan talar han om
vår liberale beherrskares energiska verksam-
het, om ,vår konungs högsinnade tänkesätt
om bindet mellan furste och folk,, om kän-
slorna af tacksamhet och vördnad mot en god
och rättvis konung); och sluts:r ändtligen med
följande stilprof: )Såsom trogen tolk af ett folk
som lyder honom, skall han (nemligen konun-
gen), enligt sin käraste örskan, i rättan tic
förkunna de politiska reformer, som äro Oss
verkligt nyttiga,. Hvad vill det säga: en
folkets tolk? Är folket en symbolisk bok,
som skall uttydas? Och för hvem tolkas den?
För boken sjelf, som lyder honom!, — Det är
ju sköna statstheorier, som utstyra sig med ett
dylikt nonsens? Och den pkärleksrika önskan
sen! Denna erinrar om de katholska böne-
böckernas sockersöta språk, hvaruti det talas
om Vår Herres kärleksrikhet o. s. v. Men öf-
verensslämmelsen af detta talesält är för öfrigt
icke blott ytlig; ty för hr referenten är sta-
ten eit stycke iheologi, och hans jordiska Gud
är innehalvaren af suveräniteten,. — Men alt
gå in på sådana folkvinners statstheorier, kan
nu ej falla någon in.
Den i allmänhet frisinnade medreferenten,
von Beckerath, som efterföljer den kärleksrika
önskans, förkunnare, kan ej afhålla sig ifrån att,
genast vid början af sitt tal, yttra sig om
phögstsalig konungen, och hans phögsinta ef-
terföljaren. Ver det då icke nog med den af-
lidne och regerande konungen? Höra dylika
fraser ovilkorligt till saken? Utan tvifvel lika
litet, som försäkran: patt folkombudens ord e-
manerat från de trognaste hjertan,. Emanera!
Det är ju blott fråga om folkets rättigheter,
icke trohetens emanation, och den som väntar
sig trohet af folket, må han föregå detsamma
med ett godt exempel!
Den af ;medreferenten framställda anhållan
(suplik?) lyder som följer: I djup underdånig-
het närma sig de trogna ständerna till thronen,
för att (främst och hufvudsakligen, eller fram-
för allt) uttala deras obrottsliga lydnad för den
konungsliga viljan, åt hvilken fädernes-
landets historia är anförtrodd, och
tillika (der bredvid såsom bisak) tolka den
vördnadsfulla öfvertygelsen (hur kan en öfver-
tygelse vara vördnadsfull?) att verkställandet af
den allrahögsta förordningen af den 22 Maj
4845, hvilket företer sig såsom ett trängande
behof för samtiden, tillika skulle fullända ver-
ket af en ärorik förfluten tid, höja fosterlandet
till spetsen af dess storhet och försäkra Preus-
siska folkets tacksamma kärlek till Eders Maj:t,
om en oförgänglig varaktighet. De trogna stän-
derna tro sig, genom denna framställning, upp-
fylla ett oafvisligt pligtens bud, och bedja Ed.
Maj:t under djupaste vördnad att taga densam-
ma i allrahögsta öfvervägander.
Men, herr von Beckerath, huru kunde ni
framställa en dylik suplik? Huru kunde ni.