inom betydligt kortare tid än inom ett par decennier, äfven utan det föreslagna vilkoret. Förutsätt nemligen, att regeringen med uppriktig vilja och allvar omfattade ett representationsförslag med tvänne kamrar, enligt de hufvudprinciper kommitteen redan antagit i alseende på röstberäkningnn, således redan tillräckligt konservativt, men med alla ledamöterna valda, och utan inskränkning inom kathegorier eller klasser i öfrigt, så skulle detta visserligen vid första fromläggandet möta ett icke ringa motstånd från en del af edeln. Men imedlertid skulle man redan då, i följd af regeringens direkta uppträdande med en proposition, finna en betydlig minskning i oppositionen på RiddarIhuset, och i följd af grundlagens stadgande om sådana propositioners behandling vore väl ingen tvifvel, att ju förslaget kunde blifva hvilande. Under de tre påföljande åren intill nästa riksdag åter skulle förändringen visa sig ännu betydligare. I samma mån nemligen, som förslaget vore principenligt, skulle det, med understöd af hela den upplysta majoriteten och alla pressens organer af någon betydenhet, vinna en så cfantligt öfvervägande opinion för sig, cch regeringen sjelf erhålla en så stor po pularitet, att det åtminstone för oss vill synas, som om verkan deraf skulle blifva nästan afgörande, i synnerhet under förutsättning att Reg. self under tiden begagnade de lagliga medel den kan äga i sin hand, för att gifva eftertryck åt sin vilja. Föreningar skulle sjelfmant bilda sig i alla landsorter, saken öfver allt diskuteras ul förmån för Regering.ns förslag, och hvarje klok och välsinnad adelsman sjelf komma till den öfvertygelsen, att ett bifall dertill icke medförde någon annan uppoffring för ståndet, än den, som i alla händelser måste förutsättas såsom vilkor för hvarje reform, nemligen att det nuvarande Riddarhuset, d. v. s. den representationsrätt, som hvarje familj nu äger, måste upphöra, och adelsmannen derefter i likhet med andra medborgare, söka sin politiska betydenhet genom personlig utmärkelse. Måhända har man hittills alltför litet framhållit denna omständighet, som likväl är hufvudsaklig; ty för adeln såsom stånd utgör det i sjelfva verket ett ganska obetydligt och i det hela rent af inbilladt soulagement,, om tio eller femton medlemmar deribland, till det mesta troligen tagne ibland de högre embetsmännen, komme att af Regeringen insättas i representationen eller icke. Skulle likväl den öfvervägande opimon, som sålunda komme att visa sig hos nationen, och de mångfaldiga uttryck deraf, som skulle låta spörja sig, ännu ej vara tillräckliga att verka en majoritet för förslaget på Riddarhuset, så ägde Regeringen ju alltid qvar samma lagliga utväg, som konung Wilhelm den IV och lord Grey begagnade för reformbillens genomdrifvande i England, och för hvars användande vi aldrig hört ait någon klandrat dem, nemlisen alt göra så många nya adelsmän, att majoritet erhölles; en utväg, hvars anlitande likväl enligt vår öfvertygelse blefve öfverflödig, när säkert flere hundrade capita i landsorten, om nu just af öfvertygelse om det nrvar:nde representationssältets olämplighet icke resa upp ill riksdagarna, med glädje skulle,: såsom en särd åt rättvisan och ett off r på fosterlandets ultare, antingen lemna sina fullmakter till Reseringens disposition för det goda ändamålets befrämande eller ock sjelfve r.sa upp, för att votera bifall till förslaget. På dessa skäl anse vi alls icke för någon omöjlighet, att ett rationelt och principenigt förslag kunde vinna framgång redan vid 1850 års riksdag, till gemensam tillfredsstälelse för både Regering och Folk. M-n skulle! sådant likväl äfven den gång n slå felt, så kan : let med erfarenhet om, huru opinionerna i lenna sak för hvarje år avancerat redan nu,: an att Regeringen tagit något bestämdt parti! ör reformen, väl.icke lida ringaste tvifvel, att innu tre år skulle vara mer än tillräckliga, utt undanrödja det återstående motståndet, med; andan:ag af några få personers, hvilka man serna kunde unna det soulagementet att fritt itgjuta sin klagan öfver upphörandet af Rid