terna? De hafva gifvit konstitutioner åt sina
folk. Så fort man märker dessa konstitutioner
vara farliga, skall man undertrycka dem; man
skall förinta dem, och hafva Krakau-statens
upplösning att anföra som prejudikat.
Men lemnom Tyskland och nedstigom till
Italien, hvarest för närvarande en vist liberal
anda utvecklar sig, åt hvilken vi all: skänka
vårt bifall, men som väcker Österrikes stora
missnöje. Nåväl! efter Krakau-affåren kan dei
säga, när det behagar, att Legaternas oberoen-
de är oförenligt med dess egna besittningars
säkerhet i Italien. Och det har rätt: det är
konseqvent.
Det förhåller sig på samma sätt med Danau-
furstendömena, befintliga, likasom Krakau, un-
der Rysslands protektorat. Än värrs: ungdo-
men der gör sina studier i Frankrike. När man
vill, skall man kunna förinta dem, till följd af
samma slutkonst.
Ni ser hvarthän detta system leder oss.
Också har det förvånat och förskräckt sinnena,
ej biott i Frankrike och England, utan ända
bort i Konstantinopel. Men — märkvärdigt! —
dessa följder, så fruktansvärda för Tyskland
sjelf, ha:va icke der uppväckt dylika känslor.
Tyskland synes likväl mera hotadt, än något
annat land. Hvad! De, som i Tyskland tala
så mycket om tyska nationuliteten, hafva ej
insett, att detta system är mördande för denn:
nationalitet; de hafva blifvit förledda genom
tvenne tyska makters medbroitslighet; också
kan ni alla dagar läsa i tyska tidningar, att
Krakau skall blifva hörnestenen för den tyska
friheten, och andra goda saker; och på samma:
gång yrka d2 nationalitet för hertigdömet Sles-
vig till följd af ett diplom, som tillkom för 60
år selan: jag säger icke, att de hafva orätt:
tveriom, jag tror dem hafva skäl härtill.
Mn, anmärkom motsägelserna: det är allt
hvad jag vill framhålla i d:sso talesätt och
detta uppförande hos de tyska publicisterne.
Hvad mig vidkommer, om det tillåtes mig
alt från detta rum yttra en önskan, vore det
den, alt Augsburgs och QCölns tidningsskrif-
vare något litt finge smaka på Spielberg: an-
genämnheter, eller snarare, att de för någon tid
sat!es under det politiska system, som gjorts
gällande i Krakau, och som skulle vara cbe-
qvämt nog ör jurnalisterne, ett styrelsesystem,
enligt hvilket de, som samla och utsprida fal-
ska nyheter, hvarje dag under en månads tid
offentligen piskas. (Munterhet.)
Men jag tror icke att dessa tyska. skriben!er
uttrycka Tysklands verkliga tanke. Jag är
tvertom öfvertygad, att man i -jelfva Osterrike
icke är enig deri, och att många tänkande der
med smärta utropa: förbannad den dag, då
Maria Theresia lade hand på Pol n!
Denna tanke skall gå i stigande och mer
och mer ulbreda sig, det är min öfvertygelse.
Och vill ni veta hvad som, enligt min mening,
så mycket hindrat dess utveckling? Se här!
Då kejsar Napoleon, hvilken jag beundrar så
mycket som någon, utvidgade Frankrikes grän-
sor ända till Tibern och Elben, utsådde han i
de tyska folkens hjertan ett obotligt misstro-
ende. Jag har orätt alt siga obotlig; det är
ej egentliga ordet, ty de helades år 41830 från
detta misstroende. Det är våra institutioner
vi hafva att tacka för detta r.sultat. Men då
sedermera oförsigtiga ord och påståenden läto
höra sig, då tanken att utvidga sig mot Tysk-
land ånyo spred sig, uppkom en reaklion, som
förstörde den lyckliga och ärofulla verkan af
våra konstitutionella inrätiningar.
Ser der orsaken, hvarföre man i Tyskland
än i dag finner skriftställare, som icke visa sig
upptagne af mer än en enda fruktan, nemligen
för Frankrikes ärelystnad. Nå väl, alla ädla
andar i detta land böra använda all deras för-
måga för att besegra denna fördom. För min
del förklarar jag helt högt: det är icke sant!
Frankrike vill icke utvidga sitt område! Ett
land, som har dess område och en befolkning
af tre:tiosex millioner, behöfver ej en enda
man eller en tums jord mera i Europa. (Gan-
ska bra! ganska bra!)
Jag skall vidare tillägga: Frankrike har, en-
samt bland alla, den lyckan att under sina la-
gar icke räkna en enda individ, som ej är
EEE SEE ASAT