äro odugligheter, efteråt ändå tyckt, att detta icke ens vore nog, utan ansett äfven den återstående hundradedelen böra utrotas, men hindrats derirån af sitt publicistiska samvele, som skulle tvingat honom att, likt Saturnus, i främsta rummet äta upp sina egna barn, d. v. s. sina egna f. d. förlager, och dymedelst hindra dem att sjelfmant gå till förgängelsen. Man kan också icke neka, att det vore en stor och tragisk anblick, att eter en sådan der allmän utrotningskatastrof se vår gruflige broder kritikus sittande ensam bland den afrättade lilteraturens lik, på en massa af nedsvärtadt papperp, likasom fordom den hårde romerske fältherren Marius på Carthagos ruiner, gråtande öfver följderna af sina egna bragder. Måtte en sådan tilldragelse, fasansvärd i verkligheten, fastän sublim för skalden och tänkaren, ännu länge dröja att inträffa. Vinterbladets artikel innehåller äfven en hel hop gentillesser, som i följd af meningarnas sammanställning visa sig påtagligt, ehuru icke namngifvet, vara ämnade åt Aftonbladets förläggare serskildt, såsom om nidskhet, om prutningar, om inbillning att man har rätt för det man haft framgång och många prenumeranter, rätt att prata hvad man vill, rätt att öfverfalla hvem man vill; om den ovärderliga gåfvan, alt icke se längre än bopen och en hel mängd utgjntelser af samma halt. Läsaren torde hålla oss räkning för det vi öfverlemna hela den del häraf, som kan angå oss personligen, dels till deras bedömande som stått med oss i affärsförhållanden, dels åt allmänheten som bäst kan urskilja huruvida vi pläga underlåta att gifva skäl för våra påståenden, eller i allmänhet brista i moderation och anständighet i skrifsättet; och anse derföre något sjelfförsvar, emot insinuationen af ofvannämnde art, öfverflödigt. Vi anmärke således blott i allmänhet, med anledning af hvad som yttras om framgången, och under instämmande deri, att denna ingalunda berättigar till öfvermod, att man äfven kan vända om satsen. Olycka och motgångar äro alitid att beklaga; — res est-sacra miser är ett gammalt ordspråk — men den berättigar likväl icke till orättvisa emot andra derföre att de hafi framgång. Det kan för öfrigt tilläggas att om man icke har rätt för det man lyckats, så är det icke heller sagdt att man har det derföre att men misslyckats; att hvad prutningar beträffar, så är det i värsta fallet bättre att pruta och betala, än att icke pruta och icke betala, att den som icke ser längre än hopen, i alla fall har en betydligt vidsträcktare synkrets, än den som emellanåt icke ser längre än näsan, äfven om han rikat få en lång näsa. Vi anmärke slutligen att Winterbladet i afseende på sjelfva denna polemik yttrar, att pvi nog vete, att vi skola blifva ytterligare öfpverfallne,, och ,vi begära visst icke att hä;danefter mera än hittills få vara i fred för sidosparkar och naggningar från ett öfvermod, som icke grundas på någon styrka i räsonnemanget eller på någon innerlig öfvertygelse, men på många tusentals afnämare, som eg-ntligen bli:vit sammanskrapade genom den lyckliga öfverensstämmelsen i tankekraft och: bildning. Att beskylla oss för det okynnet att sparkasp, r verkligen icke rätt artigt. Det är ett stridsält, som personer af hyfsning gerna undvika. Att det allraminst begagnats mot Winterbladsnannen, kan intygas af Aftonbladets hela pulik, som vet, alt vi nästan aldrig omnämnt Winterbladet annat än för att dervid uppsöka ;ch framhålla sådana stycken, som lemnat tillälle att yttra bifall åt författaren, förr än mu, då vi, på grund af hans eget förvållanle skämtat öfver den kritiska afrättningslusten ch nämnde det förfaseliga ordet raptus,; men fall någon förmodan kunde finnas att detta rd förut varit förhastadt, så har Winterbladet den nu ifrågavarande artikeln mer än tilläckligt sörjt för att rättfärdiga dess använlande. Deruti behöfde alldeles icke ligga nå4 on insinuation om egennytta cller biafsigter! os Winterbladsmannen såsom kritikus, en färg, om han sökt gifva uttrycket sannolikt endast för: