äro odugligheter, efteråt ändå tyckt, att detta
icke ens vore nog, utan ansett äfven den åter-
stående hundradedelen böra utrotas, men hin-
drats derirån af sitt publicistiska samvele, som
skulle tvingat honom att, likt Saturnus, i främ-
sta rummet äta upp sina egna barn, d. v. s.
sina egna f. d. förlager, och dymedelst hindra
dem att sjelfmant gå till förgängelsen. Man
kan också icke neka, att det vore en stor och
tragisk anblick, att eter en sådan der allmän
utrotningskatastrof se vår gruflige broder kriti-
kus sittande ensam bland den afrättade liltera-
turens lik, på en massa af nedsvärtadt papperp,
likasom fordom den hårde romerske fältherren
Marius på Carthagos ruiner, gråtande öfver
följderna af sina egna bragder. Måtte en sådan
tilldragelse, fasansvärd i verkligheten, fastän su-
blim för skalden och tänkaren, ännu länge
dröja att inträffa.
Vinterbladets artikel innehåller äfven en hel
hop gentillesser, som i följd af meningarnas
sammanställning visa sig påtagligt, ehuru icke
namngifvet, vara ämnade åt Aftonbladets för-
läggare serskildt, såsom om nidskhet, om prut-
ningar, om inbillning att man har rätt för det
man haft framgång och många prenumeranter,
rätt att prata hvad man vill, rätt att öfver-
falla hvem man vill; om den ovärderliga gåf-
van, alt icke se längre än bopen och en hel
mängd utgjntelser af samma halt. Läsaren tor-
de hålla oss räkning för det vi öfverlemna hela
den del häraf, som kan angå oss personligen,
dels till deras bedömande som stått med oss i
affärsförhållanden, dels åt allmänheten som
bäst kan urskilja huruvida vi pläga underlåta
att gifva skäl för våra påståenden, eller i all-
mänhet brista i moderation och anständighet i
skrifsättet; och anse derföre något sjelfförsvar,
emot insinuationen af ofvannämnde art, öfver-
flödigt.
Vi anmärke således blott i allmänhet, med
anledning af hvad som yttras om framgången,
och under instämmande deri, att denna inga-
lunda berättigar till öfvermod, att man äfven
kan vända om satsen. Olycka och motgångar
äro alitid att beklaga; — res est-sacra miser
är ett gammalt ordspråk — men den berättigar
likväl icke till orättvisa emot andra derföre att
de hafi framgång. Det kan för öfrigt tilläg-
gas att om man icke har rätt för det man lyc-
kats, så är det icke heller sagdt att man har
det derföre att men misslyckats; att hvad prut-
ningar beträffar, så är det i värsta fallet bättre
att pruta och betala, än att icke pruta och
icke betala, att den som icke ser längre än ho-
pen, i alla fall har en betydligt vidsträcktare
synkrets, än den som emellanåt icke ser läng-
re än näsan, äfven om han rikat få en lång
näsa.
Vi anmärke slutligen att Winterbladet i
afseende på sjelfva denna polemik yttrar, att
pvi nog vete, att vi skola blifva ytterligare öf-
pverfallne,, och ,vi begära visst icke att hä-
;danefter mera än hittills få vara i fred för
sidosparkar och naggningar från ett öfver-
mod, som icke grundas på någon styrka i rä-
sonnemanget eller på någon innerlig öfverty-
gelse, men på många tusentals afnämare, som
eg-ntligen bli:vit sammanskrapade genom den
lyckliga öfverensstämmelsen i tankekraft och:
bildning.
Att beskylla oss för det okynnet att sparkasp,
r verkligen icke rätt artigt. Det är ett strids-
ält, som personer af hyfsning gerna undvika.
Att det allraminst begagnats mot Winterblads-
nannen, kan intygas af Aftonbladets hela pu-
lik, som vet, alt vi nästan aldrig omnämnt
Winterbladet annat än för att dervid uppsöka
;ch framhålla sådana stycken, som lemnat till-
älle att yttra bifall åt författaren, förr än
mu, då vi, på grund af hans eget förvållan-
le skämtat öfver den kritiska afrättningslusten
ch nämnde det förfaseliga ordet raptus,; men
fall någon förmodan kunde finnas att detta
rd förut varit förhastadt, så har Winterbladet
den nu ifrågavarande artikeln mer än till-
äckligt sörjt för att rättfärdiga dess använ-
lande. Deruti behöfde alldeles icke ligga nå4
on insinuation om egennytta cller biafsigter!
os Winterbladsmannen såsom kritikus, en färg,
om han sökt gifva uttrycket sannolikt endast för: