En annan anmrkning, som i förbigående an framställas utin att dock de vid fästa särdeles vo., .enhet, ör att man har svårt att cgentligen utleta den grund, som bli!vit följd för uppräknandet af vissa handtverk såsom föremål för prof och mästerskap, med uteslutande deremot af andra. Hvarföre t ex. glasmästare eller skomakare mera behöfva göra pro, än borstbindare eller plåtslagare, eller de s dnare tvertom icke behöfva göra det, kunne vi egentligen icke fatta. Det är till och med lättare för hvar och en förbrukare sjelf att kontrollera, om en sko eller stöfvel är väl sydd eller att känna om den klämmer, än att kunna bedöma om ett påslaget plåttak läcker, förr än följden af det sednare visat sig. Hvad de för ordningens upprätthållande föreskrifna vilkor för en utsträcktare frihet angår, så kan visserligen sättas i fråga huruvida alla dessa varit fullt nödvändiga. Så till ex. förekommer, att försörjningsrätten, liksom förvärfvande af mästerskap och rättighet till fabrikseller handtverksnäring, lika vil som den att dri va handel, erfordrar anmälan eller ansökan. Dessa rättigheter tyckas sålunda under vissa förbållanden kunna nekas, hvilket väl icke, så vidt välrejdade och skicklige personer angår, lärer vara meningen, hvadan det synes som hade dessa rättigheter ganska väl, utan dylika anmälanden och ansökningar, kunnat medgifvas hvar och en, med lämpligt ansvar för underlåtenhet att uppylla hvad för hvarje fall erfordras i afseende på ägande god frejd och behöfliga insigter. Det ser nästan ut, som hade här, synnerligast hvad försörjningsrätten beträffar, polisförhållandena inom hufvudstaden mera bliivit afsedda, än hela det öfriga landets intressen, och alt sålunda i detta fall afseendet å en rmga del af landet gort sig gällande på det helas och principens bekostnad. En annan anmärkning återstår ännuv, och den gäller det, för oloflig varutillverkning och händel, ur 1734: års lag bibehållne ansvar. Då grundlagen tillerkänner Konungen makt, att i mål af ekonomisk natur ensam stifta lag, och regeringen sålunda haft sig öppet att ändra ifrågavarande straffbestämmelser, synes såsom hade tillfället dertill icke bordt försummas, enär den i lag, utom bötesan;var, stadgade piföljden af varans förlust kan anses icke stå uti ett efter förbrytelsens betydenhet lämpadt förhållande. Varan, åtminstone den afbandtverkaren förädlade, kan, hvad det ämne hvarpå arbete bli vit nedlagt, icke anses på något sätt olofligt åtkommen, och således imnebär det en orättvisa att sjelfva varuämnet skallvara förbrutet. Anses icke en öfverträdelse af denna art vara med lämpliga böter försonad, så borde åtminstone icke annat än det: nedlagda arbetet förklaras förbrutet, helst nuvarande lagstadgandet kan förnärma tr.dje mans rätt, då råämnet icke sällan utgör ett förlag, eller eljest är annor person än förbrytaren tillhörigt. -— Genom denna bestämmelse, i förening med hvad som stadgas om fi-kalers och kronobetjentes i allmänhet ratt att göra beslag, qvarstår för öfrigt den förhatliga Bönhasjagteno till ej obetydlig del. Imedlertid torde här böra anmärkas att arbete åstadkommet äfven olofligen, men blott såsom försörjningsmedel; redan enligt resolution på städernes besvär af den 47 Dec. 1734, 23 S, således u!kommen straxt efter det rikets ständer antagit 4734 års lag och innan den var af regeringen promulgerad, itminstone under vissa sörhållanden icke varit berörde öfverdrifna ansvar underkastadt. Afven den nya näringsför attningen straffar i!rågavarande förseelse, i olikhet med de förut nämnda, blott med böter. De anmärkningar vi nu framlagt äro imedlertid icke af den art, att de på något sätt motsäga det omdöme, som Aftonbladet genast vid den nya författningens meddelande uttarade, nemligen at den utgör et betydande steg framåt samt visar en ädel afsigt att hylla tidens anda och majorit-tens billiga önskningar äfvensom att en hedrande nitälskan för arbetarens och den fattigare klassens bästa röjer sif serskiidt uti den enskilda försörjningsrättens utvidgande. Det är en historisk handling, länge äntad och nödvänd g, om icke vårt land i evig