till tjenst. Han tål framför allt icke förläggare, somå genom sina företag framlockat den mängd af författarskap, som för närvarande nöfversvämmar landet. Nittienie hundradedelar deraf, — ingenting mindre — äro odugligheter: — — följaktligen sådant, för hvilket nationen bör varnas), ovärdiga parasiter, som böra bortvisas, ogräs som bör qväfvas i tödseln. At boktryckare, konstförvandter och pappersabrikanter äro inbegripne under samma fördömelse, allt sedan Vinterbladsmannen sjelf upphörde att vara förläggare och boktryckare samt i sådan egenskap framlocka arbeten, af hvilka vi bändelsevis kunde hafva äran att specielt presentera en viss massa svärtadt papper, som utan tillgörände af något ;publicistiskt samvete,, ännu ligger såsom makulatur, det förstås af sig sjelf. Men i alla fall finner man, att samvetet åtminstone icke är af det blöta slaget. Härefter följer den vackra och sanna tankan: att de litterära produkternas duglighet är hufvudsak, deras mängd bisak., Men hvem skall döma om dugligheten? Naturligtvis Vinterbladet. Den författare som fålt dess imprimatur, kan vara säker att han dugern. Det gifves imedlertid ett ordspråk som säger, att tycken och smak äro olika. Den cne tycker om modern, den andre om dottern, och så blifva de begge gifta; men om Vinterbladet efter sin önskan finge dräpa 99 bland 400 af hela den litterära generationen, så vore ju denna i en nästan värre belägenbet än menniskoslägtet fordom i Noachs ark, der åtminstone så minga återstodo, att slägtet kunde ånyo fortplantas. Deremot tyckes ett formligt utrotningsbegär äga rum hos Vinterbladsmannen. Han rasar icke blott emot våra författare, utan snart sagt än mer mot förfaltarinnorna. Det tyckes egentligen blott vara ett litterärt fruntimmer, som, jemte skalden Braun, funnit nåd för hans ögon; desse utgöra den hundradedelen som besitter. duglighet, och på dem båda lr det således eg. n!ligen vara som förboppningarna hvila i afseende på litteraurens ännu ofödda slägte. — Lyckligtvis äro recensionerna i Vinterbladsafdelningen temligen sällsynta, och de författare, som allsicke blifvit recenserade derstädes, kunna således väl icke precist betrakta sig såsom afrättade, men måste 1kväl gå i en ständig dödsångest, emedan de fleste måste böra till de 99 hundradelarna. Såsom motsats till det a!skyvärda förhållande han finner deri, att författarskap framlockas af förläggare, uppställer Vinterbladsmannen vidare den regeln, ,i fråga om ett arbete, att adetta först sjelfmant, snart sagdt genom ett in. e lvång bör uppstå, och dess tryckande endast sedermera påtänkas I så målto finne vi Vinterbladet hava fullkomligen rätt häri, som det är svårt alt börja trycka ett arbete innan det uppstått, d. v. s. innan det är skrifvet. Hvad deremot det nre tvångetv och sjelmanta pproducerandet beträffar, så torde Vinterbladsmannen känna, att dermed icke alltid bafver sig så lätt, likasom att det icke är gifvet att produkterne bliiva dugliga der.öre, att de tillkomma så der genom ett slags naturbehof. — Ja! det finnes arbetare på litteraturens fält, at hvilka det är svårt nog att få något ur händerna, äfven då det är bestäldt, emedan de anse författarskapet tungsamt. Vi säga detta blo:t i sllmänhet, och utan någon allusion på Vinterbladets egen förfaltare, som för öfrigt icke befattat sig med att skrifva böcker, och således för sin del är oskyldig i söfversvämningen. En sak förundrar oss något litet hos Vinterbladsmannen. Han säger att detta eländiga ofog, — af den litterära öfversvämningen nemligen — paldrig skulle kunna öga rum, om vi ägt en sträng kritiko. Men i början af artikeln yttrar samma Vinterbladsman, dels att han sjelf idkat kritik i sju och tjugu år, dels också att han ,anselit stränghet vara en recencents pligt. Huru står detta tillsammans? Vinterbladsmannen behagar kanske snart upplysa oss om, hvarföre han icke under den långa tiden mäktat åstadkomma hvarken kritik eller förlager som kunnat fylla den anmärkta bristen. Måhärda bar det kommit deraf, att ban, ocktadt stt. nyss förut skedda förklarande, at nittinio;! hundradelar af de arbeten som utkomma !: