kommer under förmyndare: en kategori, son
kan inträffa inom alla stånd och vilkor), så för
lorar ban ju, enligt våra i detta fall förnuftig:
förattningar och all sund logik, icke sin egand
rätt för det? Med ett ord: han har rättighe
att hafva orätt (i fall ej bättre åtbär) i dicpo
sit:onen af sitt gods. Står detta nu fast, hvac
blir följden? Att han artingen sjelf eller ge
nom ombud, hvaråt han sjelf den saken om:
betror, har att vid riksbeslut i ekoromiska frå
tor, som mer eller mindre röra hans egendor
eller taga dersamma i anspråk, säga om och
hvad ban vill gifva, eller icke. Nekar man nå
gon i samhället delta, så bestrider man Ionom
i sjelfva verket hars egande rätt öfver sin egen-
dom. Just detta gör man, när mar: 4) hindrar
;ågon till riksdag sända ombud för sig, mer
likväl tvingar konom betala de skatter, som an-
dra, utsn hans hörande, ålagt honom; 2) i af-
seende på dem som til riksdag få sända om-
bud, dock så tillställer, att I femtondedel at na-
tionen bestämmer om och hvad de öfriga 14-
femtondedelarne (jemte den förra Y45:n) skola er-
lägga i skatter). — Detta exempel visar saken
blott ifrån beskattningsfrågorn:s synpunkt. Men
många andra gifvas likaledes, deri det, oafsedt
personens större eller mindre grad af bildning,
är hans rätt, att, på grund af sn vilja och den
känsla af värn han behöfver för sig och sin
sam hällsställning, uttala sin stämma öfver de
offentliga ämnena, och för sin del ingå i be-
stämmandet af besluten. Hit höra en stor
mängd juridiska frågor. Nekas väl någon, huru
okunnig i lärdom han än må vara, att inför
domstol sjelt eliter medelst ombud, som han
sjelf efter sitt tycke utser, bevaka sin telan,
försvara sig, värna sin sällning? Men är denna
srundsats riktig i fråga om att parera inför
(ora, der redan stitade lagar utöfvas; så är den
ika riktig inför fora, der sådana stiftes; d. v.
;. 1 riksförsamlingen. Vi skola dock för när-
v:rande ej yttra oss vidare öfver representa-
ionssaken, hvartill vi i ala fall få anledning
ati återkomma i det följande.