kommer under förmyndare: en kategori, son kan inträffa inom alla stånd och vilkor), så för lorar ban ju, enligt våra i detta fall förnuftig: förattningar och all sund logik, icke sin egand rätt för det? Med ett ord: han har rättighe att hafva orätt (i fall ej bättre åtbär) i dicpo sit:onen af sitt gods. Står detta nu fast, hvac blir följden? Att han artingen sjelf eller ge nom ombud, hvaråt han sjelf den saken om: betror, har att vid riksbeslut i ekoromiska frå tor, som mer eller mindre röra hans egendor eller taga dersamma i anspråk, säga om och hvad ban vill gifva, eller icke. Nekar man nå gon i samhället delta, så bestrider man Ionom i sjelfva verket hars egande rätt öfver sin egendom. Just detta gör man, när mar: 4) hindrar ;ågon till riksdag sända ombud för sig, mer likväl tvingar konom betala de skatter, som andra, utsn hans hörande, ålagt honom; 2) i afseende på dem som til riksdag få sända ombud, dock så tillställer, att I femtondedel at nationen bestämmer om och hvad de öfriga 14femtondedelarne (jemte den förra Y45:n) skola erlägga i skatter). — Detta exempel visar saken blott ifrån beskattningsfrågorn:s synpunkt. Men många andra gifvas likaledes, deri det, oafsedt personens större eller mindre grad af bildning, är hans rätt, att, på grund af sn vilja och den känsla af värn han behöfver för sig och sin sam hällsställning, uttala sin stämma öfver de offentliga ämnena, och för sin del ingå i bestämmandet af besluten. Hit höra en stor mängd juridiska frågor. Nekas väl någon, huru okunnig i lärdom han än må vara, att inför domstol sjelt eliter medelst ombud, som han sjelf efter sitt tycke utser, bevaka sin telan, försvara sig, värna sin sällning? Men är denna srundsats riktig i fråga om att parera inför (ora, der redan stitade lagar utöfvas; så är den ika riktig inför fora, der sådana stiftes; d. v. ;. 1 riksförsamlingen. Vi skola dock för närv:rande ej yttra oss vidare öfver representaionssaken, hvartill vi i ala fall få anledning ati återkomma i det följande.