LjDu sade — tror jag — att jag skulle ha varit be I hjelplig att lägga gift i gröt, i spenat, att strö pi smörgåsar och Gud vet allt. Huru kan du påstå Idel? Tala nu vackert och säg sanningen! Sofi. Jag har ssgt sanningen och jag återtage ilej mina ord. Huru kunde mamma höra, att jag -Istod inför rätten och gjorde min far till sjelfmör dare, då mamma viste af förgiftningen? — — Mir Ilott blir kanhända, att sitta på Jönköpings slot Itills jag dör och det är jag nöjd med. ) Fru E. Herre Jesus! — Förlåt mig! jag får e nämna Guds pamn; — tror du, att jag går i väl I maktsdagar hemma, eftersom du bekännt på mig Toch derigenom vållat att jag kommit i häkte. Nej Sofi! då har du misstagit dig, — Se nu på mig Joch tala vackert sanningen. Jag är fri fiån al del i mordet på Ekvall. Fritag mig pu både frår misstankan och häktet. Sofi. Det lönar ej mödan, att mamma ber mig jag har sagt sanningen och jag ändrar mig ej. Fru E. Så har hon svarat mig alltid. Det är ej värdt att säga henne ctt ord. Domaren. Har frun något mer, att yttra till sin dotter? — Fru E. Nej. Jag har sagt hvad hr häradshöfdingen hörde, men hon står vid sin osanna bekännelse. Domaren (till Hedda Thorman.) Sofi bar yttrat den öfvertygelse, att blodlefrarne Voro disa; hon har trott, att du befunnits i bafvande tillstånd; bon har sett dig tjocksre före, än efter Palmsöndag; hon har ansett blodlefrarne såsom lemningar efter din barnsbörd, och flere vittnen hafva tänkt, trott och intygat detsamma. — Hedda. Det kan jag ej göra vid; jag har ej fått något barn. Domaren (med allvar.) Det är bättre, att du säger sanningen, du som så mycket ljugit hafver. — Tänk på ett kommende lif och låt ej det närvarande insöfva ditt samvete i lögnens dvala. Annu en gång lemnar jag dig ett tillfälle, att säga sanrvingen, du som jjugit så framoch tillbaka. Ännu en gång uppmanar jag dig att bekänna, innan du skall dömmas. — Hedda. Jag kan ej säga annat, än att jag ej fått något barn. Hade jag det, skulle jag bekänna. Det kunde ej bli värre för mig än andra. Domaren. Hvems voro blodlefrarne? — Hedda. Det vet jag ej. Domaren. När och huru hade de tillkommit? — Hedda. Det kan jag ej säga. Domaren. Kommer du ihåg när du bekände, huru du och Wilhelm varit i samråd och öfverenss kommit med hvarandra, att mörda kontrollören? — Hedda. Det ver lögn alltihop, bara för jag skulle slippa ifrån att höra huru alla skyllade mig. Domaren (till Wilhelm Ekvall) Har Wilhelm något att säga? Voro Hedda och Wilhelm ense att taga lifvet af pappa? — jyilhelm E. Nej. Åklagaren framställer nu sina slutpåståenden, deri han anser Sofi Ekvall och Hedda Thorman, enligt egne erkännanden och vittnens intyg, förevunne att ha:va föröfvat de dem tillvitade brott; — men då nödig upplysning saknades om rätta bevckelsegrunden till mordgesningarne, deri fru Ekvall, enligt Sofis bekännelse, skulle vara delaktig, samt hennes uppgift i detta fall vunne trovärdighet af fru Ekvalls sorglöshet öfver mannens rysliga undanrödjande, hennes ofta befunna tvätalan under rättegången, jemte en mängd andra omständigheter, hvilka mot henne ökade misstankan att halva afvetat och främjat morden, yrkar åklagaren, att Sofi, Hedda Thorman och fru Ekvall måtte, hvar för sig, ienskildt häkte qvarhällas, intill dess de oförtäckte och sanningsenligt utreda och erkänna orsaken till de förfärliga morden. Långt ifrån — yttrar åklagaren vidare — långt ifrån att antaga, det den, som flerfaldige gånger önskat lifvet af fadren, må anses oskyldig, då ett nesligt lönmord följt önskningarne i spåren, finner jag mig befogad utsträcka ofvennämnde påstäende äfven mot Wilhelm Ekvall. Sofi framgår till dombordet och anhåller bönfallande, alt ett enskildt rum å länshäktet kunde upplåtas åt henne, så att hon-förskonades från att sällskapa med en mängd andra brottslingar, om hon, enligt hvad man sagt, skulle dit återföras och icke vidare finge qvarstanna å lasarettet. Parter och åhörare aftråda, på domarens tillsägelse, ur tingssalen, medan han öfverlägger med nämnden om det blifvande utslaget. (Forts. följer.) esi Se