LjDu sade — tror jag — att jag skulle ha varit be
I hjelplig att lägga gift i gröt, i spenat, att strö pi
smörgåsar och Gud vet allt. Huru kan du påstå
Idel? Tala nu vackert och säg sanningen!
Sofi. Jag har ssgt sanningen och jag återtage
ilej mina ord. Huru kunde mamma höra, att jag
-Istod inför rätten och gjorde min far till sjelfmör
dare, då mamma viste af förgiftningen? — — Mir
Ilott blir kanhända, att sitta på Jönköpings slot
Itills jag dör och det är jag nöjd med.
) Fru E. Herre Jesus! — Förlåt mig! jag får e
nämna Guds pamn; — tror du, att jag går i väl
I maktsdagar hemma, eftersom du bekännt på mig
Toch derigenom vållat att jag kommit i häkte. Nej
Sofi! då har du misstagit dig, — Se nu på mig
Joch tala vackert sanningen. Jag är fri fiån al
del i mordet på Ekvall. Fritag mig pu både frår
misstankan och häktet.
Sofi. Det lönar ej mödan, att mamma ber mig
jag har sagt sanningen och jag ändrar mig ej.
Fru E. Så har hon svarat mig alltid. Det är
ej värdt att säga henne ctt ord.
Domaren. Har frun något mer, att yttra till
sin dotter? — Fru E. Nej. Jag har sagt hvad hr
häradshöfdingen hörde, men hon står vid sin osan-
na bekännelse.
Domaren (till Hedda Thorman.) Sofi bar yttrat
den öfvertygelse, att blodlefrarne Voro disa; hon
har trott, att du befunnits i bafvande tillstånd;
bon har sett dig tjocksre före, än efter Palmsön-
dag; hon har ansett blodlefrarne såsom lemningar
efter din barnsbörd, och flere vittnen hafva tänkt,
trott och intygat detsamma. — Hedda. Det kan
jag ej göra vid; jag har ej fått något barn.
Domaren (med allvar.) Det är bättre, att du
säger sanningen, du som så mycket ljugit hafver.
— Tänk på ett kommende lif och låt ej det när-
varande insöfva ditt samvete i lögnens dvala. An-
nu en gång lemnar jag dig ett tillfälle, att säga
sanrvingen, du som jjugit så fram- och tillbaka.
Ännu en gång uppmanar jag dig att bekänna, in-
nan du skall dömmas. — Hedda. Jag kan ej sä-
ga annat, än att jag ej fått något barn. Hade
jag det, skulle jag bekänna. Det kunde ej bli
värre för mig än andra.
Domaren. Hvems voro blodlefrarne? — Hedda.
Det vet jag ej.
Domaren. När och huru hade de tillkommit? —
Hedda. Det kan jag ej säga.
Domaren. Kommer du ihåg när du bekände,
huru du och Wilhelm varit i samråd och öfverenss
kommit med hvarandra, att mörda kontrollören? —
Hedda. Det ver lögn alltihop, bara för jag skulle
slippa ifrån att höra huru alla skyllade mig.
Domaren (till Wilhelm Ekvall) Har Wilhelm
något att säga? Voro Hedda och Wilhelm ense att
taga lifvet af pappa? — jyilhelm E. Nej.
Åklagaren framställer nu sina slutpåståenden, deri
han anser Sofi Ekvall och Hedda Thorman, enligt
egne erkännanden och vittnens intyg, förevunne att
ha:va föröfvat de dem tillvitade brott; — men då
nödig upplysning saknades om rätta bevckelsegrun-
den till mordgesningarne, deri fru Ekvall, enligt
Sofis bekännelse, skulle vara delaktig, samt hennes
uppgift i detta fall vunne trovärdighet af fru Ek-
valls sorglöshet öfver mannens rysliga undanrödjan-
de, hennes ofta befunna tvätalan under rättegån-
gen, jemte en mängd andra omständigheter, hvilka
mot henne ökade misstankan att halva afvetat och
främjat morden, yrkar åklagaren, att Sofi, Hedda
Thorman och fru Ekvall måtte, hvar för sig, ien-
skildt häkte qvarhällas, intill dess de oförtäckte
och sanningsenligt utreda och erkänna orsaken till
de förfärliga morden.
Långt ifrån — yttrar åklagaren vidare — långt
ifrån att antaga, det den, som flerfaldige gånger
önskat lifvet af fadren, må anses oskyldig, då ett
nesligt lönmord följt önskningarne i spåren, fin-
ner jag mig befogad utsträcka ofvennämnde påstä-
ende äfven mot Wilhelm Ekvall.
Sofi framgår till dombordet och anhåller bönfal-
lande, alt ett enskildt rum å länshäktet kunde upp-
låtas åt henne, så att hon-förskonades från att säll-
skapa med en mängd andra brottslingar, om hon,
enligt hvad man sagt, skulle dit återföras och icke
vidare finge qvarstanna å lasarettet.
Parter och åhörare aftråda, på domarens tillsä-
gelse, ur tingssalen, medan han öfverlägger med
nämnden om det blifvande utslaget.
(Forts. följer.)
esi
Se