penbarat så fullständigt, som domaren har rätt att
fordra. Har Sofi inga vidare upplysningar att
meddela för sin egen samvetsfrid? Har hon in-
genting mer att tala om i afseende på de samtal,
som förefallit emellan mamma och Sofi, ingenting
mer att bekänna? — Sofi. Nej, jag har bekänt
allt. De samtal, mamma och jag haft oss emellan,
gingo ut på, att det skulle bli bättre för oss begge .
sedan vi blifvit af med peppa.
Domaren. Forssberg har intygat, att Sofi bedt:
honom tiga med giftet och yttrat räddhåga, att
marama skulle få se eller veta af det, och att han
derföre lemnat giftet till Sofi i mammas frånvero.
År det så? — Sofi. Jig tror, att Forssberg miss-
minner sig, att jag kedt honom tiga med giftet för
mamma. Huruvida hon var nere i boden, då
Forsberg lemnade giftet, kommer jag ej ihåg, men
mamma såg giftet i min kammare om aftonen.
Forssberg inkallas och vidhåller hvad han sagt.
Domaren. Huru hänger detta ihop? Hvarföre
skulle Sofi frukta, att mamma skulle få veta, att!
Forssberg skaffat gift, då hon och Sofi kommit öf-
verens om mordgerningen? — Sofi. Jag yttradel:
till Forssberg, att ingen skulle få veta det, utan
att jag serskildt nämnde mamma. j
Forssberg. Jo, mamsell sade, att frun ej borde l!
få veta det derföre, att gitet skulle begagnas attli
ta bort en fläck på fruns sidenklädning. fs
Sofi. Ja, det var sannt. Nu kommer jag ihåg det.
Domaren. Nu ser och finner Sofi sjelf, att hen-i
nes uppgifter icke öfverensstämma med sanningen. lt
Sofi bar nu medgifvit Forssbergs utsego, att gift-
anskaffningen, enligt Sofis önskan, borde hållas!
hemiig för mamma. Men i hvad afsigt yttradele
Sofi detta till Forssberg, då mamma och Sofi re-l!
dan beslutat, att aflifva pappa? — Sofi. Jag ville lr
ej låta Forssberg veta, att någon mer än jag skulle c
begagna giftet, ehuru mamma och jag voro öfver-
ens om brottet. t
Domaren. Var mamma verkligen med Sofi i öf-
verläggningen, att skaffa gift? — Sofi. Ja.
Domaren förmanar Sofi ännu en gång, att be-;
I
f
1
s
O
d
te
a
känna och uppenbara allt, säger sig frukta, att
Sofi illa begagnat det tillfälle, som nu ytterligare
erbjudits benne, och frågar, om bon ej har något
mer att tillägga i sin bekännelse, t. ex. rörande
sitt förhållande till fadren? — Sofi. Jag har sagt
sanningen och har ingenting att tillägga om pappa.
Domaren. Än om Hedda Thorman? — Sofi. Om -
henne? vet jag ingenting. i
Domaren. An om Sofis eget hafvande tillstånd? ?
— ofi. Jag har icke varit i sådan belägenhet. r
Domaren. An ora blodiefrarne? — Sofi. Jag vet!
ingenting om dem. e
Domaren. Hvad tror Sofi om blodlefrarne? —
Sofi. Jag tror, att de voro Heddas; alla sade och 1
trodde det. 1
Domaren. Har Sofi ingen annan grund för sinS
mening; — såg Sofi, att Hedda smalnat? — Sofi. Ja.?
Domaren. Var Hedda tjockare före, än efterY
Palmsöndag? — Sofi. Ja, det var hon.
Domaren. Såg Sofi det? — Sofi. Ja, både jag e
och många med mig. Vi voro alla öfvertygade,!
att Hedda varit i fruktsamt tillstånd.
Domaren. Har Sofi ej variti förbund med Hed-
da Thorman om ett eller annat? — Sofi. Nej, Herr
häradshöfding! Det har jag icke.
Domaren (till fru Ekvall, som jemte öfrige an-
klagade inkallats under förhöret med Sofi.) Detta
har ju varit fruns tanka? — Fru Ekvall. Ja, det
har det.
Domaren. Har frun ingenting mer att andraga,
innan rätten dömmer henne? — Fru E. Ingen-
ting annat, än att jag ej har någon del med Sofi
i förgiftningen. Får jag tala? Jeg tror knappt,
bäste herr häradshöfding! att Sofi förstår hvad det
vill säga att träda inför vår Herre.
Sofi (faller in.) Jo, det förstår jag likaså väl som
mamma. Skulle jag ej förstå det derföre, att jag
sagt sanningen om mammes delaktighet?
Fru E. Nej, min goda Sofi! Jag har ingen del
med dig i förgiftningen. Herre, min Gud, att du
så kan tala! Nej, nej, det är omöjligt. — Jag
minns nu icke hvarföre jag trodde att Hedda Thor-
man varit delaktig; det var något som Hedda ytt-
rat, när hon togs, hvad var det? l
Domaren ger fru Ekvall tillkänna, att Sofi, un-
der det enskilda förhöret med henne, yttrat sig
angående ryktet om Sofis brottsliga förhållande till
fadren.
Sofi. Hvad anledning hade mamma, att säga
något sådant för slägtingarne? — Fru E. Jag har
visst icke sagt något i den vägen för slägtingarne.
Vi sutto och talte oss emellan om hvad som kun-
nat vara anledningen till mordet på Ekvall och då
yttrades, sans facon, endast såsom en möjlighet,
att ett närmare förhållande kunnat ega rum mellan
dig och Ekvall. N
Sofi. Då kände slägtingarne pappa bra illa.
Fru E. Kära barn! Det yttrades blott som ent
gissning, men jag har icke ett ögonblick trott el-
ler sag! något sådant.
Domaren (till fru E.) Hvar skedde samtalet? —IC
Fru E. Det var väl på Attarp, kanske äfven i
Motala, som vi slägtingar sutto och talades vid om
Ekvalls mord. t
Domaren. Frun säger sig nu bestämdt minnas, s
att ett sådant samtal verkligen varit å bane mel- å
lan slägtingarne? — Fru E. Jag vill aldrig sätta ln
tro till, aldrig tänka på ett sådant förhållande mel-b
lan Ekvall och Sofi; men då vi talte om peanin-d
e
g
p
f
MM mm mt AA cv —- Jc
ma
-
-
-—
a AA
garne, som Sofi fått af Ekvall, kan det väl hända,
att jag sagt att ettförhällande kanske existerat dem
emellan. -
Domaren. Minnes frun, att hon sagt så? —
Fru E. Eftersom min svåger sagt det, vill jag visstla
påminna mig, att vi talte om förhållandet såsom 8
en möjlighet i anledning af penningegåfvan till
Sofi. Icke vill jag göra mina syskon till ljugare.4
Domaren. Frun behöfver icke bekymra sig öf-It
ver att göra någon till ljugare, om frun blott sä-Ih
ger sanningen. oc dt
Fru E. Ja, Ja! Jag ville aldrig sätta i frågala
något sådant mellan Ekvall och Sofi. Jag villelo
aldrig tro, att något förhållande dem emellan exi-la
sterat. — — Får jag tala? — (till Sofi): År Sofilå
ond på mig? — Sofi. Nej. Är mamma ond på
mig för det jag talt sanningen? a
Fru E. Min goda Sofi! Hvad del har jag utilf
örgiftningen? Huru kan du tillvita mig något så-ls
4 Dn
an4A lacaerattast I TxnklÄning var jag cc ls