VIJUSv MER 205 VV DN Fru E. (infaller): Det behöfdes visst icke. Jag har ingen del i mordet. Jag är ej med om det. Domaren. Det vill säga att j ej hafven något att ändra eller tillägga? — Fru E. Bäste hr häradshöfding! Jag är ej med uti förgiftningen. Jag är helt och hållet oskyldig. Sent omsider måste Sofi komma till den riktiga bekännelsen och fritaga mig från all delaktighet. Sofi (infallande): Mamma lilla! Så som jag nu bekänt, så är det. Nu återtar jag ej min bekännelse. Förut bar jag sagt osanningen ända igenom. På domarens tillsägelse afträda de anklagade, utom Sofi, ur tingssalen. I fru Ekvalls göramor hade, vid anställd visitation på Attarp, funnits en af henne skrifven uppsats, enligt fru Ekvalls utsago innehållande en afskrift af nägra meningar, dem Sofi med ett kol tecknat på ett smutsigt lintyg, som för att tvättas jemte andra kläder blifvit från häktet skickadt till modren. Denna uppsats lyder så: Tack för alla kläder och för mamma förlåter. Sanningen har jag talt. Gud välsigne er alla. Helsa pappas graf! Mamma, nämn aldrig att jag skrifver, Gud hjelp mig snart! Domaren. Har Sofi skrifvit detta? — Sofi. Jag tackade för kläderna och skref några ord till. Det öfriga har jag ej skrifvit. Det kunde jag omöjligen skrifva med kol. Domaren. Hvarföre var det omöjligt? — Sofi. Derföre att jag ej kunde skrifva med kol så mycket. Domaren genomgår uppsatsen, mening för mening, och frågar Sofi huru mycket hon erkänner sig ha skrifvit. Sofi medgifver endast, att hon upptecknat och till modren afskickat dessa ord: Tack för alla kläder och för mamma förlåter. Gud) välsigne er alla! Domaren. Detta skref Sofi förmodligen innan hon bekänt något om mammas delaktighet i brottet? — Sofi. Ja, det gjorde jag. Domaren. Hvarföre skref Sofi med kol? — Sofi. Jag hade ej annat att skrifva med. Domaren. Hade ej Sofi fått begagna bläck och! penna, om hon det begärt? — Sofi. Jo, det kan vil hända, att jag fått bläck och penna, om jag! begärt det, men det gjorde jag ej. Domaren. Då skulle väl slottspastorn ha sett hvad Sofi skref? — Sofi. Ja, det skulie han. Domaren. Var det derföre som Sofi ej begärde skrifmaterialier. — Sofi (efter något uppehåll): Jeg begärde ej bläck och penna, jag ville ej, att någon skulle läsa hvad jag skrof. Domaren. Fann Sofi nöje uti att enskildt skriftvexla med mamma? — Sofi. Ja, men jag skref aldrig mer än den gången. Domaren. Huru förhåller det sig med blyerts-. skrifningen? — Sofi. Det var mamma som skref till mig på en näsduk och ett lintyg. i Domaren. Hvad skref mamma? — Sofi. I kanten af en näsduk skref hon: Gud välsigne dig,t min Sofi! och på lintyget tecknade hon nurmrornat till två psalmer, som jeg skulle läsa. Domaren. Voro psalmerna svaret på Sofis skrift, till mamma? — Sofi. Nej. Mamma skref först till mig numrorna på lintyget. Derefter svarade jag! och tackade för kläderna, och sedan skref mamma! på näsduken: Gud välsigne dig, min Sofi! Domaren. Har Sofi icke haft någon annan hem-; lig skriftvexling? — Sofi. Nej. Domaren. Hvarföre skref Sofi: tack för mamma l, förlåter? — Sofi. Jag vet icke hvarföre jag skref så. Domaren. När man har ett så besvärligt skrifdon som kol, och ett smutsigt linne i stället förl papper att skrifva på, tyckes det, som man justl! icke skulle vilja kladda något utan ringaste skäll eller anledning; tvärtom plär mean vid sådane tillfällen skrifva just hvad man menar, i synnerhet i då man skrifver så få ord som de ifrågavarande, eller huru? — Sofi. Jag skref och tackade förli j Å mammas förlåtelse, för att undanrödja all misstarka mot mamma, om någon annan fått se hvad jag skrifvit. Jag tänkte ej då att bekänna på mamma. ! Domaren. Det skedde således af beräkning, förls att undskyila mamma? — Sofi. Ja, det var det, men jag skref aldrig mer än då. ; Domaren. Är det verkligen så? — Sofi. Ja. s Domaren. Det förefaller ganska underligt, att!: Sofi först svarer sig ej veta hvarföre hon skrifvit li och tackat för mammas förlåtelse, och straxt der-i efter har till hands en så fin, slug och listig beräkningsgrund för sitt uttryck i brefvet. Hurul: kan det komma sig? — Sofi. Medan frågan för-l: nyades fick jag tid att tänka efter orsaken och er-( inra mig hvarföre jag skref så. Domaren. Var det beräkningen Sofi erinrade sig? — Sofi. Ja, det var det. Domaren. Vid sista ransakningen blef Sofis morbror upplysningsvis hörd i målet utan ed, men han vittnade dock opåkalladt på sin själs salighet; önskar Sofi att få del af sin morbrors vittnesmål? — Sofi. Ja. Detta vittnesmål — säger domaren — innefattar sådane saker, att jag nödgas bedja de närvarande taga afträde. Efter en stunds förlopp blir det dem tillåtet att åter inträda i tingssalen. Imedlertid upprepar domaren för Sofi den berättelse, hr megasinsförvaltaren Dahlberg den 6 dennes gifvit till protokollet. Sofi Ekvall, tillspord af domaren, förklarar i anledning af hr Dahlbergs berättelse, att hon icke stått i något brottsligt förhållande till sin far. Det vore visserligen en sanning, att Sofi och hennes systrar, Henriette och Hedda, turvis legat under samma täcke med fadren, men det hade icke skett sedan Sofi och Henriette varit på fjortonde året, och Hedda har ännu icke uppnått denna ålder. Någon gång kunde det väl hända, att fadren varit drucken, då han gått till hvila, men hvarken då eller eljest, icke ens i sina oredigaste stunder, hade han ifrågasatt hvad som menades under detta förhör; han var för mycket upplyst att kunna göra det. Om så hade varit förhållandet — säger Sofi — hvarföre skulie jag neka det nu, då jag bekänt allt annat? Jag är brottslig, det är sannt, menly jag kan ej vid min fars graf ljuga på honom ettjg brott, som icke funnits, och det kan väl icke vara meningen? Domaren yttrar sig endast åsyfta, att få veta sanningen, och att hans frågor äro grundade på mubltadt ara nt4 förhållanda dat äftran Mala Annan mv Cm fm FA -— 6 MA hed Kod ke -— Mm — om FÅ oh mm Rn Dm