VIJUSv MER 205 VV DN
Fru E. (infaller): Det behöfdes visst icke. Jag
har ingen del i mordet. Jag är ej med om det.
Domaren. Det vill säga att j ej hafven något
att ändra eller tillägga? — Fru E. Bäste hr hä-
radshöfding! Jag är ej med uti förgiftningen. Jag
är helt och hållet oskyldig. Sent omsider måste
Sofi komma till den riktiga bekännelsen och fri-
taga mig från all delaktighet.
Sofi (infallande): Mamma lilla! Så som jag nu
bekänt, så är det. Nu återtar jag ej min bekän-
nelse. Förut bar jag sagt osanningen ända ige-
nom.
På domarens tillsägelse afträda de anklagade,
utom Sofi, ur tingssalen.
I fru Ekvalls göramor hade, vid anställd visita-
tion på Attarp, funnits en af henne skrifven upp-
sats, enligt fru Ekvalls utsago innehållande en af-
skrift af nägra meningar, dem Sofi med ett kol
tecknat på ett smutsigt lintyg, som för att tvättas
jemte andra kläder blifvit från häktet skickadt till
modren. Denna uppsats lyder så: Tack för alla
kläder och för mamma förlåter. Sanningen har
jag talt. Gud välsigne er alla. Helsa pappas
graf! Mamma, nämn aldrig att jag skrifver,
Gud hjelp mig snart!
Domaren. Har Sofi skrifvit detta? — Sofi. Jag
tackade för kläderna och skref några ord till. Det
öfriga har jag ej skrifvit. Det kunde jag omöjli-
gen skrifva med kol.
Domaren. Hvarföre var det omöjligt? — Sofi.
Derföre att jag ej kunde skrifva med kol så mycket.
Domaren genomgår uppsatsen, mening för me-
ning, och frågar Sofi huru mycket hon erkänner
sig ha skrifvit. Sofi medgifver endast, att hon upp-
tecknat och till modren afskickat dessa ord: Tack
för alla kläder och för mamma förlåter. Gud)
välsigne er alla!
Domaren. Detta skref Sofi förmodligen innan
hon bekänt något om mammas delaktighet i brot-
tet? — Sofi. Ja, det gjorde jag.
Domaren. Hvarföre skref Sofi med kol? — Sofi.
Jag hade ej annat att skrifva med.
Domaren. Hade ej Sofi fått begagna bläck och!
penna, om hon det begärt? — Sofi. Jo, det kan
vil hända, att jag fått bläck och penna, om jag!
begärt det, men det gjorde jag ej.
Domaren. Då skulle väl slottspastorn ha sett
hvad Sofi skref? — Sofi. Ja, det skulie han.
Domaren. Var det derföre som Sofi ej begärde
skrifmaterialier. — Sofi (efter något uppehåll):
Jeg begärde ej bläck och penna, jag ville ej, att
någon skulle läsa hvad jag skrof.
Domaren. Fann Sofi nöje uti att enskildt skrift-
vexla med mamma? — Sofi. Ja, men jag skref al-
drig mer än den gången.
Domaren. Huru förhåller det sig med blyerts-.
skrifningen? — Sofi. Det var mamma som skref
till mig på en näsduk och ett lintyg. i
Domaren. Hvad skref mamma? — Sofi. I kan-
ten af en näsduk skref hon: Gud välsigne dig,t
min Sofi! och på lintyget tecknade hon nurmrornat
till två psalmer, som jeg skulle läsa.
Domaren. Voro psalmerna svaret på Sofis skrift,
till mamma? — Sofi. Nej. Mamma skref först till
mig numrorna på lintyget. Derefter svarade jag!
och tackade för kläderna, och sedan skref mamma!
på näsduken: Gud välsigne dig, min Sofi!
Domaren. Har Sofi icke haft någon annan hem-;
lig skriftvexling? — Sofi. Nej.
Domaren. Hvarföre skref Sofi: tack för mamma l,
förlåter? — Sofi. Jag vet icke hvarföre jag skref så.
Domaren. När man har ett så besvärligt skrif-
don som kol, och ett smutsigt linne i stället förl
papper att skrifva på, tyckes det, som man justl!
icke skulle vilja kladda något utan ringaste skäll
eller anledning; tvärtom plär mean vid sådane till-
fällen skrifva just hvad man menar, i synnerhet i
då man skrifver så få ord som de ifrågavarande,
eller huru? — Sofi. Jag skref och tackade förli
j
Å
mammas förlåtelse, för att undanrödja all miss-
tarka mot mamma, om någon annan fått se hvad
jag skrifvit. Jag tänkte ej då att bekänna på
mamma. !
Domaren. Det skedde således af beräkning, förls
att undskyila mamma? — Sofi. Ja, det var det,
men jag skref aldrig mer än då. ;
Domaren. Är det verkligen så? — Sofi. Ja. s
Domaren. Det förefaller ganska underligt, att!:
Sofi först svarer sig ej veta hvarföre hon skrifvit li
och tackat för mammas förlåtelse, och straxt der-i
efter har till hands en så fin, slug och listig be-
räkningsgrund för sitt uttryck i brefvet. Hurul:
kan det komma sig? — Sofi. Medan frågan för-l:
nyades fick jag tid att tänka efter orsaken och er-(
inra mig hvarföre jag skref så.
Domaren. Var det beräkningen Sofi erinrade sig?
— Sofi. Ja, det var det.
Domaren. Vid sista ransakningen blef Sofis mor-
bror upplysningsvis hörd i målet utan ed, men
han vittnade dock opåkalladt på sin själs salighet;
önskar Sofi att få del af sin morbrors vittnesmål?
— Sofi. Ja.
Detta vittnesmål — säger domaren — innefattar
sådane saker, att jag nödgas bedja de närvarande
taga afträde. Efter en stunds förlopp blir det dem
tillåtet att åter inträda i tingssalen.
Imedlertid upprepar domaren för Sofi den be-
rättelse, hr megasinsförvaltaren Dahlberg den 6
dennes gifvit till protokollet.
Sofi Ekvall, tillspord af domaren, förklarar i an-
ledning af hr Dahlbergs berättelse, att hon icke
stått i något brottsligt förhållande till sin far. Det
vore visserligen en sanning, att Sofi och hennes
systrar, Henriette och Hedda, turvis legat under
samma täcke med fadren, men det hade icke skett
sedan Sofi och Henriette varit på fjortonde året,
och Hedda har ännu icke uppnått denna ålder.
Någon gång kunde det väl hända, att fadren varit
drucken, då han gått till hvila, men hvarken då
eller eljest, icke ens i sina oredigaste stunder, hade
han ifrågasatt hvad som menades under detta för-
hör; han var för mycket upplyst att kunna göra
det. Om så hade varit förhållandet — säger Sofi
— hvarföre skulie jag neka det nu, då jag bekänt
allt annat? Jag är brottslig, det är sannt, menly
jag kan ej vid min fars graf ljuga på honom ettjg
brott, som icke funnits, och det kan väl icke vara
meningen?
Domaren yttrar sig endast åsyfta, att få veta
sanningen, och att hans frågor äro grundade på
mubltadt ara nt4 förhållanda dat äftran Mala Annan mv
Cm fm FA -— 6 MA
hed Kod ke -—
Mm — om
FÅ oh - mm
Rn Dm