löjtrianten. von Diederichs utsedda. Till expe:
dition med skeppsgossarne . kommer - brigger
Snappopp att användas. .
— Kaptenlöjtnant C. O. F.; Amöen är kom-
menderad till. chef å postångfartyget Svenska
Lejonet; hvilket förer post och passagerare mel-
lan Ystad och Stralsund.
— Morgontidningarna, som berätta angående
hertigarne Gustafs : och: Oscars resa till Upsala,
hvad redan i går omnämndes; att de anländt
dit i thorsdags kl. 5; e. :m.y åtföljde af sina ka-
valjerer, -kaptenerne Eketrä och Haffner samt
sin lärare, adjunkten Carlson, att studentceorp-
sen uppvaktat med sång, att prinsarne om fre-
dagen bivistat föreläsningarna, — tillägga dertill,
att om lördagen företräde skulle lemnas åt sta-
ter och corpser.
Vi hoppas att det icke skall upptagas illa om
vi säga, att den del af ofvanstående underrät-
telse, som är utmärkt med kursif stil, vid läs-
ningen hos oss väckt någon förundran, ehuru
det icke är första gången sådant förekommer.
De kongl. prinsarne äro så älskvärda och väl
uppfostrade ynglingar, att enhvar måste egna
dem sin tillgifvenhet. Men kan icke denna vi-
sas dem, utan anställande af det för vår tid,
lindrigast sagdt, något egna skådespelet, att
tvenne unga gossar, låt vara att de äfven äro
prinsar, icke kunna komma till universitetet för
att idka sina studier, utan att hela akademie-
staten, till en del redan bestående af grånade
män och de ungas lärare, iskall en corps begif-
va sig upp på en officiel bugning och presen-
tation? Låt sill och med vara, att sådant kun-
de vara påkalladt vid H. K. H. Kronprinsens
ditkomst, emedan han en gång skall blifva Sver-
ges Konung och dessutom vid sin ankemst till
universitetet redan var utnämnd till dess kans-
ler. Men de yngre prinsarne kunna icke,
utom i händelse af Kronprinsens frånfälle, kom-
ma i annan ställring Vill det svenska folket,
in antingen såsom privatmän, eller beklädande
någon militärbefattning; och grundlagen har icke:
föresett eller serskildt ordat något om, att de i
sistnämnda fall skola anses annorlunda än an-
dra svenske embetsmän eller undersåter. Det
synes derföre icke vara, hvad vi ville kalla, så
lideles rationelt, än mindre nödvändigt, ati
omgifva dessa ynglingar med en hofetikett, all-
leles af samme skrot ock korn, som under den
sudomliga rättens tid för femtio år sedan, oeh
wvilken för öfrigt icke utgör något egentligt
vevis på den personliga tillgifvenhet, som de
örtjena och som man så gerna skänker dem.