löjtrianten. von Diederichs utsedda. Till expe: dition med skeppsgossarne . kommer brigger Snappopp att användas. . — Kaptenlöjtnant C. O. F.; Amöen är kommenderad till. chef å postångfartyget Svenska Lejonet; hvilket förer post och passagerare mellan Ystad och Stralsund. — Morgontidningarna, som berätta angående hertigarne Gustafs : och: Oscars resa till Upsala, hvad redan i går omnämndes; att de anländt dit i thorsdags kl. 5; e. :m.y åtföljde af sina kavaljerer, -kaptenerne Eketrä och Haffner samt sin lärare, adjunkten Carlson, att studentceorpsen uppvaktat med sång, att prinsarne om fredagen bivistat föreläsningarna, — tillägga dertill, att om lördagen företräde skulle lemnas åt stater och corpser. Vi hoppas att det icke skall upptagas illa om vi säga, att den del af ofvanstående underrättelse, som är utmärkt med kursif stil, vid läsningen hos oss väckt någon förundran, ehuru det icke är första gången sådant förekommer. De kongl. prinsarne äro så älskvärda och väl uppfostrade ynglingar, att enhvar måste egna dem sin tillgifvenhet. Men kan icke denna visas dem, utan anställande af det för vår tid, lindrigast sagdt, något egna skådespelet, att tvenne unga gossar, låt vara att de äfven äro prinsar, icke kunna komma till universitetet för att idka sina studier, utan att hela akademiestaten, till en del redan bestående af grånade män och de ungas lärare, iskall en corps begifva sig upp på en officiel bugning och presentation? Låt sill och med vara, att sådant kunde vara påkalladt vid H. K. H. Kronprinsens ditkomst, emedan han en gång skall blifva Sverges Konung och dessutom vid sin ankemst till universitetet redan var utnämnd till dess kansler. Men de yngre prinsarne kunna icke, utom i händelse af Kronprinsens frånfälle, komma i annan ställring Vill det svenska folket, in antingen såsom privatmän, eller beklädande någon militärbefattning; och grundlagen har icke: föresett eller serskildt ordat något om, att de i sistnämnda fall skola anses annorlunda än andra svenske embetsmän eller undersåter. Det synes derföre icke vara, hvad vi ville kalla, så lideles rationelt, än mindre nödvändigt, ati omgifva dessa ynglingar med en hofetikett, allleles af samme skrot ock korn, som under den sudomliga rättens tid för femtio år sedan, oeh wvilken för öfrigt icke utgör något egentligt vevis på den personliga tillgifvenhet, som de örtjena och som man så gerna skänker dem.