Nå, herr doktor, hvad för en stackars själ skaffar ni nu åter bort igen? Ack, svarade doktorn, kan ni tänka, den gode herr B hår lemnat oss denna natt. Nå, Gudi vare lof, att han är bortal svarade rösten. Han skulle hafva dött för tjugo år tillbaka, och då hade ingen tupp galit efter honom: det var en riktigt dålig och vedervärdig karlly Na kommo ock andra personer med samma fråga: Hvad är det för en stackars syndare, j nu återigen begrafven?x Den gode herr B, svarade doktorn ånyo, när död.n Ack; menade en, honom skola de nog plocka .deruppe, så att fettet går af honom; han har skafvit och skrubbat folk. nog. Din satans skurk! skrek mannen i sin kista; När bärarne straxt derefter kommit på kyrkogården, framträdde åter en annan med den gamla frågan: . ,Hyad för ni nu för en armer själ till ro, herr doktor?) Den gode herr B,, svarade denne ånyo, har gått in i den himmelska glädjen., Hvad, återtog den förste, i den himmelska glädjen? Nej, i afgrunden kommer han, den bofven. Sådan skurk skulle vi egentligen icke låta få begrafvas här på kyrkogården; den är alldeles för god åt en sådan slyngel. Nu kunde den döde icke uthärda längre, sparkade upp locket på kistan, koppade ur och skrek: J sakr .... nidingar, nu har jag först lärt känna er. J tron väl, att j nu kunnen räsonnera, nu när jag är död, men pass, jag skall stryka ett streck öfver edra räkningar. Jag har visserligen varit död, men j han väckt upp mig från de döda; nu kommer jag för att ge er, j otacksamma gökar, er behöriga lön, och ursinnig flög han nu in på den församlade folkhopen. Åskådarne, ehuru till största delen häpna öfver den besynnerliga andeuppenbarelsen, läto dock icke behaga sig de vedermälen, som den döde andens lefvande knytnäfvar tilldelade deras ansigten, utan stormade å sin sida lös! och pryglade honom grundeligen. När han slut: ligen blifvit så trakterad, att han knappast kunde röra en lem mer, förde man honom hem Jade honom till sängs, der han dugtigt svettades, och utmattad af den fruktansvärda motionen, föll i en djup sömn. När han vaknade voro hans fixa ider helt och hållet försvunn: ur hufvudet, och han hade icke den ringast lust alt snarligen dö ånyo igen. (T. f. F. L. 0. S.)