Nå, herr doktor, hvad för en stackars själ
skaffar ni nu åter bort igen?
Ack, svarade doktorn, kan ni tänka, den
gode herr B hår lemnat oss denna natt.
Nå, Gudi vare lof, att han är bortal sva-
rade rösten. Han skulle hafva dött för tjugo
år tillbaka, och då hade ingen tupp galit efter
honom: det var en riktigt dålig och vedervär-
dig karlly
Na kommo ock andra personer med samma
fråga:
Hvad är det för en stackars syndare, j nu
återigen begrafven?x
Den gode herr B, svarade doktorn ånyo,
när död.n
Ack; menade en, honom skola de nog plocka
.deruppe, så att fettet går af honom; han har
skafvit och skrubbat folk. nog.
Din satans skurk! skrek mannen i sin kista;
När bärarne straxt derefter kommit på kyr-
kogården, framträdde åter en annan med den
gamla frågan: .
,Hyad för ni nu för en armer själ till ro,
herr doktor?)
Den gode herr B,, svarade denne ånyo,
har gått in i den himmelska glädjen.,
Hvad, återtog den förste, i den himmelska
glädjen? Nej, i afgrunden kommer han, den
bofven. Sådan skurk skulle vi egentligen icke
låta få begrafvas här på kyrkogården; den är
alldeles för god åt en sådan slyngel.
Nu kunde den döde icke uthärda längre,
sparkade upp locket på kistan, koppade ur och
skrek:
J sakr .... nidingar, nu har jag först lärt
känna er. J tron väl, att j nu kunnen räson-
nera, nu när jag är död, men pass, jag skall
stryka ett streck öfver edra räkningar. Jag har
visserligen varit död, men j han väckt upp
mig från de döda; nu kommer jag för att ge
er, j otacksamma gökar, er behöriga lön, och
ursinnig flög han nu in på den församlade folk-
hopen. Åskådarne, ehuru till största delen häp-
na öfver den besynnerliga andeuppenbarelsen,
läto dock icke behaga sig de vedermälen, som
den döde andens lefvande knytnäfvar tilldelade
deras ansigten, utan stormade å sin sida lös!
och pryglade honom grundeligen. När han slut:
ligen blifvit så trakterad, att han knappast
kunde röra en lem mer, förde man honom hem
Jade honom till sängs, der han dugtigt svetta-
des, och utmattad af den fruktansvärda motio-
nen, föll i en djup sömn. När han vaknade
voro hans fixa ider helt och hållet försvunn:
ur hufvudet, och han hade icke den ringast
lust alt snarligen dö ånyo igen.
(T. f. F. L. 0. S.)