kare se sig nödsakade att för afsättning sjelfve eller genom sina söner och drängar söka hastigt och på flera håll afsätta produkter, så måste :väl det icke kunna klandras eller hindras. Att: förblanda detta med hvad man kallar landthandelp, bevisar föga urskiljning och, hvad värre är, en synbar afsigt att med sökta skäl vinna, ett mål, som således icke kan vara valdt af omsorg om allmänt bästa, utan snarare torde framställt sig för ;enskildes afsigters vinnande. Det sanna är, att ifrån Nälra och Själevad socknar, de som af alla mest idka handel, icke flera än 42 tll 14 personer i hvardera drifva någon sådan på södra: orterna och hufvudstaden; och med den minskning, som linnetillverkningen visar, och som t, ex. för sistl. år utgjorde öfver 300 stycken primalärfter, kommer troligen äfven deras antal att minskas. En lika sökt och oredlig uppgift är, att ställa förökningen af fattigpersonalen eter 4839 och 4840 årens missvext, i sammanhang med landthandeln. Tvärtom stodo just de orter, der landthandeln mest idkas, sig då bäst. Der behöfde staten icke genom undsättningen afhjelpa nöden; fo!ket hbjelpte sig sjelf, under det att flera trakter, der handel föga drifves, såsom biförtjenst; betydligt understöd erfordrades. Norrländningen, säger, att han blott känner 2, som genom hahdel kommit till välstånd, men öfver 60, som derigenom blifvit ruinerade. Denna öfverdrift påminner om en troligen från samma kåll utgången skrytsam uppgift för någon tid sedan, att i Vester-Norrland var ett sådant öfverflöd på kapitaler, att man ej kunde få dem utiånade. Det vissa är, att många hafva att tacka klokt och ordentligt ordnade handelsföretag för sin bergning; få deremot, som icke i alla fall genom o9ordentlighet och olyckliga böjelser blifvit utarmade, derigenom förstört sin välfärd; flera kommit till stort välstånd; och att den der skocken (60), som Norrländningen omtalar, säkert vid en skeende förklaring skulle få nedsättas till åtminstone dussinet, om ej derunder. TI alla fall lärer det ej endast gälla allmogen, eller landthandeln, att spekulationer och industriföretag misslyckas; och hvad bevis författaren väl vill inhemta från städer och köpingar, fatta viicke; ty flera hafva der gått under genom handel, ån på landet, i proportion till folkmängden. Missräkningar och svikna förhoppningar samt obesinnade företag förefalla så i stad som på landet. Slutliqviden sker måhända oftare der med bankrutten, än i bondbyn. Hvad författarens förhoppningar på Örnsköldsviks köpingp, o. s. v. angår, så äro de sannerligen af en egen art. Den som i nämnde köping eger största förmögenheten, är just en af allmogen, som för kort tid sedan ditflyttat och förut idkat landthandel; två köpmän hafva redan under den korta tid köpingen bestålt, lafstått sin egendom till kreditorerna, och allmogen blifver vanligen mera lidande på sådana katastrofer, än då landthandlarne gå öfver; ty merändels förmärkes längre tid förut derås oordentlighet och osäkerhet, och krediten upphörj då oftast, innan fallet sker. Hvad åter marknaderna angår, så är deras nytta ganska tvetydig. Det vissa är åtminstone, att de klokaste husfäder icke gerna medgifva den. De säga i allmänhet, att man der måste köpa dyrare och sälja ofördelaktigare än eljest. Hvad angår lyckan för landet om en stad eller köping anlades vid Sollefteå, så inse vi väl ej ännu densamma, emedan vi ej förmärkt! någon klagan i orten öfver alsättning; men om en sådan stad kan bildas af egen kraft och staten och landsorten ej behöfver offra något för! dess uppkomst, så vore, det illa att hindra anläggningen; blott den icke medför samma hinder för en fri rörelse, som minga stadsanlägg-! ningar förut vållat. Sättet, som författaren klandrar, att drifval handel på kredit, är väl ingenting landthandeln allena förbehållet; tvärtom är det så att sägal ett vilkor, och ett för allmogen oftast förstörande vilkor för dess handel med städerna. Men högst löjligt är det, att författaren vill hindra den; som möjligen förlorat på försöket att i Stockholm afsätta sin egen orts produkter,! att aflbjelpa sin förlust, genom förljensten pål från Stockholm återförda varor. Ett dylikt förmynderskap, som man af ålder så gerna utöfvat på allmogen, och hvars skadlighet måhända Norrländningen mer än någon annan orts innevånare fått röna, borde åtminstone bibebålla skenet af billighet; men vi fråga, hvar väl billigheten kan sökas för ett sådant förhindrånde af all möjlighet till byteshandel, då kontant handel icke kan lyckas? Skall dåbaral. allmogen vara tvungen att söka sin vinst pål! bortresan från hemmet, och på. försäljning afl sin produkt? Skall den ej, liksom alla andra trafikerande, få söka någon vinst tillika på hemresan och på uppköpen af sina behof? En Norrländning, borde åtminstone veta att besinna sina landsmäns biltiga fördel; hvilka, om män vill döma af erfarenhelen, Som författaren så högt beprisar, hafva det sorgliga ödet, att! med sina långa transporter och få afsältningsörter inom egna bygder, missbjudas af städernas handlande och derföre nödgas söka i AV: PB ENE SE Se Så ER a I TERESE BETET SUTE TSE FO KANE SE METE SOA