kare se sig nödsakade att för afsättning sjelfve
eller genom sina söner och drängar söka ha-
stigt och på flera håll afsätta produkter, så må-
ste :väl det icke kunna klandras eller hindras.
Att: förblanda detta med hvad man kallar landt-
handelp, bevisar föga urskiljning och, hvad värre
är, en synbar afsigt att med sökta skäl vinna, ett
mål, som således icke kan vara valdt af omsorg
om allmänt bästa, utan snarare torde framställt sig
för ;enskildes afsigters vinnande. Det sanna är,
att ifrån Nälra och Själevad socknar, de som af
alla mest idka handel, icke flera än 42 tll 14
personer i hvardera drifva någon sådan på sö-
dra: orterna och hufvudstaden; och med den
minskning, som linnetillverkningen visar, och
som t, ex. för sistl. år utgjorde öfver 300 styc-
ken primalärfter, kommer troligen äfven deras
antal att minskas.
En lika sökt och oredlig uppgift är, att ställa
förökningen af fattigpersonalen eter 4839 och
4840 årens missvext, i sammanhang med landt-
handeln. Tvärtom stodo just de orter, der
landthandeln mest idkas, sig då bäst. Der be-
höfde staten icke genom undsättningen afhjelpa
nöden; fo!ket hbjelpte sig sjelf, under det att
flera trakter, der handel föga drifves, såsom
biförtjenst; betydligt understöd erfordrades.
Norrländningen, säger, att han blott känner
2, som genom hahdel kommit till välstånd,
men öfver 60, som derigenom blifvit ruinera-
de. Denna öfverdrift påminner om en troli-
gen från samma kåll utgången skrytsam upp-
gift för någon tid sedan, att i Vester-Norrland
var ett sådant öfverflöd på kapitaler, att man
ej kunde få dem utiånade. Det vissa är, att
många hafva att tacka klokt och ordentligt ord-
nade handelsföretag för sin bergning; få der-
emot, som icke i alla fall genom o9ordentlig-
het och olyckliga böjelser blifvit utarmade, der-
igenom förstört sin välfärd; flera kommit till
stort välstånd; och att den der skocken (60),
som Norrländningen omtalar, säkert vid en ske-
ende förklaring skulle få nedsättas till åtmin-
stone dussinet, om ej derunder. TI alla fall lä-
rer det ej endast gälla allmogen, eller landt-
handeln, att spekulationer och industriföretag
misslyckas; och hvad bevis författaren väl vill
inhemta från städer och köpingar, fatta viicke;
ty flera hafva der gått under genom handel,
ån på landet, i proportion till folkmängden.
Missräkningar och svikna förhoppningar samt
obesinnade företag förefalla så i stad som på
landet. Slutliqviden sker måhända oftare der
med bankrutten, än i bondbyn. -
Hvad författarens förhoppningar på Örn-
sköldsviks köpingp, o. s. v. angår, så äro de san-
nerligen af en egen art. Den som i nämnde
köping eger största förmögenheten, är just en
af allmogen, som för kort tid sedan ditflyttat
och förut idkat landthandel; två köpmän hafva
redan under den korta tid köpingen bestålt,
lafstått sin egendom till kreditorerna, och all-
mogen blifver vanligen mera lidande på sådana
katastrofer, än då landthandlarne gå öfver; ty
merändels förmärkes längre tid förut derås o-
ordentlighet och osäkerhet, och krediten upp-
hörj då oftast, innan fallet sker. Hvad åter
marknaderna angår, så är deras nytta ganska
tvetydig. Det vissa är åtminstone, att de klo-
kaste husfäder icke gerna medgifva den. De
säga i allmänhet, att man der måste köpa dy-
rare och sälja ofördelaktigare än eljest.
Hvad angår lyckan för landet om en stad
eller köping anlades vid Sollefteå, så inse vi
väl ej ännu densamma, emedan vi ej förmärkt!
någon klagan i orten öfver alsättning; men om
en sådan stad kan bildas af egen kraft och sta-
ten och landsorten ej behöfver offra något för!
dess uppkomst, så vore, det illa att hindra an-
läggningen; blott den icke medför samma hin-
der för en fri rörelse, som minga stadsanlägg-!
ningar förut vållat.
Sättet, som författaren klandrar, att drifval
handel på kredit, är väl ingenting landthandeln
allena förbehållet; tvärtom är det så att sägal
ett vilkor, och ett för allmogen oftast förstö-
rande vilkor för dess handel med städerna.
Men högst löjligt är det, att författaren vill hin-
dra den; som möjligen förlorat på försöket att
i Stockholm afsätta sin egen orts produkter,!
att aflbjelpa sin förlust, genom förljensten pål
från Stockholm återförda varor. Ett dylikt
förmynderskap, som man af ålder så gerna ut-
öfvat på allmogen, och hvars skadlighet må-
hända Norrländningen mer än någon annan
orts innevånare fått röna, borde åtminstone
bibebålla skenet af billighet; men vi fråga, hvar
väl billigheten kan sökas för ett sådant förhin-
drånde af all möjlighet till byteshandel, då kon-
tant handel icke kan lyckas? Skall då- baral.
allmogen vara tvungen att söka sin vinst pål!
bortresan från hemmet, och på. försäljning afl
sin produkt? Skall den ej, liksom alla andra
trafikerande, få söka någon vinst tillika på hem-
resan och på uppköpen af sina behof? En
Norrländning, borde åtminstone veta att be-
sinna sina landsmäns biltiga fördel; hvilka, om
män vill döma af erfarenhelen, Som författa-
ren så högt beprisar, hafva det sorgliga ödet,
att! med sina långa transporter och få afsält-
ningsörter inom egna bygder, missbjudas af stä-
dernas handlande och derföre nödgas söka i
AV: PB ENE SE Se Så ER a I TERESE BETET SUTE TSE FO KANE SE METE SOA