åren alldeles icke varit derstädes lyckligt lottade, l
och att bristen uti en så bufvudsaklig del af un-l
dervisningen varit just det som isynnerhet tvingat!
de studerande, att för ernående af sin bildning
vända sig ifrån universitetet, och kanske hos mån-
gen väckt hvarjehanda för fakultetens fortfarandel
bestånd ej synnerligen gynnsamma önskningar.
Skulle nu samma anda och till en del ävc: Isamma
personer ytterligare fått fortfara ätt genom sin oskick-
lighet undergräfva denna, en af fakultetens grund-
pelare, så hade dessa önskningar snart blifvit de-!
lade af ännu flera, och det är just detta förhål-
lande prof. Hwasser i sitt nämnda yttrande anty-
der och hvars förverkligande ban ville söka före-
komma genom platsens besättande med en för den-
samma lämplig och duglig man. Denna mening är
dock ej så dunkel, att den ej lätt fattas af hvar
och en som känner fö:hållandena; kunsistorii plu-
ralitet hade ej svårt att begripa den och adj. Lied-
beck skulle äfven hafva kunnat det, om hen ej!
vore förblindad af en något origtig tanka om sig
sjelf. Adj. Liedbeck tyckes vilja antyda, att ho-
möopathien endast rör medicinsk therapi och att
hans åsigter i detta hänseende äro likgiltiga för
tjenligheten till professor uti anatomi och physio-
logi; men utom det att homöopathien är en så
omfattande theori, som någon annan, fastän en
bland de mera galna, tyckes herr dektorn härige-.
nom vilja alldeles frånkänna mediciners speciella
forskningsarter inflytande på hvarandra, och tror
sig kunna inreda sitt hufvud till ett hem för allal
möjliga meningar; men till all lycka är det ej så,
utan det är just en af den nuvarande forskningens :
sträfvanden och kännetecken att söka bygga medi-l:
cinens praktiska utöfning så mycket som!möjligt på
anatomiska och physiologiska grunder, och ett på .
d:r Liedbecks manåer utrustadt professorshufvud blefve i.
ingenting vidare än vidunderligt.
Naturen af herr prof. Hwassers författarskap hör.
ej alls hit, och detta talar nog dessutom för sig
sjelf; men om nämnde professor föga värderar den j
erfarerhet, som vinnes genom de experimenter d:r
LiedbBeck plägar anstäl!a, så antyder detta hos ho-
nom verkeligen ej nägot annat än ett sundt och
godt omdöme; ty utom den stora mängd, hvaraf
resultatet blifvit alldeles intet, anser d:r Liedbeck
kritik och omdöme helt och hållet obehöfliga, nä-
stan skadliga vid observationers anställande, och
tillämpar uti den största möjliga omfattning rege!n:
post hoc ergo propter hoc, hvilket äfven gifvit
anledning till många fätt besatta uppträden, om
hvilka den ena historien löjligare än den åndra
cirkulerar bland yngre läkare. Kanske adj. Lied-
beck äfven anser denna omständighet bevisande
hans tjenlighet till professor och lärare?
Att regeringen skulle anse en urartad medicinsk
fakultet böra förflyttas till hufvudstaden vore allt
äfventyrligt nog; men likesom anatomiens studium
under de sednare åren tvurgits att utvandra från
Upsala, så skulle sådana professorer, på hvarje af
medicinska fakultetens lärostolar; som de sednaste
lärarne uti anatomi och physiologi, nog spara re
geringen besväret, ty den husvilla vetenskapen van-
drade väl sin väg af sig sjelf.
Hr prof. Hwassers motvilja mot vetenskapens
praktiska rigining eller mot tidens praktiska ten-
dens i allmänhet, måtte väl ej vara bevisad deraf,
att-han, med åsidosättande af all förkärlek för sitt
universitet och alla personliga konsiderationer, i
stället för denex perimenterande, spekulerande och
kanske äfven lärde akademiadjunkten. förordat till
den ledigvarande professionen en man, som fått
största delen af sin bildning uti det praktiska
Stockholm, kanske efter d:r Liedbecks omdöme
saknar all högre vetenskaplighet, men helt enkelt
studerat anatomi och physiologi, och befanns mera
duglig och lämplig till tjenstens bestridande.
Vi skuile tro att allt detta bevisar, en i helannep
motvilja Rosuihgat tillfällen vi haft att höra hans
meningar i medicinen, aldrig förnummit honom
yttra sig fiendtligt mot något af sannt värde och
praktisk användbarhet. — De läkare från landsor-
ten, hvilkas yttranden Aftonbladets redaktion in-
händigat, och hvilka uttryckt sig med långt bjer-
tare färgläggning, än d:r Liedbeck kunnat tillåta
sig i en offentlig skrift, äro säkerligen ej många
och Arftonblådsredaktion tyckes ej behöft någon
ovanlig skarpsinnighet för att af detta deras nämnda
sätt alt uttrycka sig hafva tillräcklig anledning att
betvifla deras opartiskhet. Det är ej omöjligt att
någon af adj. Liedbecks fordna universitetskamra-
ter, hvilka då kände honom för att vara en ganska
beläst och nitfull upg man, men genom skiljda ba-
nor blifvit urståndsatta att medfölja och bedöma
den rigtning hans verksamhet sedermera tagit, nu
inbillar sig att den mest himmelsskriande orättvisa
är begången; men vi tro oss kunna lugna honom
med den försäkran, att d:r Liedbeck under dessa
43 åren till den grad förändrat sig, att han sjelf
nu skulle blifva förvånad öfver en dylik vetenskaps-
man, så vida brefskrifvaren ej skulle vara någon
af prof. Hwassers personliga ovänner — hvilka han
saknar lika litet som någon annan — hvilken ej
vill låta ett tillfälle gå förbi obegagnadt att utgjuta
sin galla — och att vi ej kunna lugna honom, det
veta vi mer än väl.
Adj. Liedbeck klagar öfver den experimentella
methodens mödosamhet och den ringa uppmuntran
hans skriftställeri rönt ifrån den medicinska fakul-
teten; men vi hafva alltid hört att d:r Liedbeck
skall vara en nitisk homöopath, och råda honom
verkligen att deruti söka sin tröst och slå experi-
menterandet och skriftställeriet ur hågen, ty då är
han på den plats der han passar, ty till skriftstäl-
lare duger han ej och aldraminst till professor uti
anatomi och physiologi. — Härefter anse vi oss
böra meddela hr prof. Wahlenbergs anförande i
conjusteringen vid motiverande af förslagets uppsät-
tande, hvilket pecorale verkeligen förtjenar bevaras
åt efterverlden, såsom ett bevis huru en professo-
risk man vid Upsala universitet räsonerat och skrif-
vit i medlet af nittonde seklet. (Slutet följer.)
k— — st
a du sm Je Hä FS TE UN ER ER