åren alldeles icke varit derstädes lyckligt lottade, l och att bristen uti en så bufvudsaklig del af un-l dervisningen varit just det som isynnerhet tvingat! de studerande, att för ernående af sin bildning vända sig ifrån universitetet, och kanske hos mången väckt hvarjehanda för fakultetens fortfarandel bestånd ej synnerligen gynnsamma önskningar. Skulle nu samma anda och till en del ävc: Isamma personer ytterligare fått fortfara ätt genom sin oskicklighet undergräfva denna, en af fakultetens grundpelare, så hade dessa önskningar snart blifvit de-! lade af ännu flera, och det är just detta förhållande prof. Hwasser i sitt nämnda yttrande antyder och hvars förverkligande ban ville söka förekomma genom platsens besättande med en för densamma lämplig och duglig man. Denna mening är dock ej så dunkel, att den ej lätt fattas af hvar och en som känner fö:hållandena; kunsistorii pluralitet hade ej svårt att begripa den och adj. Liedbeck skulle äfven hafva kunnat det, om hen ej! vore förblindad af en något origtig tanka om sig sjelf. Adj. Liedbeck tyckes vilja antyda, att homöopathien endast rör medicinsk therapi och att hans åsigter i detta hänseende äro likgiltiga för tjenligheten till professor uti anatomi och physiologi; men utom det att homöopathien är en så omfattande theori, som någon annan, fastän en bland de mera galna, tyckes herr dektorn härige-. nom vilja alldeles frånkänna mediciners speciella forskningsarter inflytande på hvarandra, och tror sig kunna inreda sitt hufvud till ett hem för allal möjliga meningar; men till all lycka är det ej så, utan det är just en af den nuvarande forskningens : sträfvanden och kännetecken att söka bygga medi-l: cinens praktiska utöfning så mycket som!möjligt på anatomiska och physiologiska grunder, och ett på . d:r Liedbecks manåer utrustadt professorshufvud blefve i. ingenting vidare än vidunderligt. Naturen af herr prof. Hwassers författarskap hör. ej alls hit, och detta talar nog dessutom för sig sjelf; men om nämnde professor föga värderar den j erfarerhet, som vinnes genom de experimenter d:r LiedbBeck plägar anstäl!a, så antyder detta hos honom verkeligen ej nägot annat än ett sundt och godt omdöme; ty utom den stora mängd, hvaraf resultatet blifvit alldeles intet, anser d:r Liedbeck kritik och omdöme helt och hållet obehöfliga, nästan skadliga vid observationers anställande, och tillämpar uti den största möjliga omfattning rege!n: post hoc ergo propter hoc, hvilket äfven gifvit anledning till många fätt besatta uppträden, om hvilka den ena historien löjligare än den åndra cirkulerar bland yngre läkare. Kanske adj. Liedbeck äfven anser denna omständighet bevisande hans tjenlighet till professor och lärare? Att regeringen skulle anse en urartad medicinsk fakultet böra förflyttas till hufvudstaden vore allt äfventyrligt nog; men likesom anatomiens studium under de sednare åren tvurgits att utvandra från Upsala, så skulle sådana professorer, på hvarje af medicinska fakultetens lärostolar; som de sednaste lärarne uti anatomi och physiologi, nog spara re geringen besväret, ty den husvilla vetenskapen vandrade väl sin väg af sig sjelf. Hr prof. Hwassers motvilja mot vetenskapens praktiska rigining eller mot tidens praktiska tendens i allmänhet, måtte väl ej vara bevisad deraf, att-han, med åsidosättande af all förkärlek för sitt universitet och alla personliga konsiderationer, i stället för denex perimenterande, spekulerande och kanske äfven lärde akademiadjunkten. förordat till den ledigvarande professionen en man, som fått största delen af sin bildning uti det praktiska Stockholm, kanske efter d:r Liedbecks omdöme saknar all högre vetenskaplighet, men helt enkelt studerat anatomi och physiologi, och befanns mera duglig och lämplig till tjenstens bestridande. Vi skuile tro att allt detta bevisar, en i helannep motvilja Rosuihgat tillfällen vi haft att höra hans meningar i medicinen, aldrig förnummit honom yttra sig fiendtligt mot något af sannt värde och praktisk användbarhet. — De läkare från landsorten, hvilkas yttranden Aftonbladets redaktion inhändigat, och hvilka uttryckt sig med långt bjertare färgläggning, än d:r Liedbeck kunnat tillåta sig i en offentlig skrift, äro säkerligen ej många och Arftonblådsredaktion tyckes ej behöft någon ovanlig skarpsinnighet för att af detta deras nämnda sätt alt uttrycka sig hafva tillräcklig anledning att betvifla deras opartiskhet. Det är ej omöjligt att någon af adj. Liedbecks fordna universitetskamrater, hvilka då kände honom för att vara en ganska beläst och nitfull upg man, men genom skiljda banor blifvit urståndsatta att medfölja och bedöma den rigtning hans verksamhet sedermera tagit, nu inbillar sig att den mest himmelsskriande orättvisa är begången; men vi tro oss kunna lugna honom med den försäkran, att d:r Liedbeck under dessa 43 åren till den grad förändrat sig, att han sjelf nu skulle blifva förvånad öfver en dylik vetenskapsman, så vida brefskrifvaren ej skulle vara någon af prof. Hwassers personliga ovänner — hvilka han saknar lika litet som någon annan — hvilken ej vill låta ett tillfälle gå förbi obegagnadt att utgjuta sin galla — och att vi ej kunna lugna honom, det veta vi mer än väl. Adj. Liedbeck klagar öfver den experimentella methodens mödosamhet och den ringa uppmuntran hans skriftställeri rönt ifrån den medicinska fakulteten; men vi hafva alltid hört att d:r Liedbeck skall vara en nitisk homöopath, och råda honom verkligen att deruti söka sin tröst och slå experimenterandet och skriftställeriet ur hågen, ty då är han på den plats der han passar, ty till skriftställare duger han ej och aldraminst till professor uti anatomi och physiologi. — Härefter anse vi oss böra meddela hr prof. Wahlenbergs anförande i conjusteringen vid motiverande af förslagets uppsättande, hvilket pecorale verkeligen förtjenar bevaras åt efterverlden, såsom ett bevis huru en professorisk man vid Upsala universitet räsonerat och skrifvit i medlet af nittonde seklet. (Slutet följer.) k— — st a du sm Je Hä FS TE UN ER ER