dagligen öfverhopades. Då vi ankommit till detta ställe, aftog man de bojor, hvarmed man under vägen kedjat ihop oss, två och två, och lade i det stället kedjor om åra fötter. Dessa kedjor hafva vi i sju långa år, dag och natt, burit. Då vi beträdt vårt nya fängelse, störtade de tretton Basilianernunnorna gråtande till mina fötter och utropade: Vi hafva förlorat vår moder, vi äro moderlösa! Upptag oss till dina barn, moder, och vi vilja gemensamt lofva Herran! Poperna, Czernicernunnorna och vakterna sökte genom hugg och slag afbälla dem från denna bjertats utgjutelse, men det lyckades vi icke; gräto gemensamt och Gud tröstade oss. Före klockan sex om morgnarne,, säger abbedissan, måste vi sopa hela huset, elda, hugga veden, bära opp vatten och återställa ordning och snygghet efter den föregående aftonens orgier. Klockan sex fördes vi till tvångsarbete, som vatierade allt efter årstiden. Först fingo vi hugga sten och transportera den i skottkärror, vid hvilka man fastkedjade oss. Ifrån kl. 492 till 4 fingo vi hvila, från 4 ända intill aftonen åter arbeta, hvarefter man använde oss antingen i köket eller till att sköta kreuatren eller till atthuggaved och bära vatten för morgondagen. Czernicernunnorna försökte alla medel för att göra detta slafveri så svårt och mödosamt som möjligt; de nersmutsade med Nit köket och rummen, slogo ut det vatten vi burit opp, grälade på oss i hvarje ögonblick och slogo oss obarmhertigt. Då dagen var förbi instängdes vi i vårt fängelse, utan att man aftog våra bojor. Uti detta fängelse fanns inga möbler, endast litet halm, hvarpå vi lågo; men vårt krusifix, som vi medfört från Minsk, utgjorde prydnaden i värt rum, sällheten i vårt. bjerta, vår själs styrka, det var vår kyrka, värt altare, vår herre, vår fader, vårt allt! Vid dess fot tillbragte vi våra-nätter med att vaka och bedja. Vi började med böner och andaktsöfningar, hvartill vi icke under dagen hade tillfälle; vi togo ossj knappt två timmars hvila: sådant var vårt lefnadssätt, under sju års .martyrlif. Vi: begynte alltid våra böner med att nedkasta oss på vårt anlete emot jorden och bedja, att Gud ville emvända kejsar Nikolaus. Den föda man gaf oss var så eländig, att hungern ofta tvang oss söka vår näring bland örter på fältet och att dela födan med korna och svinen under vintertiden, oaktadt slag och hotelser af Czernicernunnorna; hvilka sade: J förtjenen ej våra svins föda. En vinter vägrade man oss eldning, oaktadt köldens häftighet i detta land; våra lemmar voro ofta förfrusna och våra sår blefvo ännu mera ömtåliga. Upgefär efter 2:ne månader (år 4838) börjadej det hudflängningsstraff, som man tvänne gånger i veckan lät oss undergå; enligt Siemaszkos befallning skulle vi hafva trettio slag af spön, men Michalewicz tillade tjugu efter eget godtycke. ;Det var veckor, då gisslingen icke borde äga rum, men snart, på Michalewicz anstiftan, befallde : j Siemaszko att denna penitens skulle företagas oftare, till straff för vår trohet emot den heliga kyrkan. Uti hvarje särskildt fall lät jag gifva mig Siemaszkos befallningar, hvilka jag med hög röst uppläste, för att låta alla mina systrar känna dem. Vi förberedde oss på vår gissling i det vi tänkte på vår herre Jesus Christus; hans lidande var vår styrka, vårt stöd, vår tröst och vår hjelp i alla slag af tortyr, hvarmed man pröfvade oss för vår trohet och vår beständighet. Man gisslade oss på gården under ett slags skjul, öppet åt alla sidor, i närvaro af Michalewicz, Czernicernunnorna, poperna, djeknarna, barcen och alla, som lefde och hädade i detta hus, helgadt till en fristad åt Jesu Christi brudar. Efter läsningen af dekretet var jag den första, som gick att nedkasta mig för att emottaga gisslingen; man behöfde icke hålla oss; Jesu, Christi kors uppehöll oss nog att vi icke dukade under för de slag, som söndersleto vår kropp. Under hela tiden som vårt straff varade, tyckte vi oss se vår Frälsare gisslad, och denna syn förtog all känsla af smärta. Vi kände blott en enda, den att se oss gisslade nakna. Men denna smärta förenade oss med vår Frälsares lidande. O Jesu rädda min själ för ditt kors och ditt lidandes skull! var den enda suck som hördes vid hvart och ett spöslag som värre och värre sönderslet vår kropp. För att skärpa vårt straff, hade man den grymheten att låta oss åse hvarandras gissling, under det att Czernicernunnorna gladdes, hädade, klappade händerna vid åsynen af värt blod. sm föt. Då gisslingen slutat, uppstämde vi Te Deum, och våra bödlar förde oss till vårt tvångsarbete, utan att gifva oss ett ögonblicks tid till hvila. Spåren af våra fjät voro färgade med blod, och ofta varseblefvo vi att köttslingor slitits ur vår Kropp vid spöningen. Då de svagaste dukade under, tvang man dem med käppslag att resa sig ånyo. Ffter en gissling nedföll en af vära systrar, Coiombe Gorska, afdåfiad, då hon skulle gå till arbetet. Michalewiez väckte upp henne genom våldsamma slag: ! han släpade henne ända till skottkärran, lastade på denna, men vid första bemödandet hon gjorde att draga kärran, föll hon ner och dog. Baptiste Downar blef lefvande bränd i en stor ugn, der Czernicernunnorna innestängt henne. Nepomucene Grotkowska dog af ett förfärligt slag i hufvudet, som abbedissan för Czernicernunnorna tillfogade henne med ett groft vedträ, emedan hon begagnat en knif för att skrapa bort en fläck på golfvet, den hon icke på annat sätt kunde utplåna: Tvenne andra af våra systrar, Susanna Rypinska och Colette Sielowa, dogo inom kort i följd af gisslingen. Den ena afled samma dag hon blifvit gisslad, efter en scen, som jag vill berätta. Vi voro plågade af hunger; men Gud bjelpte oss tid efter annan, i det han förmådde fattigt folk skänka oss öfverlefvorna af deras bröd. Syster Colette hade märkt detta, och en dag nalkades hon några personer för att samla allmosor. Men en Czernicernunna hade sett det och öfverföll henne genast med sin käpp, (ty de olyckliga skiljde sig aldrig från käppen, den de buro såsom sabel vid sidan i ett bälte, och hvarmed de siogo oss vid alla möjliga tillfällen). Sedan hon omenskligt slagit hanne med käppen. gaf hon henne ör