J1I0OE UORKCTUS YGISRVUUUNBOI, VTM tj IVIBELTE9 OMM
man hos den förtryckta slaver-stammen de böh-
miska czechernas böjelse och fallenhet för musik
utbredda öfver hvarje hydda. Om engelsmännen
deremot kan man med sanning och i visst hänse-
ende äfven till beröm säga: Goda menniskor, men
dåliga mustcin. På detta sätt komma opera-rase-
riet och utvecklingen af det egentligen nationella
ldramat ej öfverens; ty detta sednare blifver då
först stort, när det stödjer sig vid och näres af
loffentligt lif. En blick på konstens historiska epo-
Iker beriktigar denna anmärkning. Dramat har
I blott i tider af politisk storhet och allenast hos po--
(litiskt stora nationer, hvilka voro för friska att i
musikjoller dränka sina tankar, utvecklat sig:
det grekiska dramat: så Shakspeare, sedän Elisa-
beth gjort England stort: så Spaniens dramatiker,
sedan Spanien uppnått höjden af sin omätliga po-
litiska vigt.
Den moderna operan är till sin natur ett brott
Imot den dramatiska konstens id, då den genom
musikens långa; oändliga släp hindrar likasom tungt
bly nästan hvarje dramatiskt element i sin rörelse
och derigenom mer eller mindre urartar till parodi,
under det å andra sidan den nedsätter musiken-
sjelf, i det hon gör densamma till slafvinna under
lett så fullkomligt värdes-, ja, ofta meningslöst
Idramatiskt verk, såsom händelsen är med de flesta
Ilibrettos, till vår nutids operor. Man undersöke
;jt. ex. den dramatiska rustningen till den öfver-
I måttan beundrade operan, hvilken vi sednast sågo:
Å Judinnan. Ridån uppgår. En hop menniskor,
,
Iklädda i högtidsdrägter, stå på gatan i staden Con-
stanz vid Bodensjön och sjungs; männerna till ven-
Ister, qvinnorna till höger, vackert och väl ordnade
(i rader, som skolbarn: en utur lifvet hemtad scen,
Jen beundransvärdt sann uppfattning af folklifvet,
Jhuru det hvarje dag visar sig på städernas gator!
IDerpå hör man att en i närheten boende jude
hamrar; en öfverdomare Ruggiero, som päbjudit en
I högtidsdag, uttalar derföre utan dröjsmål judens
straffdom. Juden skall naturligtvis hängas eller
rådbråkas; (judar, hvilka hamra på en festdag, har
man, som bekant är, alltid på stället hängt eller
rådbråkat). I närvarande fall står det något i ö-
gonen fallande factum att utreda, att juden ej kan
känna till den just nyss af Ruggiero påbjudna
högtidsdagen. I detsamma som den arme schack-
I raren.föres till döden — hvilket sker sedan har
I sjungit några ganska vackra driller med obligat-
;laccompagnement af sin dotter, hvilken infaller med
Ihonom i en ganska rörande duett, såsom det hos -
fattiga syndare i dödsångest både är naturligt och
(brukligt — kommer en godsinnad gammal man i
jen pittoresk röd rock, hvilken är ingenting min-
Idre än den upplyste presidenten uti tribunalet,
Mendez (!). Öfverdomaren var, som vi sågo, en ita-
lienare. Herr presidenten synes, för omvexiingens
Iskull, vara spanjor; denne befaller att man skall
Isläppa juden lös; men det är ej nog: den menni-
skoälskande presidenten tilldelar äfven, i rörande
bastoner, juden sin vänskap, något som äfven en
president, hvilken anno 4444 på Constanzs gator
är ute och spänslår, billigtvis ej bör väcka någon
förvåning, Säkerligen skulle det ock hafva blifvit
en ganska innerlig och passande vänskapsförbindel-
se, om den fattige juden velat in:åta sig med her-
ren af Mendez, men hvilket han ganska tvärt af-
böjer — något hvaröfver äfven den stolte dom-
stolspresidenten ej särdeles bekymrar sig. Man gär
nu hvar och en ät sitt häll under ömsesidig -belå-
tenhet. Nu framskjuta plötsligen, högst öfverraskan-
de från elika sidor, judens dotter och en älskvärd
ung skälm till scenens midt; ynglingen. riksfursten
Leopo!d af Österrike (!) är helt och hållet förälskad,
hvilket han, midt på gatan och på ljusa dagen, så
högljudt som möjligt under sång låter sin älska-
rinna veta; — det är ju en känd sak huru unga
älskande bruka göra, i synnerhet om de dess-
utom, likasom dessa, äga särskilda skäl till tyst-
låtenhet. Såsom de kommit, skiljas de straxt
åter ifrån hvarandra. Derpå kommer det fina,
putsade folket tillbaka, och dricker ganska för-
nöjdt ur en brunn, som sprutar kostbart, rödt
vin, nägot som den flauerande tribunalpresiden--
ten vid högtidliga tillfällen brukade låta ske. Men
samma folk förgrymmas siraxt derpå högligen, då
mans oycksalige juden får det infallet att tillsam-
s med sin dotter träda ur sin hydda fö
beskåda domkyrkan. Derföre måste den natur
ligtvis återigen på samma korta väg halsbuggas
eller rädbråkas ; den arme syadaren afföres nu för
andra gänger, och för andra gången kommer just
I rätta ögonblicket cn Deus ex machina, denna
gång en löjtnant öfver bågstyttarne, hvilken benå-
lar juden. Vårt menniskoälskande hjerta är för
ndra gången bragt till tystnad, och för att göra
är tillfredsställelse fullkomlig, kommer nu plötsli-
en, liksom fallen från skyarne, företrädd af alla
möjliga silt rikes dignitärer, med krona, spira och
iksäpple, som bäras framföre honom. kejsaren:
örd under i iller bean
vert en baldakin — hvilken kejsare, det
a de ej äro äskådarnes fantasi att bestämma, i
et At så djupa historici, att de veta, det
14, den tiden då handlingen försiggår, ko-
ung Sigismund af Luxemburg bar tyska kronan.
— Vi vilja ej vidare följa gången af denna
orartade poetiska väfnad, utan blott dertill anföra,
t till slut fudens bara på några teatrar lefvande
ännes, på andra under mänga högst konstrika-
iller kastas i en stor kittel, full af sjudande olja,
raruti ett par bödelsknektar, uti en ställning som
re värd att afmålas, stå och röra omkring, hvar-
ter ridån faller, den hänryckta publiken går hem;-
h den nyss kokade medlemmen -afsällskapet trött
r sig om efter sina kläder.;
Och nu frågar jag: är detta en dik ill-
dsställer en bildad krets a? åskådare. om so
udas en -publik i nittonde århundradet? och just
mma publik, hvilken vid de tyska skriftställarnes
amatiska sträfvanden så skarpt vet att kritisera
ars smak här är så noggrann? Kan från denna
etsögande, löjliga grund, fu!l af orimliga tankar.
en till en betydande tonskapelse, motivet till
äkta harmoni uppspira? Är det ej ett tonkon-
ns vanhelgande, att vilja uppdraga dess b!om-
r och rankor vid så murken, maskstungen pelare?
h äro ära flesta nesrarände operor, dessa be-
rade, firade pjeser hvi ättni
sar all Söt på Sen Pp hvilkas uppsättning man