Saval regeringen5, Som Dlulvanac Standers och ar ven allmänhetens uppmärksamhet. Se här di grunder hvarpå vi stödja vårt omdöme. Man måste alltid, vid bedömandet af grundla gens stadganden, betrakta de principer hvarpå de hvila. Dessa återfinnas icke isjelfva lagens nakn: bud; man måste söka dem i de handlingar, som viltna om skälen till de nya grundsatsernas an tagande eller hyllande: i utskottens motiverade förslag, och i de diskussioner som föregått beslu ten. Forskar man i 4809 års riksdagsförhandlingar, så skall man finna, att tidshändelserna och erfarenheten redan då utbildat en temligen allmän öfvertygelse inom ståndsrepresentationen, att de gamla beskattningsbruken voro olämplige; att en mängd onera och besvär orättvist och tryckande hvilade på visst slags egendom, på vissa klasser; 0. s. v., under det alt andra undgingo dylika bördor; och att man allmänt insåg behofvet af att söka afhjelpa en sådan orättvisa och de oormligheter, den framkallat. Man finner att bemödandet härför icke endast sträckt sig till de så kallade ståndskoncessionerna och dermed sammanhang egande förhållanden, utan att det äfven finnes nedlagdt i en del andra beslut, ifrån och med sjelfva grundlagen, hvari man sökt inlägga garantier för ett bättre i framtiden, ända till de så kallade önskningsmålen. Man ser huru de grundlagsstiftande Ständerna, hvilka nogsamt insågo att de icke förmådde eller borde försöka, att utan i samråd och öfverensstämmelse med regeringen reglementera i detaljerna af statsförvaltningens alla grenar, likväl åsyftade icke endast alt fästa denna vid de principer, som en stigande upplysning utbildat, utan äfven att binda sjelfva nationalrepresentationen vid dessa principer, så vidt ske kunde. Så t. ex. uttrycker 359 S Regeringsformen en princip för den framtida lagstiftningen i beskattningsväg. Hvad staten kunde i framtiden tarfva, utöfver de ordinarie inkomster,, bör genom bevillningar fyllas,. Denna bestämmelse visar sig föranledd af lagstiftarens öfvertygelse om de gamla grundskatternas otjenlighet, om den orättvisa fördelningen deraf, om de hinder för jordbrukets tillvext som uppkomma genom de orimliga skattläggningsbruken af nyodlingar, till likhet med gamla odaljorden, och om fördelen af de beskattningssätt, som i enlighet med denna i 59 uttalade afsigt närmare bestämmas i den påföljande 60. Aildeles i samma anda, som Konstitutionsutskottet uttalat i fråga om skatterna, ultalade Allmänna Besvärsoch Ekonomiutskottet sin öfvertygelse om det lämpligaste och rättvisaste sättet, att organisera hvad som fordrades för rikets försvar, utöfver det då organiserade ständiga ryttareoch knektehållet. Man finner i dess utlåtande af d. 34 Mars 4840, sedan Rikets Ständer upphäft vargerningen (hvilket beslut äfven ådagalägger Ständernas öfvertygelse att en sådan, på blott en viss del af svenska jorden lagd börda var obillig), att utskottet ansåg sig böra utgå från den enkla och naturliga grundsatts, att hvarje medborgare i staten, som dertill egde krafter och förmåga, ovillkorligen är pligtig att, utan allt afseende på stånd, börd eller villkor, gemensamt bidraga till ett älskadt fäderneslands värjande, enär det af rikets fiender hotas och anfalles; och det var denna öfvertygelse, som det säges, hafva ledt sin öfverläggning till de ider, hvilka utskottet till Rikets Ständers granskning öfverlemnade, och hvilka Rikets Ständer sedan tilll regeringen öfverlemnade, såsom utgörande Rikets Ständers svar på Konungens fråga, huru l riket borde försvaras och huruvida den dåvarande krigsmakten dertill kunde anses tillräcklig.! Genom detta beslut förklarade Rikets Ständer: 1:o Att såsom det första medlet till rikets ökade försvar hör all nu inom dess gränser varande oroterad jord, af hvad namn och beskaffenhet den vara må (man märke härvid noga, att således ej undantogs, hvarken kronoskatteeller frälsehemman, eller på något sätt antyddes någon ny rotering af den, såsom det förut och äfven nu åter i embetsstilen heter, oroterade, men ständig rotering underkastade jorden); de boställen endast undantagna, som af i tjenst varande militära personer innehafvas, så snart riket hotas eller oroas, genast uppsätta och med beklädnad förse det emot samma jord svarande försvarsmanskap, hvilket Kongl. Maj:t äger att på en gång med ordinära armöen låta uppbåda och utkommendera, dock bör denna extra rotering vid krigets slut alldeles upphöra och aldrig oftare, än då riket hotas med anfall, kunna uppsättas. l J j ) ; ( 1 f C 1 t f 1 i ( 1 ( Till detta ändamåls vinnande anhöllo Rikets! r f t S d n f nh fi Ständer, att Konungens Befallningshafvande innan sex månader målte med biträde af tillkallade, i orten boende, kunnige personer af alla fyra stånden verkställa en provisionel extrå rotering å all inom länet oroterad jord, efter den method och de grunder, som med den förut i hvar provins redan verkställda ordinarie regleringen och den oroterade jordens kända förhållande emot den roterade, närmast står att förenar. De förbehöllo sig, att, enligt 80 N Regeringsformen, vid nästa; riksdag få öfver denna provisionella rotering öff: verlägga och besluta,, men de lemnade Konunf. sen rättighet, om, under det denna reglering påå stod, riket skulle med fiendtlig härsmakt hotas, eller anfallas, så att ett större försvar än af denp ordinära armeen erfordras, alt uppbåda och utte jaga hvad rikets försvar kräfde, af det då utaflp Rikets Ständer äfven beviljade förstärknings-1,; manskapet, hvilket åter endast fick uppsättas, R