n pe TT ee OM SKILLNADEN EMELLAN NYKTERHET OCH NYKTERHETSFÖRENINGAR. Man har länge och al flera anledningar tyckt sig 1cke kunna öfverallt vara lika belåten med de s. k. Nykterhets-föreningarne, som man deremot alltid och allestädes hyser den oinskränktaste aktning för Nykterheten sjelf. Det händer nemligen icke sällan, att en viss anstrykning af charlataneri vidlåder de möten; tal och proklamationer, som hafva de för Nykterhetens befrämjande stiftade sällskap och föreningar att tacka för sin tillvaro. Få sådane tillställningar lära dock, efter Ihvad ryktet förmäler, i fanatism hafva öfvergått Ihvad som nyligen passerat i Jönköping, dit ett Å par läsareprester ifrån Westergöthland ankommit Pp d sl och i en af stadens allmänna lokaler hållit de mest L I j I i utsväfvande tal. Deras utlåtelser hade likväl till följd direkta motsatsen af hvad de åsyftade. Flera af stadens sansade innevånare begärde ordet och I vederlade predikanterne så kraftigt, att de funno rådligast begära ursäkt för hvad de sagt, och derpå som hastigast begifvå sig ur ur staden. I Sålunda segrade förnuftet denna gången, och gjorde det hufvudsakligen genom att bestämdt uttala sig Iför Nykterheten sjelf, såsom en sak för sig, men emot de fanatiserande predikanterne, som vilja utbreda den på hvad sätt som helst. Vi meddela våra läsare här ett af de till vår kännedom komna tal, hvilka på det samvetsgrannaste och förnultigaste utreda det ifrågavarande tvisteämnet. Nykterhetssällskaperna valde, ifrån början, för sin I verksamhet den tvifvelsutan riktiga utvägen att gilva I offentlighet åt sina förhandlingar, att underkasta sina satser den fria diskussionen, hvarigenom det lugna och oförvillade förnuftet kunde pröfva deras riktighet, och att med öppen panna, säsom det egnar en sann reformator, framträda inför verlden. I öfverensstämmelse med dessa grunder verkade de också länge och uträttade otvifvelaktigt mycket godt. Nykterhetsidten vann år efter år allt flere och ifrigare anhängare och skall otvifvelaktigt än vidare göra det i mån som den allmänna bildningen tilltager; men en annan fråga är om Nykterhetsföreningarne på samma sätt skola vinna sympathier. — Att älska nykterheten, är nemligen någonting helt annat än att älska nykterhetsföreningarne. Nykterhetsidten mäste förnuftiga menniskor alltid älska, ty den hvilar på rent kristlig grund; men nykterhetsföreningarne sjelfva äro, oaktadt sin religiösa fysionomi, helt enkeit verldsliga institutioner, hvilkas framgång och beständ beror på ett klokt ordnande af deras Verksamhet. Dessa föreningar kunna således, efter mitt förmenande, ställa sin verksamhet så, tillegna sig en sådan anda, att de blifva resultatlösa, ja till och med förhatade, äfven af sådane medborgare, hvilka med värma omfatta nykterhetens sak. Om dylikt inträffar, motverkas naturligtvis derigenom nykterhetssakens framgång, ehuru den lyckligtvis ej tillintetgöres, enär densamma icke ensamt har sitt stöd i dessa föreningar. Derföre då man gör den erfarenhet att nykterhetssällskaperna börja förändra skaplynne, på ett sätt som kunde gifva anledning att ana helt andra beyekelsegrunder är den kristliga kärlekens, torde det vara hvarje sann nykterhetsväns pligt, att just för sakens skull fästa uppmärksamheten på sättet för deras tillgöranden. Man har sagt sig vilja verka på samhällets bildade klasser för att förmå dem till föredöme för andra, men på hvad sätt verkar man? I stället att genom en lugn diskussion inhemta upplysningar för och emot, nedtystar man andras meningar med dundrande föreläsningar, svällande af intolerans. I stället att vädja till förnuftets domstol, vädjar man till den råa massan, den man fanatiserar genom hjertskakande målningar. Hvar och en som vågar hafva en anmärkning, äfven i den obetydligaste formfråga, blir inför denna massa stämplad som en kättare. Det är emot en sådan taktik,som jag åtminstone för min del måste nedlägga en allvarlig protest. Med fara att blottställa mig för samma inhumana bemötande som från ett visst håll i går träffade en annan talare, och med äfventyr att stämplas som gudsförnekare inför en folkklass hvilken ej rimligen får anses kunna uppfatta de verkliga motiverna, då man, i stället att tala till dess förstånd, endast lägger an på att uppröra dess känslor, uppträder jag likväl; enär min afsigt icke är att fröjdas åt sådane triumfer som uppenbara sig i snyftningar och gråt, utan fastmer att glädjas ät sådane segrar isedligt afseende, hvilka, i stället att hos menniskorna ingjuta en sjuklig, allt arbete döfvande känslosamhet, göra dem glada, lefnadsfriska, hoppfulla och arbetssamma. Petta måste också primitivt hafva varit nykterhetsföreningarnes höga mening. Men icke vinnes afsiglen endast genom ständigt varierade uppmaningar om försakelse. Menniskan har, jemte själen, en kropp,. en materiel del, som också har sina anspråk, och om dessa allt för mycket tillbakasättas, kommer äfven den ideela delen af det menskliga väsendet i en mindre angenäm belägenhet. Det kan sålunda icke vara nog att säga till den ! fattige uslingen: var dygdig och återhållsam, annars ! följer förakt och fördömelse; utan man måste också I 4 lära honom sättet huru han skall kunna vara det. Sällskapet har sjelf i en af sina theser gifvit ett vackert svar på denna fråga i de orden: Gif honomj, den grad af bildning att rusdrycksbegäret (och följ-, aktligen hvilken annan last som helst) stannar på bestämdt afstånd nedom känslan af hans menniskovärde. — Men tyvärr har man icke allvarligt tillämpat denna grundsats; åtminstone har icke jag kunnat finna det. Jag känner orter der nykterhetspredikanter finnas, som i den delen verka med ifver, menl der folkbildningen står på den bedröfligaste fot; der hälften af de fattigare barnen knappast kunna Jäsa. än mindre hafva en uppfostran som höjer deras menniskovärde. Nu sägen j till dessa arma barn: Din far är en supare, du bör icke blifva en sådan; men j lären dem hvarken att läsa, eller arbeta. (Det är en märkvärdig företeelse att skolreformerna i vär tid l! måste framtvingas snart sagdt emot det andliga stån-. dets önskan.) Kan det vara eder mening att endast och allenast genom predikande bringa sedlighet och trefnad i samhället? Tron j eder i nykterhetsföre ningarne hafva funnit de vises sten, en kraft som med: ett varde reformerar hela menskligheten; då erkän-l