bringa en natt hos sin familj, vid hvilket tillfälle Robert och Andrew Jackson, samt en Crawford och fem man till, utgjorde hans vakt. Alla nio hade ej mer än sju gevär, och ej anande en attack begåfyvo de sig till hvila, med undantag af en engelsk desertör, som utgjorde en af partiet. Lands bus var omgifvet af en inhägnad gård, och hade tvenne dörrar, bvaraf den ene var belägen i vester och den andre i öster. Framför östra dörren stod ett gaffetformigt äppleträd och i sydvestra hörnet af gården var en spanmålsbod och stall under samma tak, med långsidorna mot öster och vester. I söder var en skog, och derigenom gick vägen till gården. En Torysfdelning, som fått underrättelse om Lands hemkomst, beslöt öfverrumpla och döda honom. Sedan den passerat skogen obemärkt, och hästarne blifvit bundne bakom stallet, delade styrkan sig i två afdelningar, hvarpå den ena marscherade kring stallets östra hörn, för att komma till husets östra dörr, och den andra kring dess vestra, till vestra dörren. Så snart den vaksamme soldaten hörde bullret i stallets grannskap, skyndade han ut för att rekognosera, och säg då ströfpartiet komma in på gårdens östra sida. Förskräckt skyndade han tillbaka och stötte först på den sofyande Andrew Jackson, som han fattade i håret, utropande: Tories ha öfyerrumplat oss. Efter detta tillhännagifvande rusade vår unge hjelte genast ur byggnaden och ropade sitt wer da? sedan han först riktat sitt gevär mot de anryckande med stöd af det gaffelformiga äppleträdet. Då han cj erhöll något svar på ctt förnvadt wer da, gaf han eld, då de anryckande endast voro på få famnars afstånd från trädet. Skottet besvarades af en salfva, hvilken dödade soldaten, som, sedan han väckt husets innevånare följt Jackson och stod bredvid honom. Den andra Toryafdelningen hade nu kommit fram bakom stallets vestra hörn och, anseende sina anryckande kamrater som fiender, började de underhålla en liflig eld emot dem, hvilket föranledde båda partierne att göra halt. Efter att ha lossat sitt gevär, återvände Andrew Jackson till huset, och började jemte tvenne af kamraterna att skjuta på fienden från husets Vestra dörr; båda dessa blefvo sårade och den enes blessyr var dödlig. Imedlertid fortforo: Tories att underhålla en liflig eld, ej allenast mot hvarandra, ttan äfven mot huset, till dess de hörde trumpetijud på något afstånd, då de skyndsamt uppsökte sina hästar och begåfvo sig på flykten. En major Isbel, som bodde i grannskapet, och ej bade en enda man med sig,hade blåst till anfall, då han hörde Lands vara attackerad och skrämde på så sätt de anfallande till flykt. General Jackson var då knappt 44 år gammal. Hvem igenkänner ej ynglingen af 4781, mannen af 1844?, Efter att ha utstått många besvärligheter och en svår fångenskap i Camder, återvände Jackson till Waxhow, der han inlogerade sig i major Thomas Crawfords hus. Hans mor, som var ett mycket patriotiskt fruntimmer, hade dött en kort tid förut, under det hon var stadd på cn sjelfuppoffrande färd till Charleston, för att lemna biständ åt några olyckliga som vore inneslutne i ett der liggande fängskepp. Här stadnade Jackson likväl ej qvar länge, sedan en kapten Galbraith, hvars vrede han ådragit sig för en småsak skull, lofvat att tukta honom, hvarpå den oförskräckte gossen lät honom förstå, att han kunde bereda sig på evigheten, om han vågade lyfta sin hand för detta ändamål,. Jackson bodde sedermera hos en m:r White, hvars son var sadelmakare, och den unga hjelten biträdde honom i yrket. Vid denna tid hade många af Charlestons rikare invånare dragit sig undan till Waxhaw, och Jackson fann de unga sysslolösa gentlemännens sällskap ganska lockande. Han deltog ofta i deras nöjen, och eggad af begäret att lysa, täflade han med dem i deras öfverdrifna slöseri, Följderna häraf skildras sålunda i den ofvan åberopade lefvernesbeskrifningen: Böckerna bortkastades, skolan glömdes och han egnade sig helt och hållet åt stundens nöjen. Efter Charlestons utrymmande följde han sina vänner hem till sitt, och red då på ett vackert sto, som tillörde honom. I värdshuset, der han bodde, fann han mnågra af dessa kamrater sysselsatta med raffelspel, och sedan han hållit sitt sto mot en summa penningar och vunnit, stoppade han sin vinst i fickan och begaf sig genast till Waxhaw. Han hade nu beslutat att börja en annan lefnadsbana, och efter att ha samlat ihop sin lilla egendom, tog han afsked afsina vänner och begaf sig till Salisbury i Norra Carolina, med den föresatts, att anförtro sig åt Spruce MCays ledning, som på den tiden var en ryktbar advokat, och följaktligen en god lärare i den praktiska lagfarenheten. Detta inträffade om vintern 1784, då han var på adertonde året. Jackson fortsatte sina studier med största ibhärdighet och framgång, och år 4787 utnämndes han till advokat för Norra Carolinas vestra distrikt, som utgjordes af den nuvarande staten Tennessee. År 4788 begaf han sig öfver bergen och bosatte sig i Jonesborough, sysselsättande sig med sina tjensteangelägenheter och sin praktik, samt undersökningar i landet. Öfverrumplingar af Indianerna hörde då till ordningen för dagen, och följaktligen måste hvar och en vara beredd att göra soldattjenst, helst nybyggarne ej kunde påräkna något beskydd af regeringen, utan måste förlita sig på sig sjelfva. Oaktadt Jackson var så ung, fanns der likväl ingen bland kolonisterna, som utmärkte sig mer än han i koloniens försvar och de vildes förföljande. Han var lika ihärdig i garnisonstjensten, som i den vilde fiendens tuktande, och anseende sig mindre skicklig än andra kolonister att uppträda som befälhafvare il dessa expeditioner, bemödade han sig aldrig om att vinna något chefskap, utan tjenstgjorde villigt och oförtrutet som simpel soldat. Genom sin tapperhet i dessa träffningar förskaffade general Jackson sig så-l dan respekt hos de vilde, att de kallade honom: nden skarpe knifven och den spetsige pilen,. Då Jackson började sin praktik i West Tennessee, ville gäldenärerne, som utgjorde ett starkt parti af befolkningen, ej betala sina kreditorer, hvilka nu i massa haocälkte hanam för att förmå hanom att indrifva far