rätt uti dessa sina hedrande tankar om den är:
liga statskonsten, och jag önskar ingenting högre
än att man redan kommit derhän, att de öfver-
allt vore de gällande. Men, innan det sker, må
ste den politiska verlden omstöpas, de allmänna
rättsbegreppen nogare bestämmas, det sociala in-
tresset mera utvidgas och det enskildta modifie-
ras, menniskan sjelf lära sig att tänka på eger
hand och fullt inse nödvändigheten för den sanns
lyckans ernående, att vara sjelfständig in- och
utvärtes; — med ett ord, principerna måste blifva
renare genom fribet och skönare genom sanning:
ty, hur det än vill synas, men de rådande prin-
ciperna äro verldens häfstänger och den enda ci-
vilisationens gradmätare, efter hvilken man, med
någon säkerhet, kan afgöra: hvem den verldsliga
öfverlägsenheten tillhör — det onda eller goda.
Tror ni det, Ehrenheim? Jag deremot icke.
Tvärtom, min öfvertygelse är och förblir, att si
länge det egentliga folket ej begriper hvad ordet
frihet innehåller, så länge är det lyckligast
och att ej något mera försvagar samhällsban-
det, än när den enskildta viljan utväxer til
en kraft för sig sjelf och får betydelse. Släpt
menniskorna blott lösa, väck upp hos dem de
slumrande begäret efter makt, lät dem tänka pi
egen hand, som ni säger, så vilja de snart äfver
handla på samma sätt; och så lösbryta de sig w
samhällskedjan, irra hvar och en åt sitt håll, för
att tillfredsställa sina hugskott och för att mätts
sina ohejdade passioner, under det att det nys:
så lyckliga hela går evigt förloradt, genom at
delarna falla bort.n
Den menniskan faller minst bort, min kung
som går in uti sig sjelf och der qvarblifver
Dessutom, och för att begagna mig af eders ma-
jestäts bild, så blir kedjan stark framförallt ger
nom länkarnes styrka. Det är först när arbeta
ren inhemtat denna sednare kraft, som han, med
skäl, kan lofva varaktighet åt sitt verk.
Qui promet trop, ne promet rien, säger et