rätt uti dessa sina hedrande tankar om den är: liga statskonsten, och jag önskar ingenting högre än att man redan kommit derhän, att de öfverallt vore de gällande. Men, innan det sker, må ste den politiska verlden omstöpas, de allmänna rättsbegreppen nogare bestämmas, det sociala intresset mera utvidgas och det enskildta modifieras, menniskan sjelf lära sig att tänka på eger hand och fullt inse nödvändigheten för den sanns lyckans ernående, att vara sjelfständig inoch utvärtes; — med ett ord, principerna måste blifva renare genom fribet och skönare genom sanning: ty, hur det än vill synas, men de rådande principerna äro verldens häfstänger och den enda civilisationens gradmätare, efter hvilken man, med någon säkerhet, kan afgöra: hvem den verldsliga öfverlägsenheten tillhör — det onda eller goda. Tror ni det, Ehrenheim? Jag deremot icke. Tvärtom, min öfvertygelse är och förblir, att si länge det egentliga folket ej begriper hvad ordet frihet innehåller, så länge är det lyckligast och att ej något mera försvagar samhällsbandet, än när den enskildta viljan utväxer til en kraft för sig sjelf och får betydelse. Släpt menniskorna blott lösa, väck upp hos dem de slumrande begäret efter makt, lät dem tänka pi egen hand, som ni säger, så vilja de snart äfver handla på samma sätt; och så lösbryta de sig w samhällskedjan, irra hvar och en åt sitt håll, för att tillfredsställa sina hugskott och för att mätts sina ohejdade passioner, under det att det nys: så lyckliga hela går evigt förloradt, genom at delarna falla bort.n Den menniskan faller minst bort, min kung som går in uti sig sjelf och der qvarblifver Dessutom, och för att begagna mig af eders majestäts bild, så blir kedjan stark framförallt ger nom länkarnes styrka. Det är först när arbeta ren inhemtat denna sednare kraft, som han, med skäl, kan lofva varaktighet åt sitt verk. Qui promet trop, ne promet rien, säger et