söka orsaken till den märkliga bristen på likhet, både i konungens egen bild och lokalens, så väl till teckning som färg. Deremot ser man skildradt i naturlig storlek, så att det i detalj kan studeras, huru; en häst, af ädel ras och väl inriden, korsar sina framben och spänner; ut bakbenen likasom till skutt, när han söker bibehålla sin konstlärda gång utför en lindrig sluttning, och huru ryttaren vid ett sådant tillfälle har att skicka sig i sadeln; och detta är också en interessant sak att inhemta, för mången. Hr Kjörboe förer som målare en rask och hvad man kallar bred pensel, och färgharmoni i hans taflor saknas icke; den befordras äfven i hög grad genom den emellan ockra och mörkbrunt skiftande hufvudton, som råder på hans palett, så snart oundvikliga lokalteinter, eller — som i tafJan med damen — luftfärgen ej föranledt något undantag derifrån. Mot slutet af expositionen tillkom en helt liten oljmålning af Westin, äfven föreställande en häst, som står alldeles ensam på ett öppet fält. Den tillhör en helt annan och mindre ädel ras än Hr Kjörboes, men gör som porträtt en angenäm effekt; och är, likasom fältet och luften, utförd med konstnärns vanliga elegans och omsorg. Till djurmålningar företrädesvis torde man äfven böra hänföra Hr Ekmans Landskap med djur, i närheten af Subiaco (M 52). Landskapet är äfven här en öppen slätt, men med vatten till horisont, och man ser att Italiens solsken och klara himmel hvila deröfver; men hufvudföremålet utgöres dock af den hvilande eller betande boskapen, som är ledigt och lefvande framställd. Det är en liten vacker tafla, som pryder sin plats. Interieurer. Katalogens två första numror hänvisa på ett par taflor hörande till denna klass och målade af f. d. Statsrådet grefve A. Mörner, som här låter publiken genomskåda de långa raderna af sina rum på Skedhult, samt betrakta alla deri befintliga möbler och konstsamlingar, tillika med ägaren sjelf, sysselsatt vid sitt skrifbord i det ena rummet. Vi ha sällan sett oljmålningar med så vårdslöst påkastade firgplättar,z— alldeles i teaterdekorationsmanår eller hvad man kallartoccato ; — som dessa; men man ser det blott på. nära håll. Träder man några steg tillbaka från taflan, så befinnas linearperspektiven, hållningen och koloriten behandlade med den säkra insigt i konsten, att tanken på det flygtiga målningssättet försvinner och taflan öfverraskar med en verklig illusion. I synnerhet. gäller detta om JV 4. Professor Zimnell underlåter sällan att bidraga till expositionerna med sina interieurer i aquarell; katalogen upptager för i år tre sådana (MM. 5, A och 5), föreställande det inre af en kyrka, ett grafkor och en vestibule, alla utförda i hans bekanta maner och så effektfulla, som aqvarellmålningen för dylika föremål medgilver. Detligger någonting konservatift af vackert slag i dessa ritningar af akademiens veteran; vi ha sett dylika af samma hand, nu omkring 40 år gamla, men de skilja sig ej från de sednaste, i kompositionens! antika prydlighet, teckningens nätthet eller teinternas renhet och säkerhet. — Jemnför man med dem Hr G. 4. Mällers aqvarell af Riddarholms-! kyrkan vid Konung Carl Johans begrafning (MM 38), så är skilnaden märkvärdig, men icke till Hr Möllers fördel; och detsamma gäller i viss mån till och med om Hr Scholanders interieurer, när: de, likt interieuren (JM 77) af Kyrkan Notre Dame 2 Paris, visa blotta arkitektyrperspektiver, och! den unge artisten ej får tillfälle att befolka dem, med tillbjelp af sin utmärkta talang som genre-! målare. Hr Köhler hade på förra expositionen en verkligt beundransvärd interieur, i olja, af Konstakademiens antiksal; till detta års har han lemnat en motbild (JM 403), men blott motbild i afseende på de yttre dimensionerna, och icke i inre värde. Den föreställer Marmorgalleriet i Kongl. Museum samt är visserligen sorgfälligt målad och gör, likt den förra, illusion; men man måste här taga inbildningen till hjelp för att åstadkomma denna. Vid den förra åter fordrades härtill blott några ögonblicks åskådning, och man behöfde taga eftertankan till hjelp för att värja sig mot synvillan. Under rubrik af Halländsk interieur förekommer en liten oljmålning (MM 174) af Hr Boklund; fastän det inre af den Halländska bondstugan, som den föreställer, icke mera torde kunna anses som framställningens hufvudföremål, än t. ex. det inre af bondstugan i Hr Tiedemans norska genretafla. Stugan har ingenting märkvärdigt eller karakte istickt; men deremot befinnes att ett par gossar, som sätta mast i en liten båtmodell, upptaga en så i ögonen fallande plats på taflan och ett så bety dligt rum i stugan, att de ej kunna anses som blott bisak eller staffage. De ådraga sig alltså mer uppmärksamhet, än artisten, att sluta från taflans titel, velat medgifva dem. Men saken kan ej hjelpas: man ger föga akt på interieuren, utan ser mest på dessa Parn, och finner då i dem ett par fula ungar, med platta och smutsiga ansigten; hvarförutan den ene har en vanskapad fot, eller åtminstone en misstecknad. Skola de tilläfventyrs beteckna typer för de halländska bondkojornas yngre befolkning i allmänhet, så får åskådaren en föga gynnsam föreställning om detta kustlands uppvexande generation. (Forts. följer.)