3 OUR 1 ULL
De på förmiddagen ankomna utländska poster
nedförde tidningar från Paris af d. 21, frånlf,
London af d. 22, samt från Hamburg af d. 251,
lennes. s
FRANKRIKE. a
Sedan Pärskammaren d. 49 dennes slutat sina
irbeten och på sista dagen antagit, utom fleral,
andra lagförslag, hela inkomstbudgeten, blefvo
Kamrarne d. 24, genom en Kongl. förordning,
hemförlofvade. Den gamle Soult, som öfverlem-
nade förordningen till Pärskammaren, råkade att
kalla den Förordning om Kamrarnes upplösning,
stället för ajournering, hvilket föranledde li-
tet bestörtning; men då uttrycket snart rättades
på Kammar-presidentens erinran, skiljdes man åt;
under utrop lefve Konungen! j
Don Carlos hade med sin gemål, eskorterad aflf
en ryttmästare och 20 dragoner, afrest till baden)
vid Greout. Prinsen af Asturien åtföljde sina
föräldrar ända till departementets gräns. 1
Hela liberala pressen ogillar enhälligt myndig-!
heternas våldsamma inhlandning emot timmerge-!s
sällerna. Monitören, försvarar deremot åtgärden
och säger, alt den ej var rigtad emot gesällskapet,!
utan emot dess Koalition,. Men la Reforme!
tystar munnen på den med frågan: hvarföre tog.
man då gesällkassan, räkenskaperna 0. S. vV. ;
En Fransk landsortstidning (Journal de S:t E-
tienne) innehåller berättelse om händelsen i Dah-
na-grottan, författad af en underofficer vid 36:te
linieregementet. Vid Franska detachementets an-
komst till grottan, blef ett kompani grenadierer
beordrat att rycka genom en dit ledande hålväg,
men emottogs af araberna med en så liflig ge-
värseld, att det måste draga sig tillbaka. Man
fann, att arabernas tillhåll var alldeles ointagligt,
ty blott en man i sender kan nedgå ij grottan,
och hela korpsen skulle blifvit uppoffrad vid för-
söket att bemäktiga sig den. Det är i följd af
denna belägenhet, som äfven turkarna alltid måst!
uppgifva tankan på att underkufva denna arab-
stam, hvilken drog sig till grottan så snart den
hotades. Äfven nu vägrade de att underkasta sig
fransmännen. Då låt öfverste Pelissier samman-
binda risqvistar med träd och halm och kasta
ned emot grottans öppningar. I början sköto a-
raberna bordt vedbundtarne, men slutligen tvin-
gades de med gevärseld att afstå derifrån; hvar-
på eld nedkastades och hela den bränbara mas-
san upplågade. Nu hördes ett förskräckligt väsen
i grottan, och äfven gevärsskott. Man har sedan
erfarit, att rådplägning hållits, men att det par-
tiet som fanatiskt ville försvara sig rådde, så att,
då fransmännen släckte elden och nya under-
handlingar öppnades, araberna genom en utskic-
kad endast erbjödo att betala en lösepenning af
78,000 francs, emot det att franska truppen skulle
draga sig tillbaka, samt låta dem behålla vapnen.
Dessa vilkor kunde ej antagas, och nu började
araberna alt skjuta, icke blott på fransmännen,
utan på de ibland sina egna, som sökte fly ur
hålan. Derpå nedkastades åter brännrnhaterialier,
och tre timmars betänketid erbjöds åt de inne-
slutne araberna. Då denna tid var ute, itändes
först å nyo ved- och risknipporna. Elden rasade
hela natten till d. 49 Juni, och erbjöd en lika
ryslig som skön anblick. De höga eld- och rök-
pelarne, månskenet, de deraf upplyste trupperna,
sorlet af män, qvinnor och djur, de ständiga
skotten i grottan, dånet af de nedstörtande, ge
nom hettan sprickande stenarna, bildade ett öf-
ver all beskrifning rysligt skådespel. Under nat-
ten hade äfven uppstått en förfärlig strid emel-
lan menniskorna och djuren. Då följande morgo-
nen elden var utbränd, såg man hela rysligheten.
Vid öppningarne på grottan lågo oxar, åsnor, får,
som sökt komma ut i fria luften, blandade med
qvionor och barn. En arab låg hållande i han-
den en tjurs horn och bakom honom qvinna och
barn, så att man såg huru. mannen, som sökt
skydda de sina mot bestens raseri, samt tjuren
sjelf blifvit begge qväfde under striden. Grottan
var af en ofantlig vidd. Man räknade 760 lik
60 menniskor drogos lefvande ut, 40 dogo likvä
genast, 10 sändes till sjukhusen, 10 hemförlofva-
des till sina stammar. Ända till den 25 stod
fransmännen qvar vid grottan, derifrån pestaktig:
ångor under hela tiden spriddes.
Man måste känna, säger berättaren, denna
krigsskådeplats, grymheterna i arabernas krigssätt,
alla de bemödanden som gjorts att afböja denna
katastrof, slutligen vigten af dessa arabstammars
underkufvande, för att fatta nödvändigheten a
denna åtgärd, men evigt kommer grottan vid
Uled-Riah att bibehålla ett elakt rykte. Knap-
past blef denna händelse bekant, förrän hela Dahra
underkastade sig; flera stammar aflemna sina va-
pen. Soldaterna måste bära 6 dagars proviant
amedan alla mulåsnorna måst lastas med gevär
(7
-- - DD