och för sina yttranden. Att döma af det an svar, som general-fiskalen yrkat, synes åtalet emot Hyoieste Rets Advokaten Lehmann blifva det märkvärdigaste; och då hans försvarsskrift vidrörer en del af de vigtigaste principer, på hvilka icke endast den yttrande rätten i allmänhet, utan äfven de nordiska folkens inbördes sträfvanden till samdrägtig utveckling och gemensam sjellständighet måste hvila, så synes denna skrift vara och blifva af det stora intresse, alt vi, som föl dess vidlyftighet icke kunnat ordagrannt intaga den, likväl trott oss böra meddela det hufvudsakligaste deraf, och detta helst på originalspråket för alt ej i något fall riskera att minska intrycket af de mogna tankarne och valda uttrycken Hr Lehmann börjar sin försvarsskrift med at beklaga sig öfver det sätt, hvarpå general-fiskaler (Etats-Rådet Treschow) angripit hans personliga karakter, men anser sig ej böra svara i samme ton, väl vetande patt hans ära icke kan lida aj injurier, som bakom maktens skyddande sköld slungas emot den i sådant fall försvarslöse. Har antager, att dessa medel blifvit försmådde, om man haft bättre skäl för sitt åtal. Han erkänner alt han hållit det tal, för hvilket han blifvit åtalad; att han ansvarar för detsamma, ordagrannt sådant det står att läsa i tidningen Fäderneslandety; och att han, för att förkorta processen och icke föranleda vittnesförhör, äfven vill påtaga sig, att på begäran af icke instämd person, lemnat nämnde tidnings redaktion de anteckningar han gjort till talets första hälft, samt sedan sjelf dikterat det öfriga, så troget han ur minnet kunnat; och han fäster Rättens uppmärksamhet på, att redan i ett förut emot honom väckt likartadt åtal, domstolarne erkänt den principen, att en sådan enskild villighet icke innefattar hvad lagen menar med alt genom trycket bekantgöra mnågonting. : Derefter upptager Hr Lehmann general-fiskalens, efter en del kränkande beskyllningar: t. ex. att talet innehållit en massa osanningar och ordskryt,, frambycklad inspiration,, affekterad religiositet, 0. s. v., osannfärdiga uppgift, att talets innehåll åsyftat att visa nödvändigheten af att fullborda Nordens enhet genom de tre Eronornas förening på samma hufvud, och hvilken osanning general-fiskalen icke allenast ställt i spetsen för anklagelsen, utan äfven låter ingå i alla sina påföljande tankegångar, såsom den egentliga grunden för det skedda åtalet. Vi vilje här anföra Hr Lehmanns egna ord: Denne Sag staaer eller falder altsaa med det Spörgsmaal, om den Nordens Enhed, jeg anbefaler, bestaaer i, eller forudsetter, eller gaaer ud paa de tre Rigers Forening under eet Dynasti, og det vil da ikke vare vanskeligt at finde dette Spgrgsmaals fuldstendige og utvetydige Besvarelse i selve Talen. Dennes förste Deel har til Hensigt at bestride den meget udbredte Forestilling, som ogsaa under denne Fest flere Gange er kommen til Orde, som om den skandinaviske Idee var en ganske ny Opfindelse. Nogle datere den saaledes fra det saakaldte Upsalatog, Andre mene at indrgmme den stor Anciennetet ved at sgge Kilden til samme i Ohlenschlägers og Grundtvigs Digte. Hvis den nu virkeligen saaledes kun var fra igaar eller iforgaars, da vilde dette efter min Overbevisning vere et Argument imod den; thi vel hörer jeg ikke til dem, der mene, at noget for at Yxre godt maa vere gammelt, men jeg vedgaaer dog gjerne, at det ogsaa i mine Mine maa vere et stort Bevis paa Sagens naturlige og historiske Berettigelse, og en kraftig Borgen for dens endelige Scir, at den er saa gammel som Norden selv, at den har Aarhundreders Hevd og Verdenshistoriens hellige Daab,. Denne Anskuelse har jeg oftere havt Anledning til at gjöre gjeldende, og da jeg nu af Festens Bestyrelse — forgrigt uden mindste Foranledning fra min Side — blev anmodet om at udbringe en Skaal for Nordens Enhed, da maatte denne Tanke frembyde sig som det naturligste Udgangspunct for hvad jeg havde at sige. Til en udförlig historisk Motivering vilde en Festtale naturligvis have veret et nesten lige saa upassende Sted, som den nerverende Procedure, der angaaer ikke mine historiske Meningers Rigtighed, men mine fremferte Yttringers Lovlighed. Tmidlertid har jeg dog sagt nok, for att vere angerlgs med Hensyn til de paafaldende Misforstaaelser, hvortil man har ladet sig forlede af forudfattede Meninger og lgse Presumtioner. Jeg har da som historisk Hjemmel for Ideen om Nordens Eenhed först henvist til vore Oldstidssange og Oldstidssagn, og skal, da GeneralfiskaJen ikke har gjort nogen juridisk Indvending mod det herom Sagte — og kun paa saadanne skylder jeg ham Svar — her kun gjöre opmerksom paa, at det ikke kan vere en dynastisk Enhed, der menes med den Nordens Enhed, for hvilken der seges Beviser i Eddaleren og de gamle Sagaer, der tilhore en Tid, som gaaer forud, for Staternes Dannelse i Norden, og i ald Fald frembgd: et langt större Antal Herskerslegter, end nu. Men selv efter at Norden havde constitueret sig i 3 Riger, der vel maae antages at svare til oprindelige Stammenuancer, og som i alt Fald i Aarhundreders Lob have udviklet Eiendommeligheder, som det hverken er muligt eller g