tens vinst härvid visat sig i erhällandet af en god ocIl i pris jemt nedgående vara. Om bland denna näring idkare de sednare ären visat sig någon förkofran, ha den till en del visserligen haft sin grund i numer: upphörda handelsförhållanden, men hvarifrån den och i öfrigt må hafva kommit, bör den, hoppas man, så. som gagnelig derjemte för landets sjöfart och mångt binäringar, icke ha varit sedd med afund. Utan at vara siare, förutser man för denna industri svåra ti der, såsom följd af den öfverproduktion alla mera fulländade fabriksinrättningar hafva svårt att förhindra och som numera icke har någon aflopps-källa å Finland. d FE — Herr brukspatron Petre har anmodat Red upplysa, att en i Svenska Minerva gjord uppgift, det han yrkat på bankovinstens öfverlemnande Ull Regeringens disposition är ogrundad, hvilket skall närmare kunna upplysas af protokollet. Han bade deremot talat om de hinder, hvilka möta för ett sådant öfverlemnande. BOKHANDELS-BULLETIN. Allmänheten skall säkert med fägnad emottaga den underrättelsen, att ett nytt belletristiskt arbete snart är att förvänta från Kusinernas författarinna, af hvars hand ingenting, med undantag af några mindre följetongsartiklar, varit synligt sedan Torparen. Det är en samling Skizzer, som tryckas och utgilvas från en officin i Gö-Aheborg. — Af hrr Edelsvärds och Arrhenii tidskrift för landtmrannaoch. kommunalekonomien hafve vi nyligen erhållit JV 4 för år 1843, hvilket förvtjenar uppmärksamhet för flera ganska intressanta artiklar. Deribland må nämnas ett högst intressant och, såsom vi tro, hittills föga kändt rön att uppdraga äkta fruktträd af sticklingar, som nedsättas i ett äpple, päron, en potates eller en kålrot och derefter planteras. Öm bästa sättet att tillreda surmjölksost, efter Pabst; om väderlekens inflytande på vegetationen år 41844 af E. Friesn, efter ett i trädgårdsföreningen hållet föredrag, en liten afbandling full af färg, klarhet och poesi, såsom denne i sin vetenskap utmärkt lärdes framställningar vanligen äro; ett sätt att förbättra utfodringen åt kreatur, medelst inblandning af alkok eller soppa på animaliska ämnen, som skall ätas med stor begärlighet. (Detta är här förut föga kändt, men att kreaturen kunna lätt vänjas vid animalisk föda, kan ref. intyga, emedan han i Frankrike på ett utfodringsstall såg hästarne med stor begärlighet förtära köttbitar, som egaren gaf dem, då han ville traktera dem serdeles.) Vidare en mängd småsaker under artikeln plockgods. Bland ofvanstående artiklar låna vi för Aftonbladet den om beredningen af surmjölksost, såsom användbar för hvarje hushåll på lande:: Om sättet att bereda surmjölksost. (Efter Pabst.) För beredandet af surmjölksost erfordras ej något Jöppningsmedel, och öfverhufvud är förfaringssättet härvid mycket enklare än vid beredningen af sötmjölksost. Hufvudsakligen förfar man på följande sätt: Den afskummade, tjocka mjölken slås i en stor kruka elier tina, och uppvärmes måttligt vid ugnen eiler i spiseln, till dess ostmassan väl skiljt sig från vasslan. Vid stora qvantiteter betjenar man sig äfven af en kittel eller balja, i hvilken man häller mjölken, och tillslår så mycket varmt vatten, som erfordras. Men man bör noga tillse, att mjölken icke blir för varm, emedan ostämnet då sammandrager sig för mycket, hvaraf osten blir för hård och mager. Mjölken behöfver aldrig göras varmare, än att man kan hålla handen i densamma. Så mycket af vasslan, som är görligt, afhälles nu, och ostmassan lägges i en nedåt spetsig påse, som man upphänger, och hvarunder man ställer ett kärl, i hvilket upphemtas den ytterligare afrinnande vVasslan. När intet mera vassla afrinner, uttages ostmassan och pressas under ett med stenar förtyngdt bräde. Derefter bearbetas massan väl med händerna uti ett tråg, hvarunder tillblandas salt efter behof, och vanligtvis äfven litet kummin. Vill man göra serdeles god ost, så tillblandar man under bearbetningen äfven något grädda. Denna massa blifver nu stående ett par dagar på måttligt varmt ställe — har grädda blifvit tillblandad, så behöfver ostmassan endast stå i 42 timmar — hvarunder den blir något mjuk, och hvarefter man tiliformar densamma med händerna. Den kallas derföre äfven vanligen handost. På några orter i norra Tyskland har man äfven trädformar af olika storlek, och tätt genomborrade, hvari man lägger ostmassan ur de kärl, hvaruti den blifvit fullkomligen skedad; och sedan vasslan i nämnde trädformar afrunnit, beströs ostmassan med salt, pressas och torkas. Torkningen sker antingen blott och bart på ett luftigt skuggrikt ställe, eller ock vid lindrig värme. — Aldrig deremot i solen, eller vid stark ungsvärme. Vanligen betjenar man sig för lufttorkningen af stora lådor eller, så kallade, ostkorgar, som i stället för täta väggar äro på tre sidor flätade af spröt och öfverspända med :.groft linne. Detta är hufvudsakligen nödvändigt för att afhålla flugor, som annars i osten lägga sina ägg, hvaraf åter ofelbart alstras de äckliga ostmaskarne, hvilka äro ingenting annat än fluglarver. — Hvarest mycket ost göres, har. man ett eget, på enahanda sätt inrättadt litet osthus. Har osten blifvit lagom torr — hvilket noga bör observeras, emedan så väl för mycket, som för litet äfven härutinnan är skadligt — så inlägges den, för att blifva fullkomligt god, uti krukor eller kärl,som betäckas och förvaras på ett kyligt ställe. Tid efter annan öppnas dessa kärl och osten renskrapas, om han befinnes vara möglig. I nägra trakter af Tyskland brukar allmogen att emellan hafrekärfvar inbädda kärlen eller krukorna med osten. som härige