damot, är det väl dock tillräckligen hekant, i
hvad mån en mängd embetsmän bland militärer,
i hofvet eller inom presterskapet vid ärendernas
afgörande ledas af det politiska oberoende, som
afgör en sak endast efter dess inre värde, eller
om de handla af impuls, partisinne eller kast-
fördomar, äfvensom huru många af deras i plena
förekommande tankar vittna om sann bildning,
såvida man derunder innefattar det första och
enklaste -vilkoret för all patriotism, frigörandet
från begäret, att med eller mot skäl, med eller
mot rätt och sanning, söka vidmakthålla prero-
gativer, äfven då de lända andra i samhället till
förfång. Om detta allt förhåller sig så, som det
gör, finna vi Hr kammarherren Tersmedens skil-
dring af de klasser, som skola utgöra en mellan-
länk emellan konungamakten och folket — klas-
ser, dem Hr T. anser böra vara progressiva i
fråga om samhällets utveckling, men dock på ett
konservativt sält (vty den, som mera eger, kapi-
talet må ligga i jorden eller i hufvudet inser
nödvändigheten af vården om det han besitter)
— vi finna, säga vi, att hela denna målning icke
alls passar på några samtagna klasser eller är an-
vändbar på de stånd, Hr T. här åsyftar, såsom
stånd betraktade, hvaremot ingen hellre än vi
kan medgifva, att ibland dessa stånd finnas mån-
ga individer, hvilka äro fullt ut så väl qualifice-
rade, som inom någon annan klass i nationen.
Något kapital i hufvudet, eller i jorden, har en
adelsman eller prest icke mera än någon annan
samhällsmedlem. De hafva det nemligen ej till
följe af ståndet; men enskilde af dem kunna
visserligen personligen, likt andra menniskor, be-
sitta dessa goda förmåner, och blifva derigenom
då, likt andre, förtjente af det allmänna förtro-
endet att väljas till ombud i riksförsamlingen.
Man kan ej undvika att inse, det endast på så-
dant sätt möjligheten är gilven att förverkliga
eller åtminstone nalkas till verkligheten af det
mål, som genom ståndsinrättningen blott vinnes
på ett chimeriskt, halstlöst och i grunden otillfreds-
ställande sätt. (FE. e. a. g.)