damot, är det väl dock tillräckligen hekant, i hvad mån en mängd embetsmän bland militärer, i hofvet eller inom presterskapet vid ärendernas afgörande ledas af det politiska oberoende, som afgör en sak endast efter dess inre värde, eller om de handla af impuls, partisinne eller kastfördomar, äfvensom huru många af deras i plena förekommande tankar vittna om sann bildning, såvida man derunder innefattar det första och enklaste -vilkoret för all patriotism, frigörandet från begäret, att med eller mot skäl, med eller mot rätt och sanning, söka vidmakthålla prerogativer, äfven då de lända andra i samhället till förfång. Om detta allt förhåller sig så, som det gör, finna vi Hr kammarherren Tersmedens skildring af de klasser, som skola utgöra en mellanlänk emellan konungamakten och folket — klasser, dem Hr T. anser böra vara progressiva i fråga om samhällets utveckling, men dock på ett konservativt sält (vty den, som mera eger, kapitalet må ligga i jorden eller i hufvudet inser nödvändigheten af vården om det han besitter) — vi finna, säga vi, att hela denna målning icke alls passar på några samtagna klasser eller är användbar på de stånd, Hr T. här åsyftar, såsom stånd betraktade, hvaremot ingen hellre än vi kan medgifva, att ibland dessa stånd finnas många individer, hvilka äro fullt ut så väl qualificerade, som inom någon annan klass i nationen. Något kapital i hufvudet, eller i jorden, har en adelsman eller prest icke mera än någon annan samhällsmedlem. De hafva det nemligen ej till följe af ståndet; men enskilde af dem kunna visserligen personligen, likt andra menniskor, besitta dessa goda förmåner, och blifva derigenom då, likt andre, förtjente af det allmänna förtroendet att väljas till ombud i riksförsamlingen. Man kan ej undvika att inse, det endast på sådant sätt möjligheten är gilven att förverkliga eller åtminstone nalkas till verkligheten af det mål, som genom ståndsinrättningen blott vinnes på ett chimeriskt, halstlöst och i grunden otillfredsställande sätt. (FE. e. a. g.)