ty faran att de tre östra makternas politik skulle söndras och Preussen närma sig det konstitutionella vestern, samt lägga öfvervigten i dess vågskål, visade sig oförmodad och hotande. Om denna allmänt spridda berättelse öfver förloppet öfverensstämmer med sanningen, så har visst ingenting blifvit sparadt på hvad diplomatien kunnat erbjuda af noter, memoirer, handbref, 0. s. v., för att rubba konungens vilja; men att den ingenting förmått, upplyses deraf att konungen skall hafva i November låtit kalla till sig de begge ministrarne von Bodelschwing och von Bäölow, samt meddelat dem sin orubbliga föresats, och anmodat dessa herrar att icke yttra sig öfver frågan om en konstitution borde införas, utan blott öfver frågan huru det kunde ske på bästa sättet. Dessa begge ministrar, jemte justitieministern Uhden, krigsministern Boyen, finansministern Flottwell samt geheimerådet och gesandten herr von Kamitz, skola sedermera varit de verksammaste deltagarne vid utarbetandet af grundlagsförslaget, som blifvit redigeradt under konungens personliga ledning. : Hela angelägenheten bedrefs för öfrigt i den djupaste hemlighet, och man vill veta att icke ens den presumtive thronföljaren, prinsen af Preussen, fått del deraf, emedan han redan vid första kännedomen om förehafvandet skall, i förening med :sin yngre broder, prins Karl, yttrat sin bestämda motvilja mot alltsammans. Först på nyåret säges konungen äfven hafva för sina bröder öppet tillkännagifvit sitt beslut och för dem framlagt sina motiver dertill; hvilket skall föranledt en liflig debatt och protesterande mot förklaringen. Man ville ej medgifva att det vore på tiden alt uppoffra något för att ej framdeles förlora allt; man betraktade hvarje eftergift som ett steg till outblifligt förderf; och man uppställde såsom motskäl den så ofta upprepade maximen: att det vore konungens pligt att åt sina efterträdare öfverlemna kronan i oförsvagad makt. Genom fastställande af en sådan maxim, skulle utan tvifvel hvarje förändring i ett regeringssystem blifva omöjlig, på öfverenskommelsens fredliga väg; men, så vidt man kan sluta från de rykten, som framträngt om dessa märkvärdiga förhandlingar, skall talet föga angått folkets rätt till en grundlag och delaktighet i allmänna ärenderna. Att denna rätt är en vida heligare, högre cch äldre, än den furstliga suveräöniteten; att 453:de artikeln i Tyska Förbunds-akten innehåller löftet om Riksständer, och den 48:de om Tryckfrihet, lärer väl icke kommit under närmare skärskådande. På ena sidan beklagade man sig öfver att omständigheternas tvång ledde omotståndligt in på koncessionernas bana, och man rättfärdigade dermed den vishet, som sökte att med så lätt fot som möjligt komma öfver kärret; på den andra åter protesterade man mot förlusten af hvarje skopinne vid den betänkliga passagen, och kunde i ett fri villigt uppoffrande deraf blott se svaghet, mer hvarken vishet eller rättvisa. Sålunda skola då sista veckorna före provimcial-ständernas möte förflutit, under fåfänga bemödanden att förlika de stridiga åsigterna. De begge mnrinsarne stodo fast vid sin protest, och man förstår lätt huru liflig! allmänna meningen genljudat af denna strid, och deri blandat sina-partiåsigter. På intet annat säl! skulle. konungen kunna omgifva sig med en si Sande nimbus, som genom detta steg, hvilket : ögonblicket skulle förena honom med folkets frisinnade majoritet; ingenting kunde mera bestämdi vända allmänna rösten emot thronföljaren, än öfvertygelsen att från honom är aldrig någon tidsenlig sambhällsfrihet att förvänta. — Det är begripligt att en mängd öfverdrifna rykten sprida sig i sammanhang med de mera grundade; och att det följaktligen kunnat berättas; hurusom icke blott allt enskildt umgänge mellan konungen och prinsarne skall hafva upphört, utan thronföljaren till och med tillkännagifvit sin föresats att i yttersta fallet öfverlåta värnet af sina hotade rättigheter åt de höga allierade kofven. Jag nämner detta, blott för att visa buru långt man kommit i sina äfventyrliga slutsatser; då ett sådant steg uppenbart skulle medföra de mest oberäkneliga följder, hvaribland den första vore tillskapandet af en klyfta emellan folk och dynasti; ja, emellan dynastiens egna medlemmar, till hvilkens fyllande ingen utsigt finnes. Man försäkrar nu att konungen, i trots af alla dessa vedervärdigheter, har, sedan alla det kongl. husets öfriga fränder bifallit hans åsigt, bestämt en viss tid, inom hvilken de begge prinsarne kunna underteckna grundlagsförslaget; och att det efter denna tids förlopp kommer att utfärdas äfven utan deras under