ty faran att de tre östra makternas politik skulle
söndras och Preussen närma sig det konstitutio-
nella vestern, samt lägga öfvervigten i dess våg-
skål, visade sig oförmodad och hotande. Om
denna allmänt spridda berättelse öfver förloppet
öfverensstämmer med sanningen, så har visst in-
genting blifvit sparadt på hvad diplomatien kun-
nat erbjuda af noter, memoirer, handbref, 0. s.
v., för att rubba konungens vilja; men att den
ingenting förmått, upplyses deraf att konungen
skall hafva i November låtit kalla till sig de
begge ministrarne von Bodelschwing och von
Bäölow, samt meddelat dem sin orubbliga före-
sats, och anmodat dessa herrar att icke yttra sig
öfver frågan om en konstitution borde införas,
utan blott öfver frågan huru det kunde ske på
bästa sättet. Dessa begge ministrar, jemte ju-
stitieministern Uhden, krigsministern Boyen,
finansministern Flottwell samt geheimerådet och
gesandten herr von Kamitz, skola sedermera
varit de verksammaste deltagarne vid utarbetan-
det af grundlagsförslaget, som blifvit redigeradt
under konungens personliga ledning. : Hela ange-
lägenheten bedrefs för öfrigt i den djupaste hem-
lighet, och man vill veta att icke ens den pre-
sumtive thronföljaren, prinsen af Preussen, fått
del deraf, emedan han redan vid första kännedo-
men om förehafvandet skall, i förening med :sin
yngre broder, prins Karl, yttrat sin bestämda
motvilja mot alltsammans. Först på nyåret sä-
ges konungen äfven hafva för sina bröder öppet
tillkännagifvit sitt beslut och för dem framlagt
sina motiver dertill; hvilket skall föranledt en
liflig debatt och protesterande mot förklaringen.
Man ville ej medgifva att det vore på tiden alt
uppoffra något för att ej framdeles förlora allt;
man betraktade hvarje eftergift som ett steg till
outblifligt förderf; och man uppställde såsom mot-
skäl den så ofta upprepade maximen: att det
vore konungens pligt att åt sina efterträdare öf-
verlemna kronan i oförsvagad makt. Genom fast-
ställande af en sådan maxim, skulle utan tvifvel
hvarje förändring i ett regeringssystem blifva o-
möjlig, på öfverenskommelsens fredliga väg; men,
så vidt man kan sluta från de rykten, som fram-
trängt om dessa märkvärdiga förhandlingar, skall
talet föga angått folkets rätt till en grundlag och
delaktighet i allmänna ärenderna. Att denna rätt
är en vida heligare, högre cch äldre, än den furst-
liga suveräöniteten; att 453:de artikeln i Tyska
Förbunds-akten innehåller löftet om Riksständer,
och den 48:de om Tryckfrihet, lärer väl icke
kommit under närmare skärskådande. På ena si-
dan beklagade man sig öfver att omständigheter-
nas tvång ledde omotståndligt in på koncessio-
nernas bana, och man rättfärdigade dermed den
vishet, som sökte att med så lätt fot som möj-
ligt komma öfver kärret; på den andra åter pro-
testerade man mot förlusten af hvarje skopinne
vid den betänkliga passagen, och kunde i ett fri
villigt uppoffrande deraf blott se svaghet, mer
hvarken vishet eller rättvisa. Sålunda skola då
sista veckorna före provimcial-ständernas möte
förflutit, under fåfänga bemödanden att förlika de
stridiga åsigterna. De begge mnrinsarne stodo fast
vid sin protest, och man förstår lätt huru liflig!
allmänna meningen genljudat af denna strid, och
deri blandat sina-partiåsigter. På intet annat säl!
skulle. konungen kunna omgifva sig med en si
Sande nimbus, som genom detta steg, hvilket :
ögonblicket skulle förena honom med folkets fri-
sinnade majoritet; ingenting kunde mera bestämdi
vända allmänna rösten emot thronföljaren, än öf-
vertygelsen att från honom är aldrig någon tids-
enlig sambhällsfrihet att förvänta. — Det är be-
gripligt att en mängd öfverdrifna rykten sprida
sig i sammanhang med de mera grundade; och
att det följaktligen kunnat berättas; hurusom icke
blott allt enskildt umgänge mellan konungen och
prinsarne skall hafva upphört, utan thronföljaren
till och med tillkännagifvit sin föresats att i yt-
tersta fallet öfverlåta värnet af sina hotade rät-
tigheter åt de höga allierade kofven. Jag näm-
ner detta, blott för att visa buru långt man kom-
mit i sina äfventyrliga slutsatser; då ett sådant
steg uppenbart skulle medföra de mest oberäkne-
liga följder, hvaribland den första vore tillskapan-
det af en klyfta emellan folk och dynasti; ja,
emellan dynastiens egna medlemmar, till hvilkens
fyllande ingen utsigt finnes. Man försäkrar nu
att konungen, i trots af alla dessa vedervärdighe-
ter, har, sedan alla det kongl. husets öfriga frän-
der bifallit hans åsigt, bestämt en viss tid, inom
hvilken de begge prinsarne kunna underteckna
grundlagsförslaget; och att det efter denna tids
förlopp kommer att utfärdas äfven utan deras under-