instämt uti den så kallade principfrågan elle: att Utskottet :-borde följa ståndsvalen. Vi skolc derföre nu litet närmare granska dessa reservationer och göra läsaren bekant med dem, si mycket hellre, som de reservanters anföranden. hvilka anslutit sig till de samfälda valens princip. edan äro tryckta i Aftonbladet. Ordföranden i Utskottet, grefve Gyldenstolpe, har, det måste erkännas, varit den menskligaste bland dem som beslutat tillstyrka att riksdagsombuden böra utses genom Ståndsoch Klassval. Han finner nemligen detta oaktadt, att Utskottet gått allt för långt, och att Ståndsfördelningen bör, så vidt som möjligt, bannlysas ur den för samfäldt ändamål, Fäderneslandets välgång och äran, sammanträdande Riksförsamlingen. Från sjelfva riksdagssammansättningen vill han således hafva stånden bort, och det med så skarpa ordalag, att han önskar det de derifrån måtte ,bannlysas,, och det för Fäderneslandets välgång och ära! Hvarföre, frestas man att fråga, önskar då grefven hafva ståndsfördelningar qvar vid utväljandet af ombuden? Jo, svarar han, den bör vara der så länge den inom folket fortlefver, — Hvad betyder väl detta? Komma då icke ibland alla folk menniskornas sysselsältningar i alla tider att blifva skilda i en mängd serskilda yrken, och skola icke således olika stånd i denna mening alltid fortlefva. Menar grefven åter att den s. k. ståndsandan fortlefver i ail-männa tänkesättet, så nödgas män fråga: huru vet han det? Icke bevisas det derigenom, att ett par till folket föga hörande stånd af egoistiskt intresse sätta sig emot ståndsfördelningens upphörande? Men väl bevisas motsattsen af det så godt som allmänt uttryckta tänkesättet hos borgare och bönder, som utgöra de talrikaste stånden, och hvilka öfvervägande föreställa sjelfva folket, dess meningar och önskningar. Hr kammarherren Nils Tersmeden åter har, efter silt sätt att se, så godt han förmått, sökt deducera en del af de åsigfer, som ledt Utskottet, men i ett afseende till och med gått längre än majoriteten. ; Han har en lång reservation, hvari han ogillar Konst. Utsk:s förslag till andra eller s. k. äldre Kammaren; bufvudsakligen af det skäl, att det särskilda vilkor -Utsk. fästat för inträde i denna Kammare, äro af den ringa vigt, att de, då valen inom hvarje distrikt ske för hvarje stånd eller klass samfäldt till båda kamrarne, ej kunna anses konstituera någon karaktersskillnad dem emellan. Det är denna karak tersskillnad, kamrarne emellan, som Hr T., och fere med honom, anse så högtidligen vigtig. Så här låter ett af resonnementerna: N Hittills har det gällt som en allmänt antagen satts och .på hvilken alla länders samhällsordning synes grundad, att de klasser, som äro mera framstående, vare sig genom högre bildning, börd eller större förmögenhet, — fördelar, med hvilka gemenligen förenas ett större inflytande och en större verksamhetskrets, utgöra en länk mellan den mångfaldigt talrikare, i tusen riktningar sträfvande, mängden och den till ett bestämdt mäl, det hela, ledande Konunga-makten, och att de derföre böra vara naturliga medlare mellan dessa båda de yttersta samhälls-elementerna. Dessa klassers karakter är att kunna moderera den rörlighet, hvilken. dagens tycke, med sjelftaget namn af allmän opinion, någon gång med vindkast, vill gifva staten, och hvilken rörlighet lättast gifver sig fart hos de talrikare klasser, hvilka i all förändring gemenligen hoppas en förbättring och i allt nytt ett godt. De utgöra än en motståndskraft mot mängdens möjligen öfverdrifna eller förtidiga anspråk och lemna då ett beskydd åt Konungamakten, den de bespara obehaget af att ställas ensam i spånning mot nationen. An: kunna de under andra skiften bilda ett värn mot Konungamakten, om denna med folksmicker sätter sig i spetsen för rörelsepartiet och slutar med att hota friheten. Äfven dessa klasser böra vara progressiva, i fråga om samhällets utveckling, ty upplysningen kan ej vara stillastående, — men deras natur är dock att vara det på ett föTeträdesvis konservativt sätt, ty den, som mera eg:r, kapitalet må ligga i jorden eller i hufvudet, bör snarare, djupare inse ej endast, att värden af hvad man redan besitter går före omsorgen att förvärfva, och att detta sednare begär bör ledas af en rätt urskiljning af behofvet, — utan äfven att denna värd, om den är sjelfständig och rätt förstådd, innebär i sig fröct till utveckling och förbättring, men ej hviar på omvexlingar och omstörtningar. Vi stöta här ånyo på denna massa loci communes, som hafva den egenskapen, att i och för sig sjelfva till en stor del kunna innehålla sanning, men utan alt alls angå den föresatta frågan eller säga något afgörande för henne. Hvad berättigar, till exempel, att i vår tid antaga, det den högre bildningen, likasom den större förmögenheten äro fästade vid vissa klasser,, eller mer än andra tillhöra det stånd, hvari man är medlem af ingen annan grund än börden? Vi dela alldeles den tankan, att riksförsamlingen hel och hållen och, om man så vill, i synnerhet dess andra kammare, der en sådan finnes, bör bestå af en korps, sjellständig, upphöjd, mäktig och vördnadsbjudande genom sin verkliga bildning, och bildning särdeles aldet slag, som för ombudsmannakallets kloka och patriotiska skötande egentligen behöfves. Men just derföre äre vi också öfvertygade, att genom s. k. allmänna eller samfäldta val en sådan korps nödvändigtvis skulle uppkomma, så god, som landet för ett tidskifte har att erbjuda, emedan det ovedersägligen ligger i hvarje väljandes intresse, att skaffa sig det bästa ombudet. Men hvad säkerhet gifva ståndsoch klass-val för vinnandet af det stora ändamålet: riksförsamlingens möjligen bästa sammansättning? Erfarenheten intygar det, och våra riksdagars historia från äldre tider lärer aca hun 4