Step plove en
våra förhållanden, genom den snart sagdt oför-
klarliga passion, hvarmed så många — mängden
kanske tll sitt eget förderf — hand- och tank-
löst kastat sig in på embetsmanna-bainan, i ända-
mål att åtminstone få tjenstgöra som härolder —
åt byråkratien. Det fanns en tid, och finnes i
viss mån ännu, då nästan hvar och en yngling
med förmögenhet, tungt förvärfd af idoga föräl-
drar, nödvändigt skulle bli kornett, fändrik eller
kongl. sekreterare; då stora fortyner bokstafligen
förslöstes i statens tjenst, på den tomma äran af
en grann uniform och adliga kamrater; då hvarje
anseende mättes efter titel, och köpmän med eu-
ropeisk kredit sträfvade efter utmärkelsen af elt
kommerceråds namn, heder och värdighet. Gud
Iskall veta, att svenska embetsmannabanan har
föga att bjuda på — ringa löner, och, vi frukta
det, ett i närvarande stund, genom tilldragelser
som icke ligga alltför långt tillbaka, temligen för-
minskadt anseende. Men, detta oaktadt, öfver-
svämmas verken af hela populationer extra-ordi-
narier — hvar och en vill, ingalunda oförklar-
ligt, knuffa sig fram till sitt lilla brödstycke.:
Antagom, att all denna kraft, som nu kanske i
hufvudsaklig mån förslöses på renskrifvande och
göromål af ren embetsmanna-mekanik, med den
bildning, den insigt man här måste anse för gif-
ven, nedlades på handeln, på jordbruket, på in-
dustrien, hvilka dock alla, efter många anlednin-
gar, löna bättre, än staten. Hvad skulle icke här I
kunna uppvexa för en verklig vinst för det all-
männa, för dem sjelfva! Hvad hade man här
icke att emotse för en stam af verkligt obero-!
ende, ett stålsättande element i hela samhället!
Vi veta icke, om ur detta öfverdådigt rika utsä-.
de af embetsmän på de sista tjugo åren något
stort statsmanna-ämne uppvexl; men vi veta, att
våra näringar ligga nedre, att icke svensk indu-
stri är tredjedelen möt hvad den kunde vara.
Vi erkänna gerna, att det ligger något ädelt, nå-
got upplyftande i att tjena fäderneslandet: det är
en helig känsla, som vi minst af ålla vilja såra;
men månne man sämre tjenar sitt fädernesland,
då man bygger på ett välstånd, än då man skrif-.
ver ett protokoll? Det sednare är verkligen
mera dussin-arbete, än det förra.
Kanske är det hufvudsakligen i följd af detta!
egna förhållande, som Sverige, åtminstone i jem-
förelse med andra länder, i ej ringa mån saknar,
denna bildade, utmärkta, oberoende samhälls-;
klass, som, utan alt jaga efter statens embeten,
i sig, förenar dess högsta civilisation, som, stark
är fä-
SVAL of BPIEAITIITLTL APTT VÄAL GASEN Mt
1 kraft af sin förmögenhet, sin bildning, I
stad vid nationen genom sina sympathier, vid
sanningen genom sina insigter; denna glansfullt
framstående princip i det nationella lifvet, som
skänkt åt Frankrikes och Englands deputerade
Kamrar deras utomordentliga anseende, gilvit åt;
verlden namn, dem hon skall gömma i tacksam-
het och välsignelse: åt kabinelterne styresmän,
som mera än till namnet varit förste ministrar:
som under Rådsherrens purpur med ära uppbu-
rit en mera än kunglig makt.
Skulle vi i närvarande ögonblick fatta Diogenes
lyckta och inom Sverge leta efter statsmän, mån-!
ne vi icke, med mera hopp om framgång i vårt
förehafvande, skulle kunna styra vår kosa till
Norrköping, till någon af dess fabrikörer, åt Ge-
strikland, till någon af dess bruksegare, kanske
till Stockholms börs, till någon af dess grosshand-
lare, än derest vi fördjupade oss i de s. k. ver-
ken, i arkiver och registratorsrum. Saken torde
vara omöjlig att med visshet bestämma; men sä-
kert lärer dock vara, att, med antagande af hög
bildning som naturlig grund för hvarje högre exi-!
stens, affärslifvet i dess vidsträcktare och sjelf-
ständigare utgreningar erbjuder större -vyer för
statsmannen, än någonsin embetsmannalifvet med!
dess ensidiga, alltid i viss mån speciella rigtning.
Hjelp, Sankt Ariadne! först nu finner jag, alt.
jag trasslat in mig i politiserandets labyrintgån-
gar, då det likväl är aftaldt, att blicken tillbaka
hufvudsakligen bör hvila på nöjets rosengårdar,
på scenens glada lekar, på slädpartier, rutschba-
nor, slängkälkar, isjakter och mera sådant. Gif
mig ditt nystan, o, Ariadne! för att föra mig till-
baka på den rätta vägen! Aldrig har, i sådant
fall, tråd blifvit använd till något mera välgöran-
de ändamål.
Men nu erbjuder sig ett hinder, det mest oöf-
verstigliga, måhända, för en författare; det heter:
hvad skola vi skrifva om? Den förflutna veckan
har varit mager på nöjen, mager, som det egnar
och anstår en vecka i fastlagen. Ieke egenthgen
få vi räkna till nöjen det vildsinta snöfall, som
sistl. Måndagsafton hemsökte hufvudstaden. VWVis-
serligen kunde det vara intressant för en eller
annan liebhaber att, påföljande Tisdag, studera de
i snön vadandes vador, så vida dessa nemligen
tillhörde det täcka könet; utan tvifvel föreföll det
tacksamt och tillfredsställande att observationsvis
följa den drift, den raskhet, den verkliga nitäl-
skan, hvarmed snön,
AE
Nn åh mo Mr
ser; men dessa angenäma intryck stördes dock i
betydlig mån genom tungsamheten af väglaget,
genom den myckna snö man fick i galoscherna
och i synnerhet genom den allmänt rådande hal-
kan i trappor och förstugor. Jag hörde personer,
just då stadda på uppvaktningar, hvilka försäkra-S
de, att de icke rätt visste på hvilken fot de sto
do. Halka och uppvaktningar ha sådant med sig:
Icke får väl heller till de publika nöjenas kate-r
gori hänföras det skådespel, som sistl. Onsdag fö-c
retedde sig på Riddarhustorget — en liten fem-lt
eller sexårig -Groom, som körde en stor hvit pudelli i
genom en vördad polis för-
sorg, fördes bort från gator och allmänna plat-
,
,