korps, hvars alla medlemmar utsättas för ailmänhe-
tens deraf väckta misstanha, att de i de föregifna
felaktigheterna kunnat hafva del, så frågas om det
kan kallas ömtålighet att deraf säras. eller om man
saknar skäl att deröfver yttra förtrytelse? I hän-
delse insändaren räknar sig till vriksdagsmän och
andra, hvilka äro skyldige att jiakttaga grannla-
genhet emot sanningen, kunna dess egna svar på
dessa frågor icke vara tvifvelaktiga och han lärer då
få medgifva, att det är jag, icke han, som varit be-
fogad att yttra sig sisom skedt.
Insänd. har icke heller velat fatta, att jag denna
gäng icke uppträdt mot annat i riksstånden uttaladt
klander än det, som träffat ingeniörkorpsens office-
tare i deras underordnade egenskap af arbetenas verk-
ställare, hvarvid jag utgått från bestämdt åberopade
yttranden, hemtade ur uppgifna tidningsnummer. Att
jag deremot alldeles icke utlåtit mig öfver de anmärk-
ningar, hvilka möjligtvis varit riktade mot påstädd
brist på plan iförsvarsverket, emedan sådana anmärk-
ningar träfta krigsstyrelsen, icke verkställarne, och
hafva alltså icke kunnat vara föremål för någon vVe-
derläggning i den omhandlade artikeln. Således är
ock den onamngifne herrens insinuation, att jag skulle
undvikit att till svar upptaga dessa anmärkningar
eller tacite erkännt deras riktighet, lindrigast sagdt,
opassande.
Om man dessutom närmare betraktar dessa an-
märkningar, hvilka insänd. anför såsom innehållande
fecta, så befinnas de bestå 4:0 Af en klagan att pia-
nen för arbetet på Waxholm varit så olämplig, att
efter 6—7 ärs arbetstid icke n blifvit uträttadt.
än att fienden, utan att röna något men, kunde gå
förbi fästningen med sina skepp.
Det är likväl ej förr än år 14844, som Rikets Stän-
der beviljade anslag till Waxhoimen, dock ej mer än.
30,060 Rdr årligen i stället för 109.600, söm begär-
des, och således tämmeligen ursäktligt, om tills nu
icke mera kunnat uträttas; likväl voro,. når dessa
anmärkningar yttrades, nya verk färdiga att emaitaga
bestyckning af några och 50 kanoner, samt att bomb.
fritt logera större delen af deras service, hyarföre
nägot afseende icke lärer behöfva göras på denna
klagan.
2:0 Af klander öfver icke verkställd bestyckning,
hvilket, då all anledning till fruktan för fiendtligt
besök för närvarande saknas, är (förlåt Hr Insändare!)
tämmeligen enfaldigt, men som, om det ock varit be-
fogadt, hvilket det icke är, cnär ingenting dervid
blifvit försummadt, ingalunda rör Ingenicurerne eller
den omsorg hvarmed de utföra sina arbeten, och hö-
rer såiunda icke hit, samt 3:0 af ett yttrande, hvilket
i sitt sammanhang låter såsom följer: (Se jz 296 af
Aftonbladet för den 20 Dec. 4844,) Med förut he-
viljade anslagen till fästningar hade icke huskållats,
som sig bordt. Ofta hade defästningsplanerne för-
ändrats. Nyligen hade en försänkning i befästnings-
väg blifvit tillvägabragt, som icke lärer vara af pris-
värd art, ehuru den relatift kostat ganska mycket,
ete. Sådana allmänna, på talarens enskilda tycke en-
samt motiverade omdömen, äfven om de uttalas med den
mest afgörande ton, äro dock endast en föga sägande
fras, som väl kan i talet taga sig ut, men bevisar
ingenting, så framt man ej i ämnet tillerkänner ta-
larens tycke gällande autoritet. Detta torde sjelfva
insändaren i detta fall icke vilja göra. Det kan så-
ledes icke vara orätt att kalla dylika obevista omdö-
men för lösa förmodanden, och sådana kunna, lika
litet som insändarens här ofvan utredda, öfriga så
kallade fakta, tjena någon, som iakttager skyldig
grannlagenhet mot sanningen, till ursägtliga skäl att
i clt stort ologiskt tankesprång komma till den siut-
sats, alt urbelet på IWaxholmen icke är utfördt med
behörig omsorg, hvarigenom en offentlig anklagelse
för försummelse eler oskicklighet blifvit utan anked-
ning utkastad mot alla de Ingenieurofficerare, som äro
eller varit under byggnadstiden der anställde. Jag
har således haft fulla skäl till mina yttranden och
till den billiga fordran, att detta oparlamentariska
sätt att tillvägagå, må för framtiden upphöra.
Bland det myckna, som för öfrigt förtjenar tillrät-
tavisning, vill jag jag endast fästa mg vid insända-
Tons yttrande, att det skulle vara efter min rätts-
lära högst orättvist alt helt enkelt omtala ett factump.
Då, af den förklaring öfver tillkomsten och arten af
sprickan, som i tyghusets brandhyalf pä Carlsborg Vi-
sar sig, jag lemnat, hvar och en lärer inse, aut den är
en obetydlighet, utan inverkan på byggnadens fasthet
och beständ, och som icke kan tillskrifvas fel eller
försummelse i byggnadssättet, så kan ett sådant för
hållande icke billigtvis grundlägga det klander man
rigtar mot byggnaden eller mot dem, som byggt den.
Det är också endast detta grundlösa klander, tyd-
ligen uttaladt i den anda uppgiften anfördes, som jag
kallat högst orättvist. Hade den hedervärda talaren,
likaväl som jag, känt, ur hvilken grumlig källa, han
hemtat den tillförlitliga uppgiften i sådan mening
den anfördes, eller hvilka dåliga afsigter han dermed
tjenade, betviflar jag alldeles icke, att han helt annor-
lunda yttrat sig, och jag har derföre hemställt, om
det icke vore skäl att de hedervärda riksdagsmännen
något undersökte sqvallret och osanningarne, med
hvilka de uppvaktas, innan de med dem offentligen
uppträda. Nu får jag deremot hemställa till insän-
daren, huru mycket aktningsvärd dess egen afsigt var,
då han här bredvid tyghuset på Carlsborg åberopat
kruthuset på Rindön, der likväl icke ingenicurer-
ne utförde byggnaden, hvilken verkställdes af en
entrepreneur, hvars. oförsvarliga sätt att dervid till-
vägagå, icke kunde tillräckligt kontrolleras, men ef-
teråt blifvit tydligen utrönt.
Vid den ton, insändaren mot mig begagnat, kunde
väl vara mycket att anmärka, men af en person utan
namn, tror jag mig kunna lemna den utan afseende;
min artikel har dessutom redan blifvit vida längre
än jag önskat. - C. Meijer.
, Olverste vid Ingen.-Corps.