I den stund man skulle besluta att kreditsedlar ick
få utgifvas, behöfdes ingen annan författning, ty er
sådan bank, som icke rör sig med kreditsedlar, kar
icke komma i någon skuld annorlunda än att har
Oppbure penningar, och då är det en affär helt och
hållet mellan låntagaren och långifvaren hvad säker
het som gifves. I händelse skuldsedlarne då ärq
-utgifne å flere personer, gifves i vår allmänna lag
stadganden, huruledes betalningsskyldigheten skal
tillgå. I nämnde fall trodde talaren, att ingen ser:
skild lag för privatbankerna behöfves; men som har
fika med herr Nordenankar ansåg det icke skulle gi
an, att med ens göra slut på privatbankerna i lan-
det, emedan derigenom en stagnation i rörelser
skulle uppstå, så borde man vara betänkt på huru:
ledes, när oktroyen är slut för nuvarande banker
andra skola kunna bilda sig under en säkrare och
bättre form. Tal. trodde äfven, att kreditsedlar
skulle bli rödvändiga att utgifva, men huru dermed
i öfrigt borde tillgå, kunde icke rätteligen afgöras
förr än Bankoutskottets finansbetänkande återkom-
mer och man får se hvad resultat deraf blifver; ty
det vore icke lämpligt att afgöra de mindre väsendt.
liga frågorna innan de hufvudsaklige blifva afgjorda
Tal. begärde återremiss af såväl den 4:sta S, som de
öfriga.
Friterre STJERNSTEDT var hufvudsakligen af
samma tanka, som den upplästa reservationen inne-
häller, och kunde icke biträda deras mening, som
uttalat en sträng förkastelsedom öfver privatbanker-
na, utan trodde billigheten fordra, att den rättvisan
göres dem, att hafva punktligt uppfyllt deras förbin-
delser och att deras lånerörelse varit väl reglerad,
bättre i många fall, än Riksbankens egen. En bank-
rörelse kunde deremot till sin princip vara felaktig
och inacbhära vådor, som förr eller sednare komme
att gifva sig tillkänna, och då talaren trodde att
detta förhållande inträffar med närvarande system
för privatbankerna, ansäg han äfven att det för det
allmänna vore nyttigast, om de, när deras oktroy
har tilländagått, komma att upphöra att utgifva eg-
na sed!ar, men i stället erhålla kreditiver från Ri-
kets Ständers Bank, möt en så låg ränta, att det
för dem kunde blifva någon uträkning vid att be-
drifva utläning med Riksbankens sedlar. Olägenhe-
terna af privatbankerna, under den form de Du äga,
äro så slora, att de icke böra eller kunna på samma
sätt längre fortfara. Mängden af olika sedlar och
valörer, som nu redan utgifyvas, är redan ett stort
ondt, men som dock kan afhbjelPas; deremot ansäg
tal. den olägenhet svårligen kunna afhjelpas, åtmin-
stone icke utan att blottställa sig för andra vådor,
att man, om äfven indirekte, dock i verkligheten,
tvingas att emottaga ett betalningsmedel, som icke
är lagiigt och med hvilket innehafvaren sedermera
icke kan yerkställa alla betalningar, som kunna å-
ligga honom. Sjelfva systemet har äfven det felet,
att det icke tål en laglig och fullständig tillämpning,
ty man lärer icke våga att stifta en lag, der rättig-
het medgifves åt alla, som det åstunda, att stifta
privatbanker. Denna rättighet måste således blifva
ett privilegium eller monopolium för nägra få. Tal.
lemnade derhän, buruvida det vore förenligt med
grundlagen, att dylika privilegier få uppkomma, men
säkert är, att de i sin mån göra privatbankerna för-
hatliga. Att åter tillåta hvilken som helst att stifta
privatbanker, vore för vådligt. Hvad valören för
sedlarne beträffar, så vore Utskottets förslag af 6
Rdr 32 sk. för den minsta valören icke högt, ehuru
det å deras sida, som försvarade privatbankerna, an-
sågs så högt, att privatbankerna icke skulle kunna
existera, om de icke få utgifva sedlar till lägre va-
lörer. Yore förhållandet sådant, så borde privat-
bankerna hellre upphöra, än ett sådan missbruk
längre tolereras. Tal. ansåg för missbruk att Ri-
kets Stinder utgåfve sedlar på så låga valörer, att
verkligt inynt helt och hållet tränges ur rörelsen,
och vi få nöja oss med s. k. lagligt mynt; men det
blefye ännu vådligare och en verklig -orättvisa mot
svenska folket, om det nu äfven skulle beröfvas det
s. k. lagliga myntet och tvingas emottaga ett annat,
hvilket talaren stundom hört erhålla benämningen
olagligt; om de, som försvara privatbankerna, min-
dre afse delägarnes vinst, än nyttan för :den allmän-
na rörelsen, bör ej heller nägon svårighet uppkom-
ma för stiftande af privatbanker, hvilka bedrifva sin
utlåning medelst kreditiv på Riksbanken samt me-
delst upplåning från allmänheten, om äfven vinsten
på denna tånerörelse skulle blifva mindre betydlig
än den, som privatbankerna för närvarande åtnjuta.
Tal. troåde således, att om Rikets Ständer lemna
kreditiver till ungefärligen samma belopp, som pri-
vatbankssedlarne nu utgöra, skulle å ena sidan Riks-
banken för sitt utgifna kapital och å den andra pri-
vatbankerna för sin möda och omsorg erhålla den
skäliga vinst, som man å begge sidor billigtvis kan
fordra. Taiaren begärde på denna grund återremiss
med förklaring af Ståndets gemensamma tanka, att
privatbanker hädanefter icke må få oktroyeras med
rättighet att utgifva egna sedlar.
(Forts. följer.)
Oe
— Då i Bondeståndets plenum sistl. Lördag
frågan om en författning för köp af lösören, som
stanna : sällarane vård färakam afsåfvac amnant Tacn