I den stund man skulle besluta att kreditsedlar ick få utgifvas, behöfdes ingen annan författning, ty er sådan bank, som icke rör sig med kreditsedlar, kar icke komma i någon skuld annorlunda än att har Oppbure penningar, och då är det en affär helt och hållet mellan låntagaren och långifvaren hvad säker het som gifves. I händelse skuldsedlarne då ärq -utgifne å flere personer, gifves i vår allmänna lag stadganden, huruledes betalningsskyldigheten skal tillgå. I nämnde fall trodde talaren, att ingen ser: skild lag för privatbankerna behöfves; men som har fika med herr Nordenankar ansåg det icke skulle gi an, att med ens göra slut på privatbankerna i landet, emedan derigenom en stagnation i rörelser skulle uppstå, så borde man vara betänkt på huru: ledes, när oktroyen är slut för nuvarande banker andra skola kunna bilda sig under en säkrare och bättre form. Tal. trodde äfven, att kreditsedlar skulle bli rödvändiga att utgifva, men huru dermed i öfrigt borde tillgå, kunde icke rätteligen afgöras förr än Bankoutskottets finansbetänkande återkommer och man får se hvad resultat deraf blifver; ty det vore icke lämpligt att afgöra de mindre väsendt. liga frågorna innan de hufvudsaklige blifva afgjorda Tal. begärde återremiss af såväl den 4:sta S, som de öfriga. Friterre STJERNSTEDT var hufvudsakligen af samma tanka, som den upplästa reservationen innehäller, och kunde icke biträda deras mening, som uttalat en sträng förkastelsedom öfver privatbankerna, utan trodde billigheten fordra, att den rättvisan göres dem, att hafva punktligt uppfyllt deras förbindelser och att deras lånerörelse varit väl reglerad, bättre i många fall, än Riksbankens egen. En bankrörelse kunde deremot till sin princip vara felaktig och inacbhära vådor, som förr eller sednare komme att gifva sig tillkänna, och då talaren trodde att detta förhållande inträffar med närvarande system för privatbankerna, ansäg han äfven att det för det allmänna vore nyttigast, om de, när deras oktroy har tilländagått, komma att upphöra att utgifva egna sed!ar, men i stället erhålla kreditiver från Rikets Ständers Bank, möt en så låg ränta, att det för dem kunde blifva någon uträkning vid att bedrifva utläning med Riksbankens sedlar. Olägenheterna af privatbankerna, under den form de Du äga, äro så slora, att de icke böra eller kunna på samma sätt längre fortfara. Mängden af olika sedlar och valörer, som nu redan utgifyvas, är redan ett stort ondt, men som dock kan afhbjelPas; deremot ansäg tal. den olägenhet svårligen kunna afhjelpas, åtminstone icke utan att blottställa sig för andra vådor, att man, om äfven indirekte, dock i verkligheten, tvingas att emottaga ett betalningsmedel, som icke är lagiigt och med hvilket innehafvaren sedermera icke kan yerkställa alla betalningar, som kunna åligga honom. Sjelfva systemet har äfven det felet, att det icke tål en laglig och fullständig tillämpning, ty man lärer icke våga att stifta en lag, der rättighet medgifves åt alla, som det åstunda, att stifta privatbanker. Denna rättighet måste således blifva ett privilegium eller monopolium för nägra få. Tal. lemnade derhän, buruvida det vore förenligt med grundlagen, att dylika privilegier få uppkomma, men säkert är, att de i sin mån göra privatbankerna förhatliga. Att åter tillåta hvilken som helst att stifta privatbanker, vore för vådligt. Hvad valören för sedlarne beträffar, så vore Utskottets förslag af 6 Rdr 32 sk. för den minsta valören icke högt, ehuru det å deras sida, som försvarade privatbankerna, ansågs så högt, att privatbankerna icke skulle kunna existera, om de icke få utgifva sedlar till lägre valörer. Yore förhållandet sådant, så borde privatbankerna hellre upphöra, än ett sådan missbruk längre tolereras. Tal. ansåg för missbruk att Rikets Stinder utgåfve sedlar på så låga valörer, att verkligt inynt helt och hållet tränges ur rörelsen, och vi få nöja oss med s. k. lagligt mynt; men det blefye ännu vådligare och en verklig -orättvisa mot svenska folket, om det nu äfven skulle beröfvas det s. k. lagliga myntet och tvingas emottaga ett annat, hvilket talaren stundom hört erhålla benämningen olagligt; om de, som försvara privatbankerna, mindre afse delägarnes vinst, än nyttan för :den allmänna rörelsen, bör ej heller nägon svårighet uppkomma för stiftande af privatbanker, hvilka bedrifva sin utlåning medelst kreditiv på Riksbanken samt medelst upplåning från allmänheten, om äfven vinsten på denna tånerörelse skulle blifva mindre betydlig än den, som privatbankerna för närvarande åtnjuta. Tal. troåde således, att om Rikets Ständer lemna kreditiver till ungefärligen samma belopp, som privatbankssedlarne nu utgöra, skulle å ena sidan Riksbanken för sitt utgifna kapital och å den andra privatbankerna för sin möda och omsorg erhålla den skäliga vinst, som man å begge sidor billigtvis kan fordra. Taiaren begärde på denna grund återremiss med förklaring af Ståndets gemensamma tanka, att privatbanker hädanefter icke må få oktroyeras med rättighet att utgifva egna sedlar. (Forts. följer.) Oe — Då i Bondeståndets plenum sistl. Lördag frågan om en författning för köp af lösören, som stanna : sällarane vård färakam afsåfvac amnant Tacn