miljen deremot det stora och vigtiga. Det är
denna tanke, som genomgår de flesta mycket
gamla statsåsigter, och som lyckats att i frågan
inlägga en fanatism, som egennyttan ensam icke
skulle kunna tillskapa. Visserligen tyckes det (ef-
ter som allt skall refereras till slägt), att en dot-
ter hörer till slägten, lika väl som en son; men
man bör ibågkomma, att det egentligen icke är
fråga om den kärlek eller den förvandtskap;som
förenar vissa personer, utan om ett fantastiskt
väsende, som kallas namn, vid bvilket man fäster
sig med en känsla, som hos det på en gång råa
och bortkonstlade menniskosinnet besegrar alla
andra känslor och kallas högfärd. En hop men-
niskor känner med sig, att de genom sig sjelfva
äro intet; och derföre är det dem ett behof att
identifiera sig med ett namn, som antingen nå-
gon ovanlig menniska burit före dem, eller som
de önska se länge fortsatt, på det möjligen någon
efter dem skall illustrera det och sålunda kasta
äfven på dem en smula glans, den de så gerna
ville åtnjuta genom ett eller annat medel.
Hade nu händelsen så fogat, att namnet kom-
mit att fortgå genom qvinnan, så hade desse
samme högfärdige namn-enthusiaster utan tvifvel
ansett rätt, att qvinnan ärft dubbelt mot man-
nen. Ler man åt tanken på en dylik händelses
möjlighet? Han är dock icke att le åt; han är
icke orimligare än mången annan tanke, som för-
mått göra sig gällande här i verlden, och inne-
bär vida större trygghet i afseende på slägtens
verklighet. — Osterländingen, som icke tillerkän-
ner qvinnan mennisko-rättigheter bredvid sig, och
som temligen försäkrat sig mot ovissheten i fråga
om slägtskapen, han hade. vida större anledning
alt strängt hålla på familje-väsendet; och han gör
det likväl i allmänhet vida mindre än vesterlän-
dingen, utom i fråga om regent-slägterna. Just
hos våra förfäder framsticka exempel, att män
satt större ära i härstammandet från modren, ån
från fadren, och från den förra upptagit namnet
— det enda namn nemligen, som då brukades,
eller -en anvisning på, hvems son man var. Man
träffar i de nordiska bäfderna namnen: Estridsson,
Elingeson 0. s. v. Den suppositionen, att det
skulle kunnat blifva sed att låta bördens ära och
förmåner nedstiga genom mödrarna, är sålunda
icke platt orimlig, såsom mången säkert. skall
proklamera, utan att egentligen tänka på saken. )
Imedlertid vet man icke, att detta någonstädes
skett, åtminstone icke såsom regel, utan endast
som sällsynta undantag; ej heller torde någon på
allvar vilja yrka, att så borde ske. Men att det
kunnat ske är gifvet; och om det skett, hade
våra statsmän, som försvara den olika arfsrätten
för familjens skull, säkert yrkat den större arfs-
rätten för qvinnan; hvilket är allt, hvad vi ville
göra troligt, 1 förhoppning att rädda desse stats-
mins konseqvens, om det än icke skulle vara
möjligt att rädda något annat åt dem (t. ex. den:
olika arfsrätten).
Bland det mycket roliga framstå försöken att
förklara, hvarföre arfsrätten inom Preste- och
Borgare-stånden, eller efter den s. k. stadsrätten,
icke är olika, såsom inom Adels- och Bondestån-
den. Både ömkliga och löjliga äro de krystnin-
gar och svängningar, som man underkastar sig,
för att hitta någon ting liknande en förnufts-
grund, hvarföre det bör vara annorlunda inom
de två stånden, än inom de två andra. Analy-
serar. man noga argumentationerna och alskiljer
orden och flosklerna, så återstår omisskänneligen
på bottnen endast någon ting, som skulle kunna
öfversättas ungefär så här: de två stånden bestå
af individer, de två andra af familjer. Den ena
sorten är enhetar, som hv r för sig göra sig en
existens och: ett. namn, och behöfva ingen ting
annat än uppfostran; den andra sorten är endast
fraktioner af kollektiva större enheter, slägter,
och har till bestämmelse att fortsätta dem och
försvinna i deras glans BAN
Med Bonde-ståndet och dess beslut om den
olika arfsrättens afskaffande hafva åtskillige haft
mycket bestyr och, såsom. vanligt, skrifvit det
amma på oförståndets eller på en fremmande
yearbetnings räkning, ja tslat om hat till adeln,
åsom bevekelsegrund. Det är underligt, att man
Idrig vill tro, att det ståndet kan eller vill be-
ripa sitt eget bästa, eller att det äger någon er-
arenhet om, hvad som verkat fördelaktigt eller
kadligt derpå. Lika mycken rätt skulle man ju
unna äga att förekasta adelsmännen, att de icke
örstå sit( bästa. Men kanske är det så godt att
illtro hvar och en, att han endast uttalar, hvadl.
an af erfarenheten förmått utleta, såsom det
ästa. Bland erfarenhets-satser, som Bondestån-
lets diskussioner i flera riksdagar framställt, är
fven den, att de flesta fäder genom dispositio-
er så tillställa, att deras barn få lika efter dem.
dan äger icke tvifla på sannfärdigheten af dessa
ippgifter och måste således i betydtig mån un-
lerkänna de farhågor, som af vissa framkastas,
tt, i fall lands-rätten upphäfdes, en faslig mängd
estamenten skulle uppstå, för att skaffa sönerna
era än döttrarna. . Om dessa farhågor voro grun-
ade, så äro de det dock säkert icke till den grad,
tt testamenten till frambringande af olikhet
lefve hädanefter talrikare, än ds hittills varit till
emnande af hvad lagen gjort olika. Den ena
elen må en gång känna på, hvad den andra par-
en länge måst underkasta sig; häri ligger föga
rätlvisa.n
—
) I England finnas ju lordsvärdigheter, som ärfvas
efter modren äfvan am fadran varit Afrälca
RÖ cm mA HH perm AA - fn fn
f-N