miljen deremot det stora och vigtiga. Det är denna tanke, som genomgår de flesta mycket gamla statsåsigter, och som lyckats att i frågan inlägga en fanatism, som egennyttan ensam icke skulle kunna tillskapa. Visserligen tyckes det (efter som allt skall refereras till slägt), att en dotter hörer till slägten, lika väl som en son; men man bör ibågkomma, att det egentligen icke är fråga om den kärlek eller den förvandtskap;som förenar vissa personer, utan om ett fantastiskt väsende, som kallas namn, vid bvilket man fäster sig med en känsla, som hos det på en gång råa och bortkonstlade menniskosinnet besegrar alla andra känslor och kallas högfärd. En hop menniskor känner med sig, att de genom sig sjelfva äro intet; och derföre är det dem ett behof att identifiera sig med ett namn, som antingen någon ovanlig menniska burit före dem, eller som de önska se länge fortsatt, på det möjligen någon efter dem skall illustrera det och sålunda kasta äfven på dem en smula glans, den de så gerna ville åtnjuta genom ett eller annat medel. Hade nu händelsen så fogat, att namnet kommit att fortgå genom qvinnan, så hade desse samme högfärdige namn-enthusiaster utan tvifvel ansett rätt, att qvinnan ärft dubbelt mot mannen. Ler man åt tanken på en dylik händelses möjlighet? Han är dock icke att le åt; han är icke orimligare än mången annan tanke, som förmått göra sig gällande här i verlden, och innebär vida större trygghet i afseende på slägtens verklighet. — Osterländingen, som icke tillerkänner qvinnan mennisko-rättigheter bredvid sig, och som temligen försäkrat sig mot ovissheten i fråga om slägtskapen, han hade. vida större anledning alt strängt hålla på familje-väsendet; och han gör det likväl i allmänhet vida mindre än vesterländingen, utom i fråga om regent-slägterna. Just hos våra förfäder framsticka exempel, att män satt större ära i härstammandet från modren, ån från fadren, och från den förra upptagit namnet — det enda namn nemligen, som då brukades, eller -en anvisning på, hvems son man var. Man träffar i de nordiska bäfderna namnen: Estridsson, Elingeson 0. s. v. Den suppositionen, att det skulle kunnat blifva sed att låta bördens ära och förmåner nedstiga genom mödrarna, är sålunda icke platt orimlig, såsom mången säkert. skall proklamera, utan att egentligen tänka på saken. ) Imedlertid vet man icke, att detta någonstädes skett, åtminstone icke såsom regel, utan endast som sällsynta undantag; ej heller torde någon på allvar vilja yrka, att så borde ske. Men att det kunnat ske är gifvet; och om det skett, hade våra statsmän, som försvara den olika arfsrätten för familjens skull, säkert yrkat den större arfsrätten för qvinnan; hvilket är allt, hvad vi ville göra troligt, 1 förhoppning att rädda desse statsmins konseqvens, om det än icke skulle vara möjligt att rädda något annat åt dem (t. ex. den: olika arfsrätten). Bland det mycket roliga framstå försöken att förklara, hvarföre arfsrätten inom Presteoch Borgare-stånden, eller efter den s. k. stadsrätten, icke är olika, såsom inom Adelsoch Bondestånden. Både ömkliga och löjliga äro de krystningar och svängningar, som man underkastar sig, för att hitta någon ting liknande en förnuftsgrund, hvarföre det bör vara annorlunda inom de två stånden, än inom de två andra. Analyserar. man noga argumentationerna och alskiljer orden och flosklerna, så återstår omisskänneligen på bottnen endast någon ting, som skulle kunna öfversättas ungefär så här: de två stånden bestå af individer, de två andra af familjer. Den ena sorten är enhetar, som hv r för sig göra sig en existens och: ett. namn, och behöfva ingen ting annat än uppfostran; den andra sorten är endast fraktioner af kollektiva större enheter, slägter, och har till bestämmelse att fortsätta dem och försvinna i deras glans BAN Med Bonde-ståndet och dess beslut om den olika arfsrättens afskaffande hafva åtskillige haft mycket bestyr och, såsom. vanligt, skrifvit det amma på oförståndets eller på en fremmande yearbetnings räkning, ja tslat om hat till adeln, åsom bevekelsegrund. Det är underligt, att man Idrig vill tro, att det ståndet kan eller vill beripa sitt eget bästa, eller att det äger någon erarenhet om, hvad som verkat fördelaktigt eller kadligt derpå. Lika mycken rätt skulle man ju unna äga att förekasta adelsmännen, att de icke örstå sit( bästa. Men kanske är det så godt att illtro hvar och en, att han endast uttalar, hvadl. an af erfarenheten förmått utleta, såsom det ästa. Bland erfarenhets-satser, som Bondestånlets diskussioner i flera riksdagar framställt, är fven den, att de flesta fäder genom dispositioer så tillställa, att deras barn få lika efter dem. dan äger icke tvifla på sannfärdigheten af dessa ippgifter och måste således i betydtig mån unlerkänna de farhågor, som af vissa framkastas, tt, i fall lands-rätten upphäfdes, en faslig mängd estamenten skulle uppstå, för att skaffa sönerna era än döttrarna. . Om dessa farhågor voro grunade, så äro de det dock säkert icke till den grad, tt testamenten till frambringande af olikhet lefve hädanefter talrikare, än ds hittills varit till emnande af hvad lagen gjort olika. Den ena elen må en gång känna på, hvad den andra paren länge måst underkasta sig; häri ligger föga rätlvisa.n — ) I England finnas ju lordsvärdigheter, som ärfvas efter modren äfvan am fadran varit Afrälca RÖ cm mA HH perm AA fn fn f-N