YTTERL. OM DEN OLIKA ARFSRÄTTEN.
(Ur Winterbladet.)
Ett synnerligen ljufligt och klart sätt att för-
klara grunden för den olika arfs-rätten är der
olika graden af behof hos mannen och qvinnan
Man har icke blygts ens att uti den olika lön
som en piga och en dräng erhålla, finna en an-
visning på grunden, hvarföre en son och en dolt-
ter böra ärfva olika. Yore denna jemförelst
framkastad af ärlig sannings- och rätts-kärlek, och
icke blott såsom en produkt af behofvet af svep-
skäl, så skulle man ovilkorligt hafva kommit til
ett alldeles motsatt resultat, nemligen att, di
qvinnan aldrig kan genom sitt arbete förtjena så
mycket som mannen, så behöfver hon just — —
ärfva mer än han. Toge man dylika konsidera-
tioner till grund för sitt raisonnement, så skulle
man komma derhän, att sonen, som har verlder
öppen för sig, behölfver ärfva tntet, och att det
enda, som han af sina föräldrar har naturlig rät!
att fordra, är uppfostran. Vill man fortgå, till
konseqvensens yttersta gräns, på den lågt mate-
riella grunden af hvad den ene eller andre be-
höfver till uppehälle, så finner man visserligen,
att qvinnan behöfver t. ex. hälften af hvad man-
nen behöfver; men vill man åter jemnföra deras
möjlighet att genom personlig duglighet och an-
strängning förtjena, så stadnar skillnaden till qvin-
nans nachdel vanligen icke vid hälften, icke vid
tredjedelen, icke vid fjerdedelen. Det är endast
i fråga om det lägsta handarbetet, om pigo-
och dräng-lön, om årstjenst eller dagspenning,
som olikheten kan stadna vid en hälft; hvad den
bildade. qvinnan och den bildade mannen kunna
olika förvärfva med sina talenter, stadnar icke
vid så liten skilnad. Författarskap och konstnärs-
skap hafva väl i de sista tiderna begynnt upp-
flytta en och annan qvinna till möjligheten att
förtjena något jemförligt med den bildade man-
nens. vinst på vitt arbete; men först och främst
vet man icke så noga, huru länge dessa obäkliga
vinster på ett fånigt liebhaberi komma att räcka,
och sedan kunna det ovanliga snillets beteelser
icke inräknas bland vanliga förmågors.
Jemnföres deremot öfver hufvud taget möjlig-
heten för qvinnan att lefva genom eget arbete
med möjligheten för mannen att taga sig ut i
verlden, om han besitter endast vanlig duglighet
och omtanka, så finner man ett missförhållande,
som måste uppröra hvarje ofördärfvad mennisko-
känsla mot en lagstiftare-vishet, som hånande sagt
åt qvinnan: du skall af dina föräldrars förmögen-
het få hälften emot din broder; men såsom er-
sättning skall uti lefnadsvanorna och fördomarna
läggas för dig ett hinder att antingen genom
eget arbete vinna någon ting alls, eller åt-
Minstone att vinna något jemnförligt, med hvad
han kan vinna). Vi behöfva icke med exempel
styrka detta; beviset ligger uti hvad man dagli-
) Somliga saker här i verlden äro blott roliga; an-
dra mycket roliga. Till sednare sorten kan räk-
nas en liknelse, som i en tidning nyss framställ-
des, för att bestyrka billigheten af större arf för
den, som behöfver mera. ,Jag antog säledes (he-
ter det), att en far, som hade en son, som vore
stor till vexten, och en annan, som vore liten,
och desse samtidigt behöfda nya kläder, :hvartill
erfordrades till den förre 40 alnar kläde och åt
den sednare blott 6 alnar, och om nu fadren egde
dessa 46 alnar kläde, så horde han klippa klädes-
stycket midt i tu och gifva dem-8 alnar hvar-
derav C. Det är sannerligen att förundra sig,
att den lagstiftaren icke ville bestämma arf efter
arfvingens alnmätt eller vigt. Då skulle imedler-
tid kunna hända honom besynnerliga saker. Vil
hafva t. ex. sett ett fruntimmer, som var mycket
längre och större än sin bror. (Vinterbl:s anm.)