YTTERL. OM DEN OLIKA ARFSRÄTTEN. (Ur Winterbladet.) Ett synnerligen ljufligt och klart sätt att förklara grunden för den olika arfs-rätten är der olika graden af behof hos mannen och qvinnan Man har icke blygts ens att uti den olika lön som en piga och en dräng erhålla, finna en anvisning på grunden, hvarföre en son och en doltter böra ärfva olika. Yore denna jemförelst framkastad af ärlig sanningsoch rätts-kärlek, och icke blott såsom en produkt af behofvet af svepskäl, så skulle man ovilkorligt hafva kommit til ett alldeles motsatt resultat, nemligen att, di qvinnan aldrig kan genom sitt arbete förtjena så mycket som mannen, så behöfver hon just — — ärfva mer än han. Toge man dylika konsiderationer till grund för sitt raisonnement, så skulle man komma derhän, att sonen, som har verlder öppen för sig, behölfver ärfva tntet, och att det enda, som han af sina föräldrar har naturlig rät! att fordra, är uppfostran. Vill man fortgå, till konseqvensens yttersta gräns, på den lågt materiella grunden af hvad den ene eller andre behöfver till uppehälle, så finner man visserligen, att qvinnan behöfver t. ex. hälften af hvad mannen behöfver; men vill man åter jemnföra deras möjlighet att genom personlig duglighet och ansträngning förtjena, så stadnar skillnaden till qvinnans nachdel vanligen icke vid hälften, icke vid tredjedelen, icke vid fjerdedelen. Det är endast i fråga om det lägsta handarbetet, om pigooch dräng-lön, om årstjenst eller dagspenning, som olikheten kan stadna vid en hälft; hvad den bildade. qvinnan och den bildade mannen kunna olika förvärfva med sina talenter, stadnar icke vid så liten skilnad. Författarskap och konstnärsskap hafva väl i de sista tiderna begynnt uppflytta en och annan qvinna till möjligheten att förtjena något jemförligt med den bildade mannens. vinst på vitt arbete; men först och främst vet man icke så noga, huru länge dessa obäkliga vinster på ett fånigt liebhaberi komma att räcka, och sedan kunna det ovanliga snillets beteelser icke inräknas bland vanliga förmågors. Jemnföres deremot öfver hufvud taget möjligheten för qvinnan att lefva genom eget arbete med möjligheten för mannen att taga sig ut i verlden, om han besitter endast vanlig duglighet och omtanka, så finner man ett missförhållande, som måste uppröra hvarje ofördärfvad menniskokänsla mot en lagstiftare-vishet, som hånande sagt åt qvinnan: du skall af dina föräldrars förmögenhet få hälften emot din broder; men såsom ersättning skall uti lefnadsvanorna och fördomarna läggas för dig ett hinder att antingen genom eget arbete vinna någon ting alls, eller åtMinstone att vinna något jemnförligt, med hvad han kan vinna). Vi behöfva icke med exempel styrka detta; beviset ligger uti hvad man dagli) Somliga saker här i verlden äro blott roliga; andra mycket roliga. Till sednare sorten kan räknas en liknelse, som i en tidning nyss framställdes, för att bestyrka billigheten af större arf för den, som behöfver mera. ,Jag antog säledes (heter det), att en far, som hade en son, som vore stor till vexten, och en annan, som vore liten, och desse samtidigt behöfda nya kläder, :hvartill erfordrades till den förre 40 alnar kläde och åt den sednare blott 6 alnar, och om nu fadren egde dessa 46 alnar kläde, så horde han klippa klädesstycket midt i tu och gifva dem-8 alnar hvarderav C. Det är sannerligen att förundra sig, att den lagstiftaren icke ville bestämma arf efter arfvingens alnmätt eller vigt. Då skulle imedlertid kunna hända honom besynnerliga saker. Vil hafva t. ex. sett ett fruntimmer, som var mycket längre och större än sin bror. (Vinterbl:s anm.)