alltid visat sig såsom en vän af medborgerlig
fribet i frågor om yttranderätt och lagskipning,
en man med ett ord, som ingen skall frånkänna
att hafva hjertat på rätta stället, icke blotti mi-
litäriskt hänseende, utan äfven för fosterlandets
inre angelägenheter, nu på sina äldre dagar allt-
mer synes hafva i både sociala och politiska frå-
gor förstenats i vissa aristokratiska ideer, hvilka
förmodligen äro en verkan af återskenet från den
bländande glans, hvaraf han varit omgifven un-
der umgänget med prakten, rikedomen och full-
blodet i sällskapskretsarne af det så kallade high
life, denna uteslutande och ifrån öfriga klasser
strängt afstängda förnämhet, som man finner hos
det Engelska hofvet och högadeln. Hvad som
deremet icke tyckes ha kunnat blifva hemtadt
der, det är ex sådan ton, som i Hr grefvens
ifrågavarande anförande uppenbarar sig mot an-
norlunda tänkande. Det är en betydelsefull kon-
trast. som man icke kan undgå att anmärka, att
på samma gång, som man hör det konservativa
partiets koryfeer försvara adelns qvarblifvande
i representationen på grund af detta stånds hö-
gre bildning, tyckas de sjelfve likasom bemöda
sig att gifva dementi deråt genom: en brist på
humanitet i sina yttranden, hvilken stundom sänkes
ända ned till ett simpelt ovett, och hvartill man
sällan nog skall söka ett motstycke äfven i an-
föranden inom det stånd, som är uppfödt vid
grofva arbeten och i sin uppfostran ej kunnat
erhålla den förfining, som meddelas af litterära
sysselsättningar eller ett af alla konstens och ci-
vilisationens njutningar omgifvet umgängeslif.
Vi hemställe, huruvida icke denna betraktelse
rättfärdigas af talrika uttryck i Hr grefvens an-
förande, och om icke hela stycken deruti äro,
lindrigast sagdt, hvad man kallar oparlamentari-
.ska. Då Hr grefven sjelf hånande talat om tomma
fraser hos andra, så hafve vi äfven meddelat slu-
tet af hans yttrande: man kan deraf se, att han
sjelf ej försmått att krydda sitt tal med åtskil-
liga sådana fraser, hvilka hafva lika litet att göra
med innehållet af Konstitutionsutskottets ifråga-
varande dechargebetänkande, som Guds fred har
med yxeskaft.
Utdraget af yttrandet följer:
Kan det väl vara Statsmanna-vishet. att väcka
de döda. och att förafskeda de förafskedade? Om
:så är, vore Axel Oxenstjerna, Richelieu och Can-
ning icke Statsmän (2). En löjlighet är åtgärden,
en löjlighet, som kastar en skugga på det Svenska
folkets sunda omdöme i andra nationers ögon, och
nedsätter det förnuftsenliga af våra samhällsinrätt-
ningar; för detta står Reservanten främst till ansvar,
om icke inför Riksrätt, så inför det sunda förnuf-
tels domstol, der han säkert skall blifva fälld.
Reservanten fortfar på följande sätt:
Det är icke småsinnets jagande efter anmärknings-
anledningar, som bör leda Konstitutions-Utskottets
tillgöranden, -
. Men jag frågar, hvad aunat än småsinnets ja-
gande efter anmärkningsanledningar, drifven till
sin yttersta potenece, är det icke, som föranleder an-
klagelser; såsom de, hvilka Reservanten framställt
om en Sekreterare-lön i Nummerlotteriet; om en
sportelersättning för en postmästare i Carlstad; om
en 6 månaders lön, säsom ersättning för en begraf-
ningshjelp!!!
Att med så högtrafvande ord komma till små re-
sultater, och detta i rak strid med de af honom sjelf
uppställda principer, synes mig icke vara värdigt
en Fredrik den Stores lärjunge.
Reservantens citation af Fredrik den store, såsom
Kronprins, faller nog mycket i det löjliga för den,
som litet läst historien, ty han vet att Konung Fre-
drik, mognad genom erfarenheten och Regeringens
praktiska utöfning, öfvergaf de filosofiska och filan-
tropiska åsigter, hvilka han hyllat som Kronprins och
som skriftställare, och att han, utan att försaka den
ädla grund, från hvilken de utgingo, lärde sig att
modifiera dem efter det verkliga lifvets hårda kraf;
att det var då först; som han erhöll, och som han
förtjente namnet af Fredrik den Store.
Reservanten synes hafva afstannat i läsningen af
sin Preussiska historia på halfva vägen, och att deri,
som i mycket annat, endast hafva uppnått den half-
bildning, som är sämre än okunnigheten sjelf, eme-
dan den med bildningens anspråk förenar okunnig-
hetens misstag. Härpå har Reservanten gifvit högst
talande bevis i sina anföranden om Sjöförsvaret un-
der loppet af sistförflutne riksdag, och om Landt-
försvaret under loppet af denna.
Stora fraser utan mening tillhöra i allmänhet de-
magogers yttranden. Jag har hört mig led derpå i
min ungdom, då jag ofvervar de sista dyningarne af
den Franska revolutionen; jag har hört mig led derpa
under min mannaålder, då jag öfvervar Keformbil-
ens genomdrifvande i England. vch jag har fullt
tillfälle att höra mig led depå, sedan dessa fraser
nu äfven uppnått vår kalla nord, liksom annat skräp,
som icke G-uer afsätltning mer hos andra folkslag.
pe är folkets frihet desse demagoger pästå sig
försvara, under det att de sjelfve äro de största des-
poter, när de komma till väldet; det är menniskans
rättigheter de försvara, utan att låtsa veta att dessa
rättigheter måste gifva vika för samhällets rättighe-l
esse RR RETRRETRER ERNER Tr Ar esse REE——