alltid visat sig såsom en vän af medborgerlig fribet i frågor om yttranderätt och lagskipning, en man med ett ord, som ingen skall frånkänna att hafva hjertat på rätta stället, icke blotti militäriskt hänseende, utan äfven för fosterlandets inre angelägenheter, nu på sina äldre dagar alltmer synes hafva i både sociala och politiska frågor förstenats i vissa aristokratiska ideer, hvilka förmodligen äro en verkan af återskenet från den bländande glans, hvaraf han varit omgifven under umgänget med prakten, rikedomen och fullblodet i sällskapskretsarne af det så kallade high life, denna uteslutande och ifrån öfriga klasser strängt afstängda förnämhet, som man finner hos det Engelska hofvet och högadeln. Hvad som deremet icke tyckes ha kunnat blifva hemtadt der, det är ex sådan ton, som i Hr grefvens ifrågavarande anförande uppenbarar sig mot annorlunda tänkande. Det är en betydelsefull kontrast. som man icke kan undgå att anmärka, att på samma gång, som man hör det konservativa partiets koryfeer försvara adelns qvarblifvande i representationen på grund af detta stånds högre bildning, tyckas de sjelfve likasom bemöda sig att gifva dementi deråt genom: en brist på humanitet i sina yttranden, hvilken stundom sänkes ända ned till ett simpelt ovett, och hvartill man sällan nog skall söka ett motstycke äfven i anföranden inom det stånd, som är uppfödt vid grofva arbeten och i sin uppfostran ej kunnat erhålla den förfining, som meddelas af litterära sysselsättningar eller ett af alla konstens och civilisationens njutningar omgifvet umgängeslif. Vi hemställe, huruvida icke denna betraktelse rättfärdigas af talrika uttryck i Hr grefvens anförande, och om icke hela stycken deruti äro, lindrigast sagdt, hvad man kallar oparlamentari.ska. Då Hr grefven sjelf hånande talat om tomma fraser hos andra, så hafve vi äfven meddelat slutet af hans yttrande: man kan deraf se, att han sjelf ej försmått att krydda sitt tal med åtskilliga sådana fraser, hvilka hafva lika litet att göra med innehållet af Konstitutionsutskottets ifrågavarande dechargebetänkande, som Guds fred har med yxeskaft. Utdraget af yttrandet följer: Kan det väl vara Statsmanna-vishet. att väcka de döda. och att förafskeda de förafskedade? Om :så är, vore Axel Oxenstjerna, Richelieu och Canning icke Statsmän (2). En löjlighet är åtgärden, en löjlighet, som kastar en skugga på det Svenska folkets sunda omdöme i andra nationers ögon, och nedsätter det förnuftsenliga af våra samhällsinrättningar; för detta står Reservanten främst till ansvar, om icke inför Riksrätt, så inför det sunda förnuftels domstol, der han säkert skall blifva fälld. Reservanten fortfar på följande sätt: Det är icke småsinnets jagande efter anmärkningsanledningar, som bör leda Konstitutions-Utskottets tillgöranden, . Men jag frågar, hvad aunat än småsinnets jagande efter anmärkningsanledningar, drifven till sin yttersta potenece, är det icke, som föranleder anklagelser; såsom de, hvilka Reservanten framställt om en Sekreterare-lön i Nummerlotteriet; om en sportelersättning för en postmästare i Carlstad; om en 6 månaders lön, säsom ersättning för en begrafningshjelp!!! Att med så högtrafvande ord komma till små resultater, och detta i rak strid med de af honom sjelf uppställda principer, synes mig icke vara värdigt en Fredrik den Stores lärjunge. Reservantens citation af Fredrik den store, såsom Kronprins, faller nog mycket i det löjliga för den, som litet läst historien, ty han vet att Konung Fredrik, mognad genom erfarenheten och Regeringens praktiska utöfning, öfvergaf de filosofiska och filantropiska åsigter, hvilka han hyllat som Kronprins och som skriftställare, och att han, utan att försaka den ädla grund, från hvilken de utgingo, lärde sig att modifiera dem efter det verkliga lifvets hårda kraf; att det var då först; som han erhöll, och som han förtjente namnet af Fredrik den Store. Reservanten synes hafva afstannat i läsningen af sin Preussiska historia på halfva vägen, och att deri, som i mycket annat, endast hafva uppnått den halfbildning, som är sämre än okunnigheten sjelf, emedan den med bildningens anspråk förenar okunnighetens misstag. Härpå har Reservanten gifvit högst talande bevis i sina anföranden om Sjöförsvaret under loppet af sistförflutne riksdag, och om Landtförsvaret under loppet af denna. Stora fraser utan mening tillhöra i allmänhet demagogers yttranden. Jag har hört mig led derpå i min ungdom, då jag ofvervar de sista dyningarne af den Franska revolutionen; jag har hört mig led derpa under min mannaålder, då jag öfvervar Keformbilens genomdrifvande i England. vch jag har fullt tillfälle att höra mig led depå, sedan dessa fraser nu äfven uppnått vår kalla nord, liksom annat skräp, som icke G-uer afsätltning mer hos andra folkslag. pe är folkets frihet desse demagoger pästå sig försvara, under det att de sjelfve äro de största despoter, när de komma till väldet; det är menniskans rättigheter de försvara, utan att låtsa veta att dessa rättigheter måste gifva vika för samhällets rättighe-l esse RR RETRRETRER ERNER Tr Ar esse REE——