Ideruti, att några få bönder trädde fram och lade nå
gra slantar, kanske till ett sac.manlagdt belopp af ei
riksdaler. Det var imedlertid både ömkligt och löj
ligt, ja rent af andaktsstörande, liksom hvarje dylil
ceremoni måste vara, att se förtrytsamma och frågan
de blickar, med hvilka den gamle förmögne mannen
stundom vändande sig från altaret, fixerade sin för.
samling. En annan yngre prestman gaf, efter er
missräknad offerinkomst i H. stadskyrka, sina åhörare,
från predikstolen, en rätt allvarsam skrapa och sluta-
de med att tillförse sig ett allmännare deltagande för
en annan gång. Huru oändligen otäckt synes och
låter icke allt sådant, redan i sig sjelft. och huru
mycket måste det icke bidraga att störa det så nö-
diga förtroendet mellan lärare och åhörare? Må vi
derföre iwcke längre vara tröge i det som forarar
sorgfällighet! Tidens ande kräfver en reform äfve.
härutinnan, och detta först och sist, med fästadt af-
seende på religionslärarens verksamma utöfning afsitt
vigtiga kall och hans försättning på den ståndpunkt,
att han, utan att alltför mycket upptagas af ekono-
miska bestyr och utan beräkning af timlig vinst eller
förlust, kan dela hvarjom och enom lifsens evange-
läum så, som han det behöfver. Något motstånd här-
utinnan från de tre verldsliga stånden är väl så myc-
ket mindre att befara, som härmed icke åsyftas nå-
gon tillökning, utan snarare en inskränkning af deras
nuvarande lagliga skyldigheter. Besväret med för-
vandlingen i penningar, af hvad som nu erlägges till
presterskapet in natura, kan väl icke heller blifva
stort, fördeladt på så många. Från prestståndet sjelt
bör icke heller någon obenägenhet härföre komma i
fråga. helst detta ståndets representanter allrabäst bö-
ra känna och behjerta sin heliga pligt, att efter yt-
tersta förmåga verka till jordens sällhet och till him-
jens ära, till församlingens sanna bästa och religio-
nens befrämjande, och att icke motverka d:tta genom
at sätta lärare och åhörare i ett ekonomiskt bero-
ende af hvarandra. Skulle dock, som visserligen tor-
le inträffa, i händelse oftanämnde sak af någon skulle
inses värd, att än en gång föredraga på riksdag, be-
äkningen af enskilda fördelar häremot vilja lägga
ninder, så bör på förhand anmärkas, att ingen fråga
kan uppstå om förändring i aflöningstättet under nu-
rarande löntagares lifstid, om sådant skulle strida mot
leras egen fria vilja. Lyckligtvis lefva vi dock nu i
le tider, då det enskilda intresset icke så högljudt
ågar höja sin stämma mot det allmänna bästa, och
i taga oss deraf anledning till glada förhoppningar.
tepresentanter vid en blifvande riksdag! På eder
eror, bland många andra riksgagneliga ärenden, äf-
en det nu omnämnda, hvilket synes allt vigtigare, ju
ärmare det begrundas. Mäåtte det derföre vinna det
fseende det förtjenar. Väktare på Zions murar! Va-l
en deröfver j, att den heliga elden icke må slockna :
vår kristna församling; — men slockna skall den i
långa hjertan, så länge ett aflöningssätt eger beständ,
om ger så oändligt mycken anledning till tvister och
rid mellan lärare och åhörare, ty det är en gifven
k, att kallsinnighet för läraren hos alltför många
stadkommer kallsinnighet för läran.
—— i Dec. 1843. . G. W. Y.,
La Komminister i en vrå
os af Skara stift.
VETEN NN TÅ INSTEAD
;