ij ell Bod alt vanta; men de röstande voro så få, a
i-)de, ensamme, ej mäktade bekosta sig något riksdag:
-Jombud, hvarigenom saken af sig sjelf förföll. Vi hop
l-) Pas dock, att mera enighet och mera enskild uppofi
ring för allmänt väl, så väl inom detta, som riket
öfriga stift vid hlifvande riksdag skall göra sig gäl
Allande. Kunde derigenom något vinnas till kommi
NI nistrarnes fördel ocn till förbättrandet af deras löne
r, förmoner, hvarom Ins. tyckes göra sig en förhoppning
al Vore visserligen både önskligt, nödigt och billigt
yr Härmed må dock gå bäst det kan. Måttligt skol
ti kapellanerne hafva, och de äro redan vanda, at
hafva det så. Det är ock icke, hvarken representa
tionsfrågan eller förbättrandet af komministrarnes lö
ner, saker, vigtiga hvar i sin genre, utan något hel
annat, hvarpå insändaren af detta händelsevis kom
att tänka, vid genomläsandet af embetsbrodrens, Nota
Bene. Det är ett ärende, visserligen icke nytt, och
som ej hel!er ensamt af Presteståndet kan afgöras,
men som dock, enligt insändarens förmenande, vore
en heder för ståndet att sjelft föredraga, nemligen
en ny och förbättrad reglering för preslerskapels
aflöning i allmänhet. Att presterskapets nuvarande
aflöningssätt är olämpligt och i många afseenden hin-
derligt för prestens fria och gagnande verksamhet i
sitt vigtiga kall, är en sanning, så gammal och er-
känd, att derom ingen tvist kan uppstå. Grundtex-
ten af den lag, som bestämmer deras inkomster, är
ju sådan, att presten måste göra sig hemmastadd, äf-
ven i de inre detaljerna af sina åhörares hushällning,
Jom han vill känna sina rättigheter och veta t. ex.
Thuru många sädestrafvar, lam, gåsungar m. m., som
Itillfalla honom, hvilket naturligtvis ofta kan gifva an-
ledning tl obehag och förargelse. Den lemnar dess-
utom nog ofta rum för godtycket och för närigheten
hos ett verldsligt sinne, och sådana finnas i alla stånd.
således äfven bland presterskapet. Då nu allmogen
å sin sida stundom icke är så noga med uppfyllandet
af sina pligter, utan ofta, antingen illa fullgör, eller
alldeles undandrager sig desamma, så beror det måa-
gen gång ensamt på prestens goda hjerta, huruvida
han sjelf elier hans åhörare skola sitta emellan. Det
är dock klart, att sådant ej är att anse såsom något
allmänt, utan blott angår individer. Många försam-
lingar finnas visserligen, hvarest nuvarande aflönings-
sätt på intet vis störer det goda förståndet mellan
lärare och åhörare; men så finnas äfven många, der
ett motsatt förhållande äger rum. Hvilken mennisko-
vän eller redlig prestman kan utan smärta läsa de
många processer och tvistizheter, som i detta afseende
uppstå mellan lärare och åhörare, och hvartill orsa-
ken alltid mäste ligga, antingen ä ena eller andra si-
dan? År presten girig och snål, så har han i flera
fall tillfället öppet, att nog hårdt klippa sina får: är
han det icke, men vill hafva sin rätt af ogena åhö-
rare, är det ju alltid ledsamt, att dertill behöfva an-
lita den verldsliga maktens biträde. I förra fallet må-
ste läraren förlora aktningen för sina åhörare, i sed-
nare fallet åhöraren för läraren. Ett dylikt förhäl-
lande är icke ovanligt, och hvad godt kan, i sådan
ställning, en prest uträtta i sin församling? År ieke
hans verisamhet för den heliga sak. som är honom
anförtrodd, till allt för stor del motverkad eller in-
skränkt? Då det nu i många församlingar är vanligt,
att anse prestens lön, mindre såsom en laglig rättig-
het, än som en gåfva, hvars både qvantitet och qva-
litet beror på den gunst, hvari han står, eller ock på
den förplägning, som vid aflemnandet erhålles, så må-
ste ju hända, att mången svag prestman, girig eller
fattig, skall för den egna fördelens skull gå sitt sam-
vete för nära, glömmande sin heliga pligt, att uppå
ingens person se och ingen menniska till viljes tala,
eller ock, genom ett öfverflödigt trakterande, motverka
mensklighetens stora sak: nykterheten. I frågan om
mit och ditt borde således lärare och åhörare icke
onödigtvis hafva något med hvarandra att göra, helst
denna fråga ofta är ömtålig att vidröra, och kinkig
att till båda parternes belåtenhet afgöra. De redan
anförda skälen härför äro mest i ögonen fallande, och
må vara nog för denna gången. Från en moralisk
synpunkt kunde tusende andra ännu uppletas; från
en ekonomisk kanske icke så. Måhända är äfven
detta orsaken, hvarföre i denna högst vigtiga sak
innu ingenting blifvit vidgjordt. Nu är ock en san-
ning, att det alltid är lättare klandra det gamla, än
sätta något bättre nytt i dess ställe. Insändaren till-
ror sig visserligen icke heiler, att uppgifva detta bält-
fre nya uti ifrågavarande angelägenhet. Bland re-
oresentanterne vid en blifvande riksdag skola säkert
många finnas, som med sinne för saken och känne-
lom om ställningar och förhållanden, kunna gifva en
adav dertill. Månne icke likväl ett mycket lämp-
ig:re och behagligare eafiöningssätt skulle inträffa,
um till exempel presterskapets inkomster, i medeltal
tv
er
,
a mm WW Mm mm HR LL 0
l
ja OM -— mA
a
,eräknade, förvandlades och bestämdes ett för alltB
2
ill vissa tunnor kronotionde, hvilken i behörig ord-
ing fördelas mellan hemmanen i hvarje pasto-
at? Emot skäligt arfvode kunde denna kronotion-
e debiteras på vederbörande af häradsskrifyaren och
ppbäras af kronofogden i hvarje ort, i likhet med
ndra utskylder. Presten visste då med visshet hvad
an hade att påräkna, och åhöraren hvad ban skullelV
etala, utan tvist eller prutning å någondera sidan.
isserligen medgifves, att sådant, i ekonomiskt hän-
ende, ej kunde blifva någon vinst, i synnerhet för
yrkoherdarne; men efter billig beräkning af den lön
e nu erhålla, skulle de ändock alltid hafva en an-
ändig och ofta riklig bergning. Afven komministrar-
e förlorade föga dervid. Ins. sjelf skulle åtminsto-
e långt heldre mottaga sina tjugo tunnor korn ur
yrsamlingen, i en kontant summa, efter gångbart
ris, än att, såsom nu är fallet, stå i en viss förbin-
else för hvarje half skäppa derutaf. Och huru oänd-
gen mycket skulle icke härigenom vinnas för stån-
ets anseende, för presternes egen beqvämlighet och
r embetets verksammare utöfning. Huru vore icke
irigenom en säker bom satt för den föraktliga utvä-
Nn, som thy värr af mången mindre samvetsgrann
ler af nöden tvungen prestman blifvit begagnad, att
som entrepenör köpa sitt embete, på skickligare em-
stsbröders bekostnad; hvilka många besvär vid ter-P2
alens transporterande och försäljning vore icke bor- do
; hvika många frestelser undanröjde för presten alt id
ifya kornjude och skackrare, hvilket icke väl anstår
nom; och ändtligen, hvilka många förargliga prest-8
storier skulle ieke derigenom uteblifva; ty månne
ke dessa sednare ofta hafva sin grund i nuvarande
löningssätt? Insändaren såg sjelf, för några år se- upj
in, en gammal prost i Halland, der offer äro enl!r
eh