SUlastacnac astadgommer en Vvantieinadq Dial
folket, och det just derigenom att det stänt
ga fortgåendet framåt i folkes Lif och demnya hb
röringspunkter som deraf uppstå, antingen em
lan den enskilde och det allmänna, staten, ell
emellan medborgarne inbördes, icke längre kun:
rymmas i de gamla formerna. Man hör ofta
klagan öfver den oerhörda massan af motione
som väckas vid våra riksdagar, uppgående än
till tusental, och tidningsredaktionerna få tid eft
annan emottaga en mängd välmenta förslager a
inskränka deras antal eller afskära tillfället till e
så vidiyltigt projektmakeri. Denna välmening i
likväl något kortsynt, om man betraktar sake
närmare. Visserligen förekommer ibland det nys
nämnda stora antalet en icke ringa del, ja kar
ske öfver hälften, som innefattar omogna och föl
hastade planer i sjelfva sättet för reformerna; me
med undantag af ett temligen obetydligt antal, u
gå likväl de allra flesta ifrån en känsla af nå
got verkligen tillvarande och svårt kännbart c
behag, som verkar störande på det hela, och de
före behöfde afbjelpas. Härom vittnar äfven de
stora mängd af utskottsbetänkanden, hvari försla
ger göras till ändring af författningarna.
Vill man nu härifrån draga en allmän slutsat
i afseende på det offentliga lifvet, så lemnar dei
ofvannämnda tyska artikeln dertill en ganska lämp
lig ledning och anvisning. Hela det ifrågavarand
fenomenet af det öfverdrifna motionsväsendet, hvil
ket för öfrigt i det afseendet visar sig äfven
flera länder, att lagstiftningarna nästan öfverall
blifva alltmer och mer öfverhopade af petitione
och göromål, ådagalägger tydligt, att den gamla me-
toden att försöka styra staterna endast med en em-
betsmannahierarki, ständigt blir allt mera otillräck-
lig och otillfredsställande, och regeringarnes eget
bebof af en fortsatt och oupphörlig medverkan från
folkrepresentationerna alltmera trängande, såvida
icke hela organismen slutligen skall lida af tvin-
sot och förslappning. I samma mån likväl, som
regeringarne försumma att stärka samhället med
de nya lifskrafter, hvilka kunna hemtas ifrån en
ständig vexelverkan med folkrepresentationen, eller
i samma mån som denna representation sjelf endast
lemnar ett ofullständigt uttryck af denna lifskraft
och utvecklingsprocess hos fslket, eller der den
blott sällan sammanträder, i samma mån måi-
ste äfven obehaget kännas mera tryckande, och
uppenbara sig i en större massa af yrkanden på
förändring vid de tillfällen, då det egentligen kan
få luft och då besvären kunna framföras med anspråk
att åtminstone blifva tagra till pröfning.
Hos oss, der riksdazarna hittills endast förekom-
mit hvart 5:te eller 6:te år, der statens stillastå-
ende forifarit i mansåldrar i följd af regeringens
förbiseende af mångfaldiga nya yttre förhållanden,
hvilka här, såsom annorstädes, utveckla sig med
tiden och der representationen icke egt nog mo-
ralisk kraft att besegra systemets envisa motstånd
äfven emot de nya ideer, som kunnat arbeta sig
fram ur vårt tunga stånds och utskottsmachineri,
har också nyssnämnda sanning, kanske mer än an-
norstädes, bevisat sig på ett serskildt ganska slå-
ende sätt uti den märkvärdiga oförmåga och red-
löshet, nära nog liknande ett fullkomligt förlam-
ningstillstånd, hvarmed styrelsens ledamöter, bå-
de den ene och den andre statssekreteraren och
departementschefen utan åtskillnad, synts behäfta-
de, så ofta fråga varit att ordna det industriella
och sociala lifvet genom någon förbättrad organism
efter tidens fordringar; ty huru ringa begrepp man
än må göra sig om dessa styreiseledamöters nit
och kraft, så är det likväl icke möjligt att förut-
sätta, att ingen af dem skulle velat åstadkomma
något för folkets tillfredställande i dessa afseen-
den. Man kan så mycket mindre antaga detta sed-
nare, som hedern af hvad som kunde uträttas
alltid komme att hufvudsakligen tillfalla den re-
gering, som utfärdat författningarna, i långt högre
grad än motionärerne, som gifvit impulsen der-
till, och hvilkas andel i åtgärden snart är glömd,
hvaremot regeringens qvarstår i historien.
Besinnar man endast noga allt detta, så kan
den omedeibara och enkla slutsatsen derifrån ej
blifva någon annan, än att landet i främsta rum-
met är i behof af en representationsreform, så
beskaffad, att den fortgående lifsutvecklingen hos
folket och dess bebofver må finna tillfälle att i-
kläda sig de för det närvarande tidsmomentet
mest lämpliga gestalter, genom den föreningsanda
och den själ af det hela, som framträder i en
verklig folkrepresentation; ty man bör ihågkom-
ma, att allt sådant, som egentligen angår statsin-
rättningar och allmänna författningar, icke tillvä-
gabringas genom frivilliga föreningar, emedan de
hvarken kunna tala i hela folkets namn eller lem-
na någon visshet om, att deras önskningar äro ett
uttryck af majoritetens. Ett nödvändigt vilkor,
för att en representation sjelf skall kunna följa med
nationens lifsutveckling, är imedlertid äfven, att
den må sammanträda så ofta, att den icke, för
hvarje gång detta sker, må behöfva. öfverväldigas
af en allt för stor massa af arbeten. MHäruti lig-
ger således också ett al de största och vigtigaste
skälen hvarföre vi för vår del tro, att hvar och
en, som önskar åt fosterlandet den föryngring
eller pånyttfödelse, hvaraf en stat lyckligtvis, olika
med individerna, alltid är mäktig, om en kraftig
och gemensam vilja dertill finnes, icke borde ar
några partiella betänkligheter låta sig afskräckas
från antagandet af det nu hvilande representa-
tionsförslaget, för att hänskjuta den af alla såsom
Dm SO CO CO — AN mm få -— — mm m— mm — —-— mm NN AA FRA dnm-———m — TV
mm
An uandviklis erkända matas TH am Ahacstömd i