ibetsutöfning såsom predikant eller själasörjare
utan ock gifva honom de bästa vitsord öfver har
lärdom och kunskaper. Om Biförfattaren ann2
må vara en aldrig så stor teolog, så har han bä
genom sitt resonnemang visat sig vara en gansk
klen jurist, eller rättare mycket svag i förstån
det att bedöma den första och enklaste af all
rättsfrågor.
För öfrigt erhåller man af Biets artikel dei
märkliga undervisningen, att det fordras att var
teolog för att inse och begripa kristendomen
grundsanningar. Detta påstående, så vidt det skal
anses utgöra uttrycket af en gemensam tanka ho
vår tids teologer, är, som man ser, alldeles det
samma, som det Judarnes skriftlärde och Farise
er på sin tid yrkade emot Apostlarne, hvilke vor
fattiga timmermän och fiskare. Står nu dett
påstående fast, så är det ju i följd deraf klart
att den lära, som dessa stackars enfaldiga menni
skor voro de förste att utbreda, dugde till rak
ingenting, förr än biskopar och andra teologe
fingo den om band till justering på kyrkomötena
Hur skall det då gå med oss andre, som hoafv:
den djerfheten att tro, att de fattige apostlarne
äro fullt ut så goda auktorileter i denna fråga
som något konsistorium: att the fariseer varit sit
lika i alla tider, och att det papistiska hos kyrk-
liga myndigheter just består deri, att mea et
despotiskt godtycke vilja qväsa dem, som fördri
sta sig att företaga en granskning, i hvad mår
den nuvarande genom skriftlärda auktoriteter till:
komna symboliken öfvensstämmer med apostlar
nas lära.
Alt detta är ett uppbyggeligt skådespel. och
bör i synnerhet vara det för vetenskapsmännen :i
utlandet, som dersgenom få tillfälle att se, på
hvad punkt af teologisk bildning och tolerans vå-
ra ecclesiastik-myndigheter befinna sig. Det är be-
kant, att både i Tyskland och Danmark ett stort
antal teologer, hvilka bekänna sig till samma sy-
stem som Hr Ignell, der anses höra till de mest
iktade män inom sjelfva den Lutherska kyrkan.
Den pjes, som våra andeliga fäder nu uppföra i
tt slags buffastil, under ledning at! Svea Rikes
;rkebiskop, lärer sålunda förekomma de utländ-
ke lärde dubbelt karakteristisk för bedömande a!
våra teologers ståndpunkt, medan den för 0ss
ikväl äfven har sin allvarsamma, nära tragiska
ida uti det godtycke, det öfverhoppande af tyd-
iga föreskrifter i lag, som de låta en oförvillig
nan vederfaras.