landet löpte då segerhertigen hotade Albacete ochs
då amnestierna föreställdes på Valencias område. l-
Talaren erinrade, att vid den tidpunkt, då Spa-l?
nien uppreste sig för att motstå en envåldsherre,
var det knappt möjligt att finna några militärer
af högre värdighet, som satte sig i spetsen för
revolutionen. Det var då som de landet förvi-
sade inställde sig och mottogos med öppna armar,
icke såsom folk, som man gifver sin förlåtelse,
utan såsom befriare, som draga värjan för att
strida emot tyrannerna, som besegrat och förjagat
dem. Det är nästan en löjlighet, sade han, att
höra beskrifvas som en stor nåd den eftergift man
beviljar dem, hvilka då frälste oss.
LJ
Il
(
l
Den 46 Dec, fortsattes debatten, och den sisie lj
talaren i förra sessionen fortfor. Han kastade sig
med häftighet öfver Hr Olcozagas tal; han sadel!
att denne, som första dagen, då frågan hade upp-
stått, visat sig undergilven och lydig, samt för- !
svarat thronen och klandrat alla dem, som ville ;
uppsiälla en jemförelse emellan honom och drott- j
ningen, den andra dagen visat sig vara stolt ochlt
hotande, fordrat konfrontationer och yrkat på sa-
tisfaktion från thronen. Han besvarade Hr Olo-
zagas anspeglingar på drottningens omgifning, och
trodde, att uteblifvandet af dekretets datering re-
dan vore ett embetsiei; att vid underskriftens af-l
tvingande ett våld ägt rum, efter såväl sannolik-
heten som förklaringen, och att det vore en pligt
för Kammaren att sända den deputation till drott-
ningen, som blifvit föreslagen, samt att skridal
till den anklagelseakt, som redan blifvit ifråga-
ställd.
Hr Juan Baptista Alonzo sade, att frågan
fått en viss point, sedan hans vän herr Roca de
Tagores ställt den på en viss höjd och gifvit den
en grad af intresse, som den icke förut ägt. Han
beklagade den persons frånvaro som man ankla-
gar, heldst som anledningen dertill säges vara ho-
telser, och detta visar att men icke hade full
fribet.
Vicepresidenten Madoz svarade berr Alonzo,
att herr Olozaga alldeles icke låtit kammarens by-
rå få kännedom, att någon motsatt sig hans be-
vistande af Cortes sammankomster, och att om
så varit, skulle presidentskapet nog wetat att
skydda herr Olozagas frihet, liksom hvarje annan
deputerads.
Hr Alonzo söker att vederlägga dem, som ta-
lat för deputationen. Han framställer theorier
och historiska bevis för att visa, att regerande
personer kunna fela och att herr Olozaga är o-
skyldig, bestrider hrr Martinez de la Rosas och
Roca de Tagores yttranden, samt gendrifver de
förebråelser man gjort progressisterne. Han ta-
lar om den skillnad i uppfostran som bör iaktta-
gas, då frågå är om konstitutionella regenter och
envåldsregenter, och säger, att ban i dettå afseen-
de ser med nöje att Isabella är uppfostrad i den-
na anda. Talaren slutar med att säga, att om ran
icke voterar öppet och om man genom ilågasät-
tandet af en deputation icke vill åsyfta att belt
och hållet inställa anklagelsen, kan han ej gilla
deputationsförslaget, emedan man icke på något
sätt bör gå en dom i förväg och uttala på för-
hand en sådan, ionan man följt alla lagliga vägar
och hört alla de skäl, hvarpå en sådan dom bör
grundas. Flera ledamöter, som anmält sig, afsto-
do derefter ifrån att yitra sig.
Hr Negrete beklagade sig öfver att kammaren
diskuterade så länge då den endast borde syssei-
sätta sig med ett budskap till Drottningen, för att
betyga sin vördnad och beklaga den kränkning
som skett H. M:ts person. Taaren trodde att in-
gen deputerad skulle vägra sitt bifall dertill, då
man visste att en man, nyligen framdragen från
intet, och som icke är annat än hvarje annan
medborgare, hade brutit mot Drottningens maje-
stät. Hr Negrete åberopade sina liberala antece-
dentia och sade, att ban 4829 haft mod att fram-
lägga för Ferdinand VII förslag till en konstitu-
tion. Han upprepade, att man sårade majestätet
genom det långa ordandet om dessa frågor, och
att det endast borde besinnas, att Spaniens Drott-
ning blifvit förfördelad af en ofrälse, en vanbör-
ding. (Som detta uttalades häftigt, uppstod ett
allmänt ogillande.)
Presidenten afbröt talaren och varnade honom
att icke begagna uttryck, som icke voro tillåtlige
i kammarens tribun.
Hr Negrete afsade sig att vidare tala. 0
(Forts. följer.)
pe ae Et rör
MAJOREN H. ÅKERSTEINS UNDERDÅNIGA
DECVÄP TITT KOAONCT MAT:T.
g-—
e
f