maser, framkallat denna paroxysm af förskräckelse. Han anmärkte naturligtvis, att det ej ens lönade mödan att försvara sig för en sådan beskyllning, och den lilla olycksplantan blef följaktligen nedförd i salongen, sedan han fått sig en och annan munfisk af sina båda föräldrar för sin obeskedlighet att komma fram med en osanning. Sedan detta lilla intermezzo blifvit sålunda stäldt tillrätta, återtog kaptenen sin duett, och Miss Emilia föll in i behörig ordning. Duetten vann ett obegränsadt bifall, och verkligen. förtjente ej också de båda sjungandes fullkomliga oberoende af hvarandra det högsta loford. Miss Emilia sjöng sin stämma, utan att det ringaste bekymra sig om kaptenen, och denne dundrade på medsådan styrka, att han ej hade den minsta id6 om hvad hans moitige företog sig. Sedan hån derföre sjungit de sista aderton eller nitton takterha alldeles ensam, emottog han sällskapets bifall och tacksägelser, med denna sjelfförnekande min, som visst folk plågar antaga, då de tro sig hafva förvånat med något riktigt storverk, ehuru de ej så noga veta, hvari det egentligen består. Ack sade Mr Percy Noakes, som i samma ögonblick klättrade upp ur försalongen, hvarest han hade varit flitigt sysseisatt med att tappa vin i karafinerna, om mamsellorna Briggs nu ville göra oss den äran, att ge oss en liten sång före måltiden, är jag säker på, att det skulle bereda sällskapet det angenämaste nöje.n Förslaget emottogs med detta bifallsmummel, men stundom får höra i sällskaper, då ingen har ens det aflägsnaste begrepp om hvad som skall komma. De tre mamsellerna Briggs kastade en blygsam blick på sin mamma, deras mamma en bifallande och uppmuntrande dito på sina döttrar, och Mrs Taunton såg med största förakt på dem allesamman. Mamsellerna Briggs bådo om sina guitarrer, och åtskilliga herrar törnade mot