AFGHANISTAN OCH KRIGET DERSTADES.
Den allmänna uppmärksamhet detta land ådra-
git sig genom de sednaste, derstå !e timade hän-
delserna, de ansträngningar, hvaitill de måste
tvinga engelska regeriogen, och hvilka, då de
sammanträff.s med den herrskande nöden i mo-
derlandet, bli henne dubbelt kännbara, det in-
flytande detta krig måbända kommer att ega
på Englands öfriga besittningar 1 Ostindien och
administrationssystemet derstådes, xanbända äf-
ven på den engelska politiken, i anseende till
den öfriga Orienten och serdeles Turkiet; allt
detta fäster vid ifrågavarande land ett intresse,
som det förut icke egt, och har således förmått
oss att meddela följande öfversigt af krigshäp-
delserna derstädes, hvilken vi funnit i en tysk
tidskrift, och som vi trott skulle vara våra lä-
sarge välkommen. Vi göra början med:
Fälttåget år 4839 och Afghanistans ockupation.
Då man beslutit att med krig öfverfalla Af-
ghanistan, uppstod först och främst frågan: på
hvad väg borde det ske? Genom Pendscbab och
öfver Peschawer eller öfver Schikarpur och Can
dahar till Cabul? Firozpur, som ligger ungefär
femton svenska mil vester om Ludianah, var
samlingsplatsen för den från Bengalen anryckande
armeen; från Firozpur är afstandet till Cabul i
rak linea ungefär lika stort, som från Scbikapur
(den sistnäranda orten ligger nedanför Pendschabs
förening med Indus på den sednares högra strand),
medan dessa tre punkter bilda en nästan Jiksidig
triangel. Som Randschit Sing vägrade passagen
genom sitt land, och endast ville låta en ringa
trupp, under befäl af Timur Mirza en son til:
Schbah Scbudscha, begagna den, så måste således
vägen tagas längs Setledsch till Bukkur och Schi-
karpur och från Bombay uppför Indus. En oc
kupation af denna fleds lopp, ifrån dess myn-
ning ända till Mittenkot, skulle imedlertid före-
tagits af trupperna från Bombay, om tåget ge-
nom Pendschab tillåtits, ty ostindiska regeringen
hads redan i tio år sträfvat efter att finna nå-
gon giltig förevändning till ett sådant steg. Obe-
räkaadt strömmens kommerciella vigt, hade hon
andra politiska skäl: betänkliga oroligheter herr-
skade sedan flera år tillbaka i Radschput-staterna
Dscheipur, Marwar, Dschesulmer, Bikanir och
Schikavat, och alla vidtagna åtgärder till deras
där pande hade blott bafi ringa framgång, eme-
dan de missnöjde endast behöfde tåga ut i ök-
nen mot Seiledsch och Indus, för att vara säkra
för Engelsmännens förföijelser. Allmänna me-
ningen hos Anglo-Hinduerne var derföre, när
fälttåget började, så bestärad för ockupationen af
Indus- och Set!edscb-linierag, att mången trodde,
det. tåget mot Cabul skulle helt och hållet ute-
blifva, och att de vigtigaste punkternas vid In-
dus besättande voro expeditionens egentliga af-
sigt. . Sinds, beherrskare af Belutsch-ätten, Tal-
puri, som sedan 60 år befästat sig der i landet,
hade en längra tid gjort allt möjligt, att afböja
någen Engelsmänvens inblandning i deras ange-
lägenheter, och betaga dem all förevändning att
inrycka i deras land. Sålunda förklarade de sig
äfven nu, kort före afghaniska krigets början,
mot engelska truppernas march genom deras land,
en vägran, hvarpå man naturligtvis ej mer kunde
göra afseende; Om fälttåget ens skulle kunna fö-
retagas. Första våldsamma slaget riktades såle-
des inot Sind, och var endast förespelet till den
följande linga striden med Beludscherne. .
I Firozpur voro fyra infanteribrigader (42 re-
gementer), sex kavalleriregementer, jemte-en ir-
regulier korps, fyra kompanier ridande artilleri
och två komparier till fots, församlade. Af in-
fanteriet uppbröto likväl endast tre brigader:
den fjerde :stannade qvar i lägret vid Firozpur,
der den, i förening med andra sednare väntade
trupper, skulle utgöra reserven. Ett kavalleri-
regemente hade ungefär 400 hästar; hvarje in-
fanteriregemente skulle vara omkring 800 man,
men indiska tidningar räkna antalet endast till
600, så att de anglo-hbinduiska truppernas total-
belopp; då de uppbröto från Firozpur, ej kunde
utgöra mycket öfver 8000 man. Härtill kommo
de trupper, som voro utskrifna i Schah Schud-
schas eget namn, men kommenderades af engelske
officerare; de skulle vara åtta regementer, men
hvi!ka man tillsammans ej kunde beräkna till
mer än 5 å 6000 man. De bästa trupperna
deribland voro en hop desertörer från Randschit
Singhs arme och några regementer Gorkbas från
Himalayalandet, folk af bepröfvad tapperhet, skick-
ligare än Hinduerne att uthärda Cabuls klimat,
och ej förbundna med landets innevånare hvar-
ken genom språk eller religion; de höllo äfven