AFGHANISTAN OCH KRIGET DERSTADES. Den allmänna uppmärksamhet detta land ådragit sig genom de sednaste, derstå !e timade händelserna, de ansträngningar, hvaitill de måste tvinga engelska regeriogen, och hvilka, då de sammanträff.s med den herrskande nöden i moderlandet, bli henne dubbelt kännbara, det inflytande detta krig måbända kommer att ega på Englands öfriga besittningar 1 Ostindien och administrationssystemet derstådes, xanbända äfven på den engelska politiken, i anseende till den öfriga Orienten och serdeles Turkiet; allt detta fäster vid ifrågavarande land ett intresse, som det förut icke egt, och har således förmått oss att meddela följande öfversigt af krigshäpdelserna derstädes, hvilken vi funnit i en tysk tidskrift, och som vi trott skulle vara våra läsarge välkommen. Vi göra början med: Fälttåget år 4839 och Afghanistans ockupation. Då man beslutit att med krig öfverfalla Afghanistan, uppstod först och främst frågan: på hvad väg borde det ske? Genom Pendscbab och öfver Peschawer eller öfver Schikarpur och Can dahar till Cabul? Firozpur, som ligger ungefär femton svenska mil vester om Ludianah, var samlingsplatsen för den från Bengalen anryckande armeen; från Firozpur är afstandet till Cabul i rak linea ungefär lika stort, som från Scbikapur (den sistnäranda orten ligger nedanför Pendschabs förening med Indus på den sednares högra strand), medan dessa tre punkter bilda en nästan Jiksidig triangel. Som Randschit Sing vägrade passagen genom sitt land, och endast ville låta en ringa trupp, under befäl af Timur Mirza en son til: Schbah Scbudscha, begagna den, så måste således vägen tagas längs Setledsch till Bukkur och Schikarpur och från Bombay uppför Indus. En oc kupation af denna fleds lopp, ifrån dess mynning ända till Mittenkot, skulle imedlertid företagits af trupperna från Bombay, om tåget genom Pendschab tillåtits, ty ostindiska regeringen hads redan i tio år sträfvat efter att finna någon giltig förevändning till ett sådant steg. Oberäkaadt strömmens kommerciella vigt, hade hon andra politiska skäl: betänkliga oroligheter herrskade sedan flera år tillbaka i Radschput-staterna Dscheipur, Marwar, Dschesulmer, Bikanir och Schikavat, och alla vidtagna åtgärder till deras där pande hade blott bafi ringa framgång, emedan de missnöjde endast behöfde tåga ut i öknen mot Seiledsch och Indus, för att vara säkra för Engelsmännens förföijelser. Allmänna meningen hos Anglo-Hinduerne var derföre, när fälttåget började, så bestärad för ockupationen af Indusoch Set!edscb-linierag, att mången trodde, det. tåget mot Cabul skulle helt och hållet uteblifva, och att de vigtigaste punkternas vid Indus besättande voro expeditionens egentliga afsigt. . Sinds, beherrskare af Belutsch-ätten, Talpuri, som sedan 60 år befästat sig der i landet, hade en längra tid gjort allt möjligt, att afböja någen Engelsmänvens inblandning i deras angelägenheter, och betaga dem all förevändning att inrycka i deras land. Sålunda förklarade de sig äfven nu, kort före afghaniska krigets början, mot engelska truppernas march genom deras land, en vägran, hvarpå man naturligtvis ej mer kunde göra afseende; Om fälttåget ens skulle kunna företagas. Första våldsamma slaget riktades således inot Sind, och var endast förespelet till den följande linga striden med Beludscherne. . I Firozpur voro fyra infanteribrigader (42 regementer), sex kavalleriregementer, jemte-en irregulier korps, fyra kompanier ridande artilleri och två komparier till fots, församlade. Af infanteriet uppbröto likväl endast tre brigader: den fjerde :stannade qvar i lägret vid Firozpur, der den, i förening med andra sednare väntade trupper, skulle utgöra reserven. Ett kavalleriregemente hade ungefär 400 hästar; hvarje infanteriregemente skulle vara omkring 800 man, men indiska tidningar räkna antalet endast till 600, så att de anglo-hbinduiska truppernas totalbelopp; då de uppbröto från Firozpur, ej kunde utgöra mycket öfver 8000 man. Härtill kommo de trupper, som voro utskrifna i Schah Schudschas eget namn, men kommenderades af engelske officerare; de skulle vara åtta regementer, men hvi!ka man tillsammans ej kunde beräkna till mer än 5 å 6000 man. De bästa trupperna deribland voro en hop desertörer från Randschit Singhs arme och några regementer Gorkbas från Himalayalandet, folk af bepröfvad tapperhet, skickligare än Hinduerne att uthärda Cabuls klimat, och ej förbundna med landets innevånare hvarken genom språk eller religion; de höllo äfven