lineamenter voro förvridna och hans kropp ska-
kades af häftiga rörelser. Ser du den der gum-
gum? sade han. Nej sade jag, stirrande om-
kring mig. Gör du inte det?, frågade han.
Nej, ta mig f-n jag det gör,, svarade jag; ooch
hvad mera är, jag vet ej ens hvad gum-gum är
för slag, sade jag. Jag trodde verkligen, att
mannen skulle falla till jorden. Han förde mig
afsides, och med ett uttryck af förtviflan, som
jag aldrig skall glömm?, underrättade han mig i
en låg hviskning —
Middagen är på bordet, mitt hberrskap,, af-
bröt köksmästarens hustru. .
,Får jag den äran? sade kaptenen, bjudande
Miss Julia sin arm och eskorterade henne ned
i salongen med den mest otvungna min, såsom
em han redan hade slutat sin berättelse.
;Kors, hvilken alltför märkvärdig händelse
utropade den gamle herren, ännu bibehållande
ställningen af en uppmärksam åbörare.
Hvilken intressant resande han ärl, tillade
de unga damerna.
Hvilket högst besynnerligt zamn!, utropade
den gamle, högst förvånad öfver den fullkomliga
köld, hvarmed kaptenen afbrutit berättelsen.
Jag önskade att han hade slutat sin historia
först, sade en gammal fru. Jag undrar verk-
ligen hvad en gum-gum är?p
Ja det må Herren vetal utropade Hardy,
som dittills hade stått mållös af ytterlig förvå-
ning; jag vet ej hvad detta kan vara för slag i
Indien; men här i landet skulle jag tro, att en
gum-gum har ungefär samma betydelse, som ett
munväder.n
Huru obeskediigt! huru oädelt! hvilken låg
afundsjukals sade hvar ech en under nedstigan-
det i salongen, ty sällskapet satte en obegränsad
tro till kaptienens förvånande äfventyr. Helves
var sällskapets lejon för det återstående af da-
gen — oförskämdhet och konsten att förvåna äro
gällande frikort till hvar:e sällskap. (Forts.)3