nemligen då de ske på lagliga vägar. Den förra artikeln, på 4 spalter, handlar om att undersöka, hvarföre den fria pressen i methodistfrågan au gör till svart, hvad den förut gjort till hvitt, 0ctvärtom. Harvid är blott, åtminstone hvad Aftonbladet beträffar, att anmärka, att den bhe-. dersmannen LJUGER. Det hafva vi redan bevisat om samma påstående, dels med utdrag ur Aftonbladets artiklar år 4838, dels med uppmaningar att Biet måtte med ett enda ord ur Aftonbladet ådagalögga, buruvida vi nu mer än förr velat förneka methodistförsamlingen att hålla gudstjenst efter sin egen bekånnel:e äfven på Svenska, bara denna församling och dess prester behaga hålla sig i skinnet, och icke tillåta sig med fariseiskt högmod förkunna evig fördömelse öfver våra egna kristna kyrkors mediemmar samt kalla dem för hedningar, derföre att de icke i det yttre äro lika exalterade som methodisterne. Eit sådant bevis kunna hedersmännenv, presten i Biet och de andra skrymtande methodistvännerna, icke åstadkomma, men det oaktadt ljuga de dag efter dag Ika friskt, samt måla derigenom bäst sin ezen morealitet inför folket. Den andra uppsatsen kallas: Nigot om Alftonbladets aktning för andras opinion och för dei Svenska folket i allmänhet. Der pistås det, at: Aftonbladet i en artikel för någon tid sedan hotat Svenska folket med uppror och revolution, om icke vid nästa riksdag det hvilande represeatationsförslaget blir antaget. Hade nigon sådan hotelse verkligen förekommit i A. B. af den egenskep, som deråt gifves i artikeln, så är det säkert nog, att den nyttiga reformälskaren hade citerat den; men det bar icke stett; då hade också icke reformälskaren kunnat komma till ändamålet med artike!n, som var att få framställa Aftonbladet såsom snart sagdt upproriskt och önskande en revolution. Till undvikande af allt bekymmer för honom härutinnan, få vi au imedlertid gifva vid handen, att, ehuru lifligt vi framför allt annat önska representationssakens framgång, så anse vi likväl för dess slutliga bestånd vida mindre vådligt om dermed skulle få väntas 5 å 40 ir, emedan den ändå går till slut, än att något slags våld skulle användas för realiserande af grundsatser, som endast kunna åsyfta ett verkligt iagbundet samhällsskick. Det är förnäimligast genom sin fullkomliga aktning för moralitet cc lagar, som den konstitutionellia frihetens vänner böra utmärka sig framför godtyekets, och det är åt de sednare, som de förre böra lemna både skammen att förgå sig och de slutliga följderaa deraf. Imedlertid skall det säkert intressera läsaren att se, huru en af Bi-redaktionens reformälskare på laglig väg bedömer följderna af representatiorsförslaget, äfven i fail det skulle lagligen antagas. Han frågar först hvilken det blefve, som skulle göra revolutionen: Befve det bildningen, blefve det Sveriges aktningsvärda embelsmannakorps, en klass, hvilkens befattning, till en tid åtminstone och kanske lång vid nog, det skulle blifva efter antagandet af förslaget icke att leda och styra samhällets engelägenbeter, utan att blifva tjenstekjm åt okunnigheten, råhet.n, vinningelystnaden, rättslösheten, så vida samma klass ville hafva något för de uppoffringar man gjort på förvärfvandet af sin odling, — för den tid, de mödor man offrar på spridandet af denna odling, på upprätthållandet af rättstillståndet inom samhället? — Eller blefve det possessionatserna och kapitalisterna. — — de, hvilka cfter antaganaet at förslaget, säkerligen snart, om också icke all deras egendom blefve till delning (jemniikåetsprincipen!!!) skulle få se åtminstone en del af sin lagfångna egendom genom ett våldets maktspråk sig beröfvad, t. ex. frälseräntorna? — — — — Det der folket, som skall biträda Aftonbladet vid revolutionen, torde då, när allt kommer omkring, komma att reducera sig till några rabulistiska bondherrar inom Bondeståndet, några utfattige bankruttörer bland adeln, samt hamnbusarne och industririddarne eb hoc genus omnen i hufvudstaden — Slutligen utropar han: Eller är det verligen Aftonbladets mening att, sedan det nu en tid bortåt åtminstone arbetat på alt ur folkets hjertan få bort tron på Gud, på Christus och Hans gudomliga, trösteoch välsignelserika lära; få bort aktningen för allt heligt och högt, ehuru detta icke lyckats och icke eller skall komma att lyckas, såsom vi hoppas, — är det då Aftonbladets mening, att öfver spilirorna af den störtade samhällsbyggnaren uppstiga till en makt, ett inflytande, som det ser att det icke kan vinna på annat sätt? Det är lätt begripligt, hvarföre det ej lönar mödan att spilla ett ord till vederläggning af något, som endast innefattar ett utbrott af raseri, icke öfver möjligheten af något våldsamt utbrott, som tvertom säkert skulle blifva en kär förevänning för reaktionen att befästa sig, utan mot sjelfva reformen, ehuru förslaget derom ingalunda åsyftar att införa något annat, än hvad Norrmännen redan med största lugn åtnjutit och funnit sig väl af i 28 år; men vi bemställe imedlertid till läsaren, om det icke är väl, att tänkesätt och hjertelag, som alstra: slika utgjutelser med de här citerade, blifva i tid bekanta och offentliggjorda, samt i följd deraf äfven hinna förlora något af sis tillämnade båla verkan på inbillningarna, till dess afgörandets stund kommer. — ——t—— — Uti den methodistiska dispyten har herr Scott sjelf i Svenska Biet för Lördagen uppträdt till svar på en uppsats i Dagl. Allehanda, i frågan om hans proselytmakeri. Han hänvisar deruti till några af Allehanda åberopade berättelser till Engelska konferensen, som skola varit införda i ett bihang till Dagl. Allehanda, och säger dervid. att man icke undrar nå att Bed. gerna