nemligen då de ske på lagliga vägar. Den förra
artikeln, på 4 spalter, handlar om att undersöka,
hvarföre den fria pressen i methodistfrågan au
gör till svart, hvad den förut gjort till hvitt, 0c-
tvärtom. Harvid är blott, åtminstone hvad
Aftonbladet beträffar, att anmärka, att den bhe-.
dersmannen LJUGER. Det hafva vi redan be-
visat om samma påstående, dels med utdrag ur
Aftonbladets artiklar år 4838, dels med uppma-
ningar att Biet måtte med ett enda ord ur Af-
tonbladet ådagalögga, buruvida vi nu mer än
förr velat förneka methodistförsamlingen att hålla
gudstjenst efter sin egen bekånnel:e äfven på
Svenska, bara denna församling och dess prester
behaga hålla sig i skinnet, och icke tillåta sig
med fariseiskt högmod förkunna evig fördömelse
öfver våra egna kristna kyrkors mediemmar samt
kalla dem för hedningar, derföre att de icke i
det yttre äro lika exalterade som methodisterne.
Eit sådant bevis kunna hedersmännenv, presten i
Biet och de andra skrymtande methodistvänner-
na, icke åstadkomma, men det oaktadt ljuga de
dag efter dag Ika friskt, samt måla derigenom
bäst sin ezen morealitet inför folket.
Den andra uppsatsen kallas: Nigot om Alfton-
bladets aktning för andras opinion och för dei
Svenska folket i allmänhet. Der pistås det, at:
Aftonbladet i en artikel för någon tid sedan ho-
tat Svenska folket med uppror och revolution,
om icke vid nästa riksdag det hvilande repre-
seatationsförslaget blir antaget. Hade nigon så-
dan hotelse verkligen förekommit i A. B. af den
egenskep, som deråt gifves i artikeln, så är det
säkert nog, att den nyttiga reformälskaren hade
citerat den; men det bar icke stett; då hade
också icke reformälskaren kunnat komma till
ändamålet med artike!n, som var att få fram-
ställa Aftonbladet såsom snart sagdt upproriskt
och önskande en revolution. Till undvikande
af allt bekymmer för honom härutinnan, få vi
au imedlertid gifva vid handen, att, ehuru lif-
ligt vi framför allt annat önska representations-
sakens framgång, så anse vi likväl för dess slut-
liga bestånd vida mindre vådligt om dermed
skulle få väntas 5 å 40 ir, emedan den ändå går till
slut, än att något slags våld skulle användas för rea-
liserande af grundsatser, som endast kunna åsyfta
ett verkligt iagbundet samhällsskick. Det är för-
näimligast genom sin fullkomliga aktning för mo-
ralitet cc lagar, som den konstitutionellia fri-
hetens vänner böra utmärka sig framför god-
tyekets, och det är åt de sednare, som de förre
böra lemna både skammen att förgå sig och de
slutliga följderaa deraf.
Imedlertid skall det säkert intressera läsaren
att se, huru en af Bi-redaktionens reformälskare på
laglig väg bedömer följderna af representatiors-
förslaget, äfven i fail det skulle lagligen antagas.
Han frågar först hvilken det blefve, som skulle
göra revolutionen:
Befve det bildningen, blefve det Sveriges akt-
ningsvärda embelsmannakorps, en klass, hvilkens
befattning, till en tid åtminstone och kanske lång
vid nog, det skulle blifva efter antagandet af för-
slaget icke att leda och styra samhällets engelägen-
beter, utan att blifva tjenstekjm åt okunnigheten,
råhet.n, vinningelystnaden, rättslösheten, så vida
samma klass ville hafva något för de uppoffringar
man gjort på förvärfvandet af sin odling, — för
den tid, de mödor man offrar på spridandet af
denna odling, på upprätthållandet af rättstillståndet
inom samhället? — Eller blefve det possessionatser-
na och kapitalisterna. — — de, hvilka cfter anta-
ganaet at förslaget, säkerligen snart, om också icke
all deras egendom blefve till delning (jemniikåets-
principen!!!) skulle få se åtminstone en del af sin
lagfångna egendom genom ett våldets maktspråk
sig beröfvad, t. ex. frälseräntorna? — — — —
Det der folket, som skall biträda Aftonbladet vid
revolutionen, torde då, när allt kommer omkring,
komma att reducera sig till några rabulistiska bond-
herrar inom Bondeståndet, några utfattige bankrut-
törer bland adeln, samt hamnbusarne och industri-
riddarne eb hoc genus omnen i hufvudstaden —
Slutligen utropar han:
Eller är det verligen Aftonbladets mening att,
sedan det nu en tid bortåt åtminstone arbetat på
alt ur folkets hjertan få bort tron på Gud, på Chri-
stus och Hans gudomliga, tröste- och välsignelse-
rika lära; få bort aktningen för allt heligt och högt,
ehuru detta icke lyckats och icke eller skall kom-
ma att lyckas, såsom vi hoppas, — är det då Af-
tonbladets mening, att öfver spilirorna af den stör-
tade samhällsbyggnaren uppstiga till en makt, ett
inflytande, som det ser att det icke kan vinna på
annat sätt?
Det är lätt begripligt, hvarföre det ej lönar
mödan att spilla ett ord till vederläggning af
något, som endast innefattar ett utbrott af ra-
seri, icke öfver möjligheten af något våldsamt
utbrott, som tvertom säkert skulle blifva en
kär förevänning för reaktionen att befästa sig,
utan mot sjelfva reformen, ehuru förslaget der-
om ingalunda åsyftar att införa något annat, än
hvad Norrmännen redan med största lugn åt-
njutit och funnit sig väl af i 28 år; men vi
bemställe imedlertid till läsaren, om det icke
är väl, att tänkesätt och hjertelag, som alstra:
slika utgjutelser med de här citerade, blifva i
tid bekanta och offentliggjorda, samt i följd
deraf äfven hinna förlora något af sis tilläm-
nade båla verkan på inbillningarna, till dess
afgörandets stund kommer.
— ——t——
— Uti den methodistiska dispyten har herr
Scott sjelf i Svenska Biet för Lördagen uppträdt
till svar på en uppsats i Dagl. Allehanda, i frå-
gan om hans proselytmakeri. Han hänvisar der-
uti till några af Allehanda åberopade berättelser
till Engelska konferensen, som skola varit inför-
da i ett bihang till Dagl. Allehanda, och säger
dervid. att man icke undrar nå att Bed. gerna